Another crack in my heart

Kanske drack jag lite för mycket igår, är lite seg idag. Men allt som allt är jag nöjd, speciellt över att jag inte gick ut och trängdes med alla andra fyllon utan stannade inne tillsammans med två supertjejer. Har tillbringat dagen fnissande med roliga klipp, och fikat hemma hos Linda och gosat med hennes gulliga hund. Snart är det dags för pizza och läsk, det enda som kan fylla tomrummet i mig just nu. Är less på socker nu, vill ha fett och flott, trött på choklad och knäck.

Jag drabbades förresten av storhetsvansinne vad det gäller knäcken strax före jul. Trodde jag var för fin för kulprov. Den blev helt mjuk och alltså misslyckad, men jag gjorde ändå en sånhär käck strut och gav den till lillebror för vi vet ju alla att det är utsidan som räknas:

It's an ordvits!

Livet är en ordvits tänker jag.

Mitt på bordet stod en gris

Alltså, man ska ju inte deppa denna årstid. Det känns lite hopplöst när det enda som kan engagera ungdomen i detta land är chansen att hetsa mot kvinnor som anmäler "fel" män för övergrepp. Män som anses ofelbara och oifrågasättbara. Vad som känns ännu värre är att även människor man trodde hade vett i skallen hakar på hetsen. Och de gör det helt utan heder, det är konspirationsteorier värre än de kring månlandningen, det refereras hej vilt till olika plojtidningar när "fakta" ska anges osv.

Men ändå. Idag drabbades jag trots detta av lite julkänsla. Ikväll ska jag äta julmiddag med mina favoritkillar. Jag lyssnar på den här.
Tänker, alla är inte jävla svin, en och annan gullegris finns här i världen med. 

Den här grisen är ju ganska ful, men ni fattar vad jag menar. Den är söt inuti, för där är mandelmassa. En mandelmassenasse sas. Doppad i choklad.  Med strösselögon.

Nu ska jag slå in lite julklappar. Och fortsätta lyssna, så jag blir lugn.

Åh Gudrun

Detta är ju ett gammalt pyssel, men det gör mig så glad just nu, och jag har inte gjort några nya änglar i år:

Gudrun, trots blixten så anar man ändå att det är henne.

Det är lite svårt att ha någon vidare julkänsla just nu.
Bland annat för att en krönikör för den näst största kvällstidningen refererar till någon han kallar "pursvenskar" i motsats till "invandrare". Trodde inte man skulle läsa något sådant i en tidning efter fyrtiotalet, men ack så fel jag hade. 

Det är nästan så man kan höra stöveltrampen.

Men man ska ju inte gräva ner sig heter det. Inte gråta göra motstånd osv. Och därför blir jag himla glad av Gudrun.

Män som hatar pyssel

En liten iakttagelse bara:

Jag bor i ett studenthus, så här pågår ibland vissa rätt studentikosa aktiviteter. Bl.a, på senaste har någon i hissen, och på andra ställen, satt på egengjorda pärlplattor förställande olika nintendofigurer. Enligt uppgift från pärlplattemakaren, som meddelat sitt syfte genom käcka små lappar, är detta för att göra hissen/trapphuset lite roligare och vackrare. Allt gott så, jag tänkte inte mycket mer på det.
Så en dag är en av figurerna helt brutalt halshuggen. Någon har slitit ner den, jag tänker, helt besinningslöst för bara en liten del som vägrat lossna från väggen satt kvar. Halshuggaren kanske t.o.m. bröt en nagel på köpet, kanske började det blöda.
När jag såg detta ensamskrattade jag i hissen. Jag tänker att personen bara har stört sig så mycket på de små figurerna att den varit tvungen att riva ner den och ha sönder den. Alltså jag tycker det är så fint. Kan inte riktigt sätta ord på det, men. Jag älskar folk som stör sig, upprörs och bara blir förbannade. Tänker såhär kan det fan inte gå till.

MER SÅNT!

Flyttonsdag med pepp och förhoppningsvis flyt

Jag käkar pepparkakor och laddar inför att agera flyttgubbe resten av dagen. Känns på något sätt som att cirkeln är sluten. För nästan fem år sedan (!) var familjen på besök över påsk och min då ganska unga lillebror fick syn på restaurangskylten med det geniala namnet Svensk och kinamat. Nu ska han bo ett stenkast därifrån så vi kanske äntligen för möjlighet att besöka dessa skojare, något jag aldrig gjort även fast jag haft alla möjligheter. Något säger mig att maten inte är lika bra som namnet men ändå.

Innan dess ska jag äta en tallrik gröt och fortsätta peppa tillsammans med Taube. Man måste älska när han sjunger Panamahahaha eller Doooon Fredericoo. Gamlingar som sjunger med vibrato på rösten är det vackraste jag vet. Då kan t.o.m. jag älska kolonialismen och vilja flytta upp i bergen och äta både franska och wienerbröd.

Tänkte också lägga upp en liten julhälsning till er alla såhär på första december(Det är okej! Såhär gjorde alla när www var nytt och det kändes fräscht att maila e-julkort). Gör en hel del julkort nu, som jag säkert kommer posta den 25 december eller liknande om jag känner mig själv. Men det är alltid nån man glömmer, nån man skulle vilja skicka till men det känns lite konstigt, man har inte adressen o.s.v.

Önskar mig nya svarta pennor, breda som sjutton, i julklapp! Det tar evigheter att sitta och pilla med de jag har nu.

Och så, en sista låt att peppa med, kan behövs inför dagens slit.

Värsta skogsturen, värsta kottarna och värsta tävlingen

Idag har jag målat lite kottar. Kottarna samlade jag på mig tidigare i höst när jag var ute och plockade svamp med Frida. Det visade sig rätt snabbt att jag inte hade någon större talang vad gällde att hitta svamp, men kottarna var enklare. Frida var dock extrem när det gällde att se kantareller på flera mils avstånd, sjukt! Ingen av oss var, visade det sig tyvärr, vidare bra på att orientera oss i skogen så vi gick lite vilse. Turen tog fyra fem timmar längre än planerat och när skogen äntligen tog slut var vi i en annan kommun än vi börjat i och fick vackert ta bussen hem. Med mig hem hade jag då lite välgörenhetskantareller som jag fick, jättemycket goda björnbär och så dessa kottar:

Kottarna målade jag med vit lackfärg och en hård pensel så att bara topparna skulle få färg. Sen drog jag på ett lager lim på kvistarna och doppade dem i guldglitter.

Obs:
Jag har inte tjuvbörjat med advent! Hittade bara tre oanvända ljus så jag fick skarva med ett som redan varit tänt.
Det är bordet som är snett, inte jag som är full på ljusan dag och fotar knäppt!
Vi firar inte jul här utan far hemåt så sista ljuset kommer knappt vara tänt, jag har alltså inte skapat en brandfara genom att sätta kottarna så högt upp!

I övrigt har jag nog inte tänkt julpyssla och pynta så mycket mer. Har inte riktigt tid just nu så det blir bara stressigt, men vi får väl se.
En som gör det desto mer är Linda som har en jättemysig julpysselblogg! Gå in där och kolla, idag är sista dagen hon har värsta tävlingen och man kan vinna ett presentkort på skapamer.se. Jag hoppas ju då att jag vinner nu, men ändå, var med ni med vettja.

Okej, nu har jag inge mer kottar att måla men väl en uppsats att skriva och lite morötter att panera så jag ska återgå till det.

(Fb)friend is a four letter word

Har redan basunerat ut detta i mitt hänsynslösa statusuppdaterande på fb, men jag gör otroligt god knäck. (Appropå fb, alltså, är så less. Sen skunk slutade funka har jag inte haft någon annanstans att vända mig men maken till självcensur har jag aldrig tidigare i mitt liv tvingats använda mig av. Dör lite inombords varje dag. Vad är det med människor?)
Knäcken då. Det hela handlar om timing. Receptet är i stort sett helt oväsentligt. Jag kör sedan urminnestider på lika delar socker, sirap och grädde. Det finns ju också de som kör med smör, inget fel med det-det handlar ju ändå som sagt om timing. Och detta kan man bara lära sig genom övning och erfarenhet. Man måste lära känna knäcken (OBS ej känna på knäcken det är livsfarligt och dumt, alltså innan den svalnat).
Denna gjorde jag igår och som ni ser är det ganska lite kvar:

Denna extra ljuvliga sats innehöll mandel, här brukar man få göra vissa kompromisser. Vissa föredrar med och andra utan, mig kvittar det men jag är något av en bekräftelseknarkare när det kommer till matlagning och bak, så jag brukar göra både och. Dessutom blandade vi i lite kanel på slutet vilket var en hit!

Har bara kokat två satser hittills i år, men fler lär det bli. Tar gärna emot tips och idéer på roliga smaksättningar.

En vecka senare

Såhär va, för en vecka sedan var det ju fars dag, så jag skickade ett kort till världens bästa pappa. Nu har det hunnit fram så här är det:

Jag använder för det mesta vanliga sax till sånt här, men när det handlar om lite pilligare grejer, som björnens päls, skär jag ut dem med kniv.

Vill påpeka att jag inte tycker man ska ha djur på cirkus. Speciellt inte dansande björnar, det är ren och skär ondska. Möjligtvis kan man ha får, jag gillar inte får så mycket (de känns väldigt falska). Och småkryp, typ spindlar och skalbaggar. Fast det skulle vara en ganska vidrig cirkus så jag tror inte det är en bra idé heller.

Nej men allvarligt. Var snäll mot alla djuren. De gulliga, ulliga, äckliga och falska.

Borttappat

I helgen när jag skulle ut och dricka lite vin lyckades jag med konststycket att tappa baksidan på min mobil. Den satt redan lite löst sen jag haft upp den med våld tidigare. Bittert!
Speciellt då jag inte har några större planer på att köpa en ny telefon. När jag upptäckte att baksidan var borta gick jag hela vägen tillbaka till lägenheten för att kolla efter den men den var spårlöst försvunnen. Det resulterade också i att jag kom nästan en halvtimme senare än planerat vilket inte gjorde så mycket i.o.f.s, för jag skulle möta världens bästa Frida som också var sen. Det brukar lösa sig så, antingen är vi båda i tid eller båda sena men det brukar vara rätt välsynkat. Kanske har det att göra med att vi en gång i tiden bodde ihop, åt ihop, var med i samma ungdomsförbund, delade på kläder, smink och vin o.s.v. Ja det var så till den milda grad att jag själv var lite osäker på om vi kanske var en och samma person.
Nu finns det visserligen saker som skiljer oss åt, t.ex. har hon ett så kallat inre lugn jag inte har nåt minne av att jag någonsin haft, och såvitt jag vet en hel mobil.
Så åter till saken, jag har nu alltså en telefon som är paj. I.a.f, what to do?
För att undvika de värsta fuktskadorna, samt att även tappa själva batteriet har jag sytt mig en liten påse:



På påsen (tyget är från juljackan) skrev jag mobil för att jag inte ska glömma bort vad som finns där i. Tänkte skriva mobilen men eftersom jag som vanligt inte använde någon slags mall så upptäckte jag under arbetets gång att bokstäverna blev lite större än planerat så det fick räcka så. Men jag har bara en telefon så det lär inte orsaka några större svårigheter. Annars är det rätt tacksamt att brodera fritt på just rutiga tyger, det minskar risken för att det blir helt snett. Man kan dra ihop påsen längst upp och knyta igen-fast man ska nog inte göra nån blåknut för då kan det bli svårt att få upp om det ringer.

Får se hur länge den håller nu, jag vill som sagt inte köpa någon ny. Är inte mycket för teknikprylar, alltså jag har haft tre mobiler i hela mitt liv och byter inte i onödan (Man skulle nästan kunna säga att jag är något teknikfientlig, jag brukar t.ex. tänka för mig själv iphone höhö, ifån skulle jag säga! Fast det kan också vara missunnsamhet när jag tänker efter).

Den jag har nu är rosa, har en "floating display" och var asfin och blänkande när jag köpte den, nu är den ju då rätt stympad och ful. Den har ett (1) spel man kan spela när man väntar på något. Man kan ringa, smsa o.s.v. ja t.o.m. mmsa om man vill vara sån. Dessutom har jag lyckats samla på mig en alldeles utmärkt egen ordbok under åren.

Creme Fraiche finns inlagt så jag slipper verka dum i matlagningsammanhang.
Tjackpundaren, ifall jag är blödig och vill skicka håkancitat.
Vänners smeknamn, med en lite otippad övervikt på sätt att stava Terése (där jag uppenbarligen prövat med apostrofen på lite olika ställen, men också vågat mig på förkortningar som tess, samt möjligheten att byta ut s mot z. Kanske borde jag lägga in bloggsvikarn med.)
Alla tänkbara varianter på, sammansättningar med, böjningar och stavningar av ordet skit.
Oväntat (?) nördiga saker som lark, larket, larka, dvs landsarkiv, landsarkivet och att vara på landsarkivet (Ex. Hej, ska du med på en öl? -Nej jag ska larka hela dagen)

Gör motstånd!

Storkapitalisterna bedriver rovdrift på er, genom sin konsumtionshets vill de få er att spendera era surt förvärvade pengar på något så onödigt som kuvert.
Eftersom jag inte är lurad och för att jag tycker att det blir mycket mer personligt så gör jag alltid mina egna kuvert:






OBS SKOJA!
Men allvarligt, varför säljer inte vanliga mataffärer kuvert längre? Eller gör de det, och vår bara suger lite som vanligt? Är så extremt less på att jag aldrig har kuvert hemma, för de är alltid slut, iaf i den storlek man behöver och att jag typ måste uppsöka en sk. pappershandel för att få tag på ett! Det, kombinerat med min övriga lathet, gör att jag nästan aldrig får iväg kort och sådant i tid. Denna gång ledsnade jag och vek ihop ett av tv-sidorna för att få iväg ett fars dag-kort åtminstone innan nästa är (det är alltså på väg pappa!) men ändå. Himla störigt, är det meningen att man ska maila eller, är det därför liksom, att ingen köper dem? Det går över mitt förstånd.

I övrigt har jag inget emot att göra saker själv, men man kanske inte orkar jämt. Fast jag tar gärna emot bra viktips.

Mitt mörka förflutna

Så här blev en andra ramen, städade badrummet i måndags så jag vågade fota där inne:



Jag har sjukt mycket broscher, men några fick plats i alla fall.

En annan grej jag gärna skulle rama in är serier av Nina Hemmingsson, men jag vet inte om jag har hjärta att klippa sönder mitt album med henne (är det okej att göra så?). Det här är genialt:



Just denna bild hade jag, tillsammans med en hel del annat, tapetserat på en bokhylla när jag var ung (tjugo) och vild. Brukade titta på den och fnissa lite för mig själv. Jag var en helt annan person då. Kvinnor i horder, whiskey till frukost, att leva för rock and roll osv. Men min dekadens gick utöver detta, för på den tiden limmade jag hej vilt, utan några betänkligheter, kunde inte stava till decoupage och ägde bara ett slags klister (möjligtvis hade jag ett limstift också) som jag använde till allt, fattar ni hur djupt nere i skiten jag var?
Hela bokhyllan var tillslut täckt med diverse urklipp (egentligen rev jag ur dem, vilket litet djur jag var...) Men den åkte i sopcontainern när jag flytta in till stan och växte upp, tur det. Vet inte hur det hade slutat annars.

Söndagseftermiddagen

Kände att jag behövde få pyssla lite idag, trots att det råder ett självpålagt förbud mot att göra sånt som inte hör pluggande till. Sagt och gjort, satte mig och gjorde om lite ikearamar jag köpte igår när jag var där med min bror. Inte det mest originella jag producerat direkt men ändå:

Jag gjorde ett servettdecoupage på ramen, limmade fast en tygbit på baksidan och så blev det en broschhållare.

När det gäller decoupage så har jag ju nu bekantat mig med fenomenet ett tag och har därför några reflektioner. Det verkar som om de flesta som gör detta och tipsar om hur man gör det på bästa sätt, eftersträvar ett helt slätt resultat. Det gör inte jag. Jag tycker det är finast om det blir lite veck och sånt, så att det verkligen syns att det är en pappersyta. Om man gör det helt slätt ser det ju bara ut som man limmat fast det, och vad är då vitsen? Jag menar är man decouperare vill man ju inte bli tagen för en simpel limmare (jämför: pingis-bordtennis) eller?

Gjorde en ram till, de ska stå i badrummet hade jag tänkt. Men den andra ligger fortfarande på tork så den får jag lägga upp en annan dag.

Give me peace on earth

När jag var liten var min favoritbok Ebba och Didrik. Jag tyckte förstås Ebba helst skulle vara med han Philip, men han var ju lite töntig och jag älskade Mårtens hem. Köpte den här lampan förra sommaren som påminner om det:

Själva lampan var väldigt skruttig, och färgen var bränd så den var helt gul/brun. Jag tvättade bort all färg och målade sen med glasfärg över hela. Lättast är att dutta med tvättsvamp, man får aldrig glasfärg bra med pensel.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja inreda hela läggan som hemma hos Mårten. Men andra dagar har jag en dragning åt det lantliga, ibland retro från valfritt årtionde , ibland bara som ett helt vanligt kungligt slott.

Jag har rätt okontroversiell musiksmak, inte lika kluven där som på inredningsfronten för jag lyssnar i princip uteslutande på hits!
Alltså back in the days så var det ju kutym när man träffade någon att det frågades vad lyssnar du på för musik då? Visste aldrig vad jag skulle svara, för man ville ju inte verka helt blåst. Efter ett tag la jag mig till med vanan att svara smutspunk och gangsterrap. Bara för att få tyst på diskussionen. Men idag skulle jag nog beskriva min musiksmak som HITS, bara det. Sen finns det ju fortfarande en del saker som ligger en varmare om hjärtat en annat, och vissa saker jag sas inte förstår mig på.
Tex tror jag att folk som mördar delfiner med stålspjut är de som inte lyssnar på Håkan nog mycket, känner mig spontant tveksam till folk som aldrig gillat Kent och vill fortfarande gifta mig med Magnus Carlson. Är ganska öppen men jag tycker att en bra låt ska ha en melodi, några regler får det ju finnas annars blir det som bekant anarki.
Blipblop tilltalar mig inte-möjligtvis på dansgolvet, inte heller sk. metal eller vad det nu heter. Och när jag säger att jag är öppen betyder det inte att jag tycker sex on fire eller vad det nu va är okej, även jag har förstås en gräns.

Känner du att du mest gillar musik du hört förr, att den bör vara lika oväntad som en miljöpartist från Majorna/Söder, köper du gärna ostmacka när du fikar, if you're looking for fastlove, lyssna!

(Gjorde en egen spotifyanvändare idag, tidigare har vi delat i hushållet, så det är ett hopkok av gamla playlists, som en Absolute Music-cd ggr 1000, med betoning på glada bitar, passande nu när jag sitter och pluggar eller när man pysslar, om man kan hålla sig från att sittdansa vill säga)

Jag är inte bitter

Just det, jag gjorde nya örngott med. Här är en närbild:

Det är då samma tyg som återkommer i överkastet. Örngottet till vänster är helt vanligt med ett litet band, och det till vänster är nästan helt vanligt med två band. Det enda "ovanliga" med den är väl att den är avig eller vad man ska säga, att själva viket eller vad man ska säga (inte så inne på örngottsfackspråk) är på utsidan. Sådana kuddar gjorde Ernst i Sommar med Ernst och hävdade att det var enklare än vanligt. Det är det ju inte. Det är inte heller svårare. Det är precis lika enkelt som vanligt. Enda skillnaden är ordningen man lägger tygstyckena i när man syr ihop. Det krävs inget geni för att lista ut det.

I övrigt är jag måttligt förtjust i Ernst, jag vet att det är många som gillar honom men jag tycker bara han är irriterande och obegåvad. Tycker ni jag är för taskig?
Alltså jag menar bara såhär. Om jag jobbade på dagis och Ernst vore ett gulligt litet barn, och Ernst skulle komma fram till mig och tindra med sina små barnögon. Och sen säga att du, du är världens bästa fröken (sådär som barn gör) och ha gjort en present åt mig. Och den presenten skulle vara någon av de olika grejer han gjort i sina program typ en ljusstake av rundsstav som han målat med färg han själv blandat i grått pigment i. Kom ihåg nu att han är ett gulligt barn och hur höga krav man brukar ha på ett gulligt barn när de kommer med en teckning som de gjort åt en innan man utbrister Åhhh men guuuuuuuuuuuuu va fin. Då skulle jag säga till lille Ernst, tack men nej tack. Jag skulle ringa till hans föräldrar och bara säga: Ursäkta men det är nåt fel på ert barn, han får gå om dagis.
Så fula grejer tycker jag Ernst gör. Och därför kanske jag inte helt gillar detta med att han får så mycket tv-tid. Tycker han kan stoppa upp den där rundstaven någonstans.

Men det är bara jag. Vad tycker ni?

Lappat och klart

Inte så tätt mellan uppdateringarna här inte! Kanske blir det bot och bättring, eller så uteblir det även denna gång, den som lever (och orkar titta in här då och då) får se som man brukar säga.
Har inte haft tid att städa på ca hundra år så jag tog bilden här nedan stående på en stol, i ett försök att få med så lite av stöket som möjligt. Mitt lapptäckeöverkast:

Nu ser det rätt skrynkligt ut på bilden, det är det också, för det har legat som en liten boll på golvet ett tag, men stryka är ju borgerligt så det får vara så.
I alla fall, har ju sagt att just lapptäcken är inget jag rekommenderar. Det är:

-tidskrävande
-tråkigt
-pilligt
-okreativt
-möjligtvis rätt töntigt/medelklassmammigt

Fast jag tycker det blev ganska fint. En del av tygerna är sådana jag använt till en del saker jag visat här förr. Bland annat här, här och här. Andra är såna jag haft liggande. Det mesta är second hand-fynd så det blev ett ganska billigt överkast. På baksidan (syns inte på bilden) har jag bara satt oblekt bomullsväv från Ikea.

Så var det med det. Over and out.

Varför nöja sig med halva kungariket?

Jag har ju redan uttryckt var jag står politiskt både här och i en hel del andra inlägg, men kan ändå inte låta bli att kommentera dagens val.
Jag har redan röstat på Feministiskt initiativ, bland annat därför att:

För att det är en skam för ett modernt land att kvinnor och män inte får lika lön för lika arbete. För att jag kan läsa och inser att lönediskriminering existerar och att den inte visar några som helst tecken på att försvinna av sig självt. Jag är less på bortförklaringar om att denna skillnad beror på att skillnaden mellan offentlig och privat sektor. Som att den offentliga sektorn inte kan byggas ut och att lönerna där inte kan höjas. Som att det vore en gigantisk slump att kvinnorna valde just den sektorn med de låga lönerna. Som att lönediskriminering pga kön inte existerar i den privata sektorn. För att jag är trött på att man hela tiden vrider och vänder på det och får det att framstå som att höjda löner för kvinnor vore ett hot mot män. Män "vinner" inget på att kvinnor diskrimineras, men kvinnor förlorar x antal tusenlappar i månaden på det.

För att jag är för att göra föräldraförsäkringen helt individuell. Det beror bland annat på att även fast jag tycker det vore lattjo om jag fick ge bort "mitt" bostadsbidrag (som jag inte har några planer på att använda) till någon som ville ha det, och gärna skulle ta emot någon annans CSN-dagar (pluggar gärna resten av livet) ser jag ändå en poäng i att alla bidrag och försäkringar från välfärdsstaten är knutna till individen. Dessutom tycker jag att folk som tycker om "valfrihet" borde se att det faktum att den absolut största delen tas ut av kvinnor talar för att på detta område finns visst ingen "valfrihet" utan istället en tvingande struktur.
För att jag tycker att människor som inte lever i heterosexuella parförhållanden och/eller kärnfamiljer också har rätt att ta del av föräldraförsäkringen.

För att jag tycker att alla människor har rätt att bestämma över sin egen kropp och att denna rätt 2010 borde vara lagstadgad. Att ett nej är ett nej, och självklart att avsaknad av ett nej inte betyder ja.
För att jag tycker att det är lika självklart som att en person som utsatts för rån och som uppenbarligen "gett upp" utan motstånd för att undvika att bli utsatt för våld är ett brottsoffer att en kvinna som utsatts för våldtäkt, och gjort samma val med hänsyn till sin egen säkerhet, också är ett brottsoffer. För att jag inte alls tycker att en lagändring där brist på samtycke blir avgörande vid våldtäktsdomar är ett hot mot rättssäkerheten. Utan att jag är fullt övertygad om att alla människor, kvinnor som män, mycket väl kan skilja på om de har sex med en annan person eller om de utsätter en annan person för ett övergrepp.

För att jag tycker att det rimligtvis inte är mycket begärt att kvinnor som utsatts för våld och misshandel inte ska bli ifrågasatta och kränkta av rättsväsendet. För att jag tycker det är en skam att många kvinnor upplever den behandling dom möts av efter att de anmäler ett övergrepp så kränkande och nedbrytande att de väljer att inte fullfölja anmälan. Eller att de upplever situationen som ett nytt övergrepp, som i lidande blir jämförbart med det ursprungliga övergreppet.
För att utbildning bland poliser och domstolspersonal i dessa frågor borde vara en självklarhet.

För att jag tycker att allt det här är rätt basic rättigheter och inte så mycket begärt. Och för att jag tror att ska man vänta tills allt annat är löst, fixat och färdigt och då får man vänta i evighet och det har jag inte tid med.
För att jag är förbannat trött på skitsnack. För att precis som när delar av arbetarrörelsen och liberaler i rösträttsrörelsen slängde svekanklagelser efter de som krävde allmän rösträtt (och inte bara rösträtt för män) och menade att kravet på allmän rösträtt riskerade kampen för mäns rösträtt, tycker jag idag det är tydligt vem som sviker vem. Sveket ligger inte i att följa sin egen övertygelse men att förneka andras fulla rätt att göra detsamma.
Varför ska vi män och kvinnor som kräver jämställdhet vänta? Vad i hela världen är det som är viktigare och mer akut den här gången?

Och nej, jag tror inte den här texten kommer få någon att ändra sig (Om ni mot förmodan gör det så spring och rösta, skriv FEMINISTISKT INITIATIV på en blank röstsedel om det inte finns förtryckta, ni har min eviga tacksamhet och har då tagit ett steg närmre mot ett jämställt samhälle). Ni har säkert gjort ert val och förhoppningsvis leder det till att vi får ett regeringsbyte, till en regering som är bra mycket bättre på dessa frågor än den nuvarande. Då ska jag fira. Jag kommer att som Göran vara stolt men inte nöjd.
Optimisten i mig hoppas fortfarande på att FI kommer spränga åtminstone någon av de lägre gränser som finns. Tex 1% spärren som gör att röstsedlar kommer finnas tillgängliga i alla vallokaler nästa val.
Och i ett samhälle där mycket lite har hänt på jämställdhetsfronten de senaste åren är det gigantiskt stort.

Och ett gigantiskt kliv mot det viktigaste som finns, det ni! Det är fan inte fy skam.

(Och inte heller nu tror jag att ni ändrat er, detta är förmodligen en av de tråkigaste texter jag skrivit men samtidigt en av de viktigaste.)

In private

På sistone har jag inte pysslat så mycket vilket kanske är bra, måste ta tag i det så kallade livet någon gång.
Men nångång i våras sydde jag faktiskt ett par trollor, lite otippat kanske. Fick lite känslan av att det kanske är att gå över gränsen att börja sy underkläder men min kära sambo sa då att det är ett fullt normalt beteende.
Inte för att vara självgod men de är faktiskt de bekvämaste trosor jag någonsin haft, hade jag varit kung hade mitt valspråk varit bekvämligheten framför allt så allt som allt ger jag mig själv betyget med beröm godkänd på trossömnad.




Målade sen med textilfärg men där blir betyget något lägre. Eftersom det var ett tag sen jag sydde dom har jag hunnit använda dom ett par gånger och färgen har nästan helt försvunnit i tvätten. Jag har tidigare använt samma färg, från Panduro, och visserligen har lite av färgen försvunnit med tiden men inte som denna gång. Antar att det kan bero på att jag slarvade med strykjärnet när jag skulle fixera färgen. Förmodligen kommer jag inte orka göra om det, med tanke på att det är så sällan jag visar mina underkläder för folk. Och de är ju fortfarande bekväma.

Still standing

Jag snabbar på min nedräkning till helgen (tänker att den börjar samtidigt som Beverly Hills på fyran idag) med ett litet foto som skulle kommit med när jag visade midsommarblusen egentligen.



En liten grej i samma tyg som man kan ha i håret. Sydde bara fast ett hårspänne på baksidan.
Man kan ju ha det som ett set, om man är sån. Eller var för sig, om man nu är lagd åt det hållet.

Vill man varken det ena eller det andra kanske man kan lyssna på denna fredags-hitten(?) och pausdansa lite.

Vill man inte det heller har jag inga mer bra förslag.

Schyman, freakshow och mansförakt

Skriver detta nu så får jag det ur huvudet, det om pengabål och mansförakt och hela faderittan.
Först, att bränna hundratusen kronor. Syftet förklaras ju alldeles ypperligt av F! själva men någonstans måste jag få utlopp för min ilska.

Min spontana reaktion var ont i magen. För i min värld, och så som min ekonomi ser ut dessa dagar, är summan astronomisk. Och det är väl det som sas är själva grejen. Det är hemskt mycket pengar, som kvinnor går miste om just därför att de är kvinnor.
Det är verkligen idioti att helt sonika bränna pengar men det är ren jävla IDIOTI att män och kvinnor i grunden har helt olika förutsättningar. Det är inte bara idioti utan också vidrigt, hemskt, smaklöst och skogstokigt.
En man som bloggar för Aftonbladet kallar manifestationen och Gudrun Schyman för freakshow. Det är så sorgligt att det nästan blir lustigt att inte inse att könsmaktsordningen är den största freakshowen någonsin.

(Inom parantes passar jag på att traggla den mest frekvent förekommande invändningen mot detta pengabrännande, att pengarna kunde gått till något bättre. Nähä, no shit liksom. Tror folk att det är gratis att tapetsera varenda stad med Reinfeldts nylle eller FP-s skitnödiga affischer?)

På det mer allmänna planet är ju urbota less på smutskastningen av feminismen. Jag skulle så hemskt gärna träffa en enda antifeminist som diskuterade med nån slags värdighet. Som inte bara ylade mansförakt och genusdiktatur (jag vet, vad är det liksom?).
För mig är höjden av mansförakt att inte vara feminist. Jag har aldrig någonsin känt ett förakt för män som sådana men däremot såklart ett starkt sådant för manligheten (och kvinnligheten) som tvingande konstruktion. Men jag tror mer om män än så, jag tror att män är större än manligheten. De som inte tror att män(niskor) klarar av att leva utan en förtryckande ordning, de som tycker att feminism är flams och trams, de är mansföraktare. För allvarigt talat, kollar man på världen idag ser det inte så bra ut. Det är tex. inte så himla lajbans att man kan bränna hundratusen spänn men att detta bara är en flugskit jämfört med de verkliga ekonomiska skillnaderna mellan könen. Och den ekonomiska orättvisan är ju bara en del av det hela, allt som allt är samhället så som det ser ut idag inte mycket att hänga i julgranen, det är ingenting att vara stolt över.

Föraktet måste ju alltså finnas hos de som tror att vi inte är kapabla till nåt bättre och mindre skitigt.

Andra juli tvåtusentio

I denna blus firade jag midsommarafton, den stora rosetten och det faktum att jag hade mina lågklackade lackskor till gav mig en härlig känsla av att jag var en 24-årig nio-åring påväg till ett riktigt barnkalas:


Tyget köpte jag förra sommaren, tror jag. På min favorittygaffär som ligger mitt i stan. Textur tror jag den heter och ligger på Västra Hamngatan. Sortimentet är inte överdrivet stort, och priserna är helt okej, normala sådär, men framförallt älskar jag personalen. Egentligen är det väl bara en personal men hon är rysligt hjälpsam, vilket faktiskt är superovanligt nuförtiden. Jag som bara hobbysyr och inte kan så mycket runtikring, vad saker och ting heter och vilka tyg som lämpar sig till vad, uppskattar det extra mycket. Och man får aldrig känslan av att man är dum, som man kan få i vissa andra affärer (eller överhuvudtaget i sammanhang som är lite mer slutna) där personalen bara är dryga och överlägsna. Som när jag skulle köpa en trådlös router en gång, och tydligen uttalade router fel. Killen bakom disken var tvungen att påpeka detta och dessutom hånskratta. Fast det var jag som skulle köpa en jävla grej av honom för nästan tusen spänn. Eller när en tjej som stod i kassan när jag skulle köpa nån sminkgrej frågade om jag använder ögonmakeupremover på kvällen. Nej sa jag, så hon frågade om jag använder tvål, och jag svarar ja (fast det gör jag inte bara det att jag inte hade nån lust att köpa ögonmakeupremover av henne just den dagen) och hon verkligen dumförklarar mig något enormt tills jag nästan kände att jag var tvungen att be henne om ursäkt för vad jag gör mot min hud när jag inte använder ögonmakeupremover varje kväll. Denna gång la jag också lite energi på att göra insidan av plagget snyggt, något jag annars inte brukar lyckas speciellt bra med. Jag gör ofta ändringar under tiden jag syr så det brukar bli ett virrvarr av sömmar på avigsidan, vilket iofs inte syns men det känns ju ändå lite fint att veta att det ser snyggt ut även där även om ingen ser. Så jag gjorde så kallade "franska sömmar" (som man nog egentligen ska använda mest på ännu tunnare tyg än detta, men det funkade bra plus att det är små "hål" i tyget så tittar man noga syns sömmarna även från framsidan och då är det ju bra om de är extra snygga). Man gör helt enkelt så att man först syr ihop sömmen aviga mot aviga, sen vänder man och syr räta mot räta och då blir det tjusigt.

Nu ska jag återgå till skrivandet. Är ensam hemma sedan måndags och ska vara det till nästa fredag, känner att jag fått ett bra flyt i pluggandet. Även om vädret är äckligt fint just nu och lockar lite.

Tvivel

Jag försummar denna stackars blogg så mycket att jag skäms. Men åtminstone idag kan jag ursäkta mig med att jag gjort viktigare grejer, känns som att jag kom till ett litet genombrott i mitt uppsatsskrivande. Genombrottet bestod i ett jag helt plötsligt fick (man kan säga att jag till och med drabbades) av en stor insikt. Min spontana reaktion var att frenetiskt göra en tankekarta. Vilken generationsskada! Och det är inte ens min generations, utan mina grundskolelärares. Alltid dessa tankekartor vad man än skulle göra, gör en tankekarta! Och det i sig kanske inte vore så farligt, utan enbart lite löjligt, om det nu inte var för det att jag bara förstår mina egna tankekartor i cirka fem minuter efter att jag gjort dem. Sen börjar de bli vaga och frågetecknen börjar hopa sig. Och efter ett tag är de bara kludd.

Jag har förutom detta också sytt ett par byxor, inte idag då jag haft fullt upp med att komma till insikt, men tidigare. Här är de:

Svala och bekväma men ändå lite skräddade. Tyget har jag fått av farmor, knappen kommer från en påse udda knappar jag köpte på loppis.

I framfickorna använde jag ett småblommigt tyg (som blev över från mitt lapptäcke, som förövrigt är färdigt! ska visa någon dag) som bara skymtar lite i vissa vinklar men jag tyckte ändå det gjorde det hela lite somrigt. På bakfickorna satte jag vita band.

Nu ska jag återgå till att tyda min tankekarta. Och fundera på om jag ska satsa lite pengar på fotbollen ikväll. Igår var det nämligen väldigt nära att jag blev rik. Jag funderade länge och väl på om jag skulle tippa på Argentina-Mexico. Jag fick en spontan känsla av att det borde bli 3-1. Jag kände ett litet tag att det måste bli 3-1. 14 ggr pengarna skulle jag få. Tänkte ett tag att jag skulle slå till och satsa typ tusen spänn, för jag var så säker på att det skulle bli 3-1. Men sen började jag tvivla. Tänkte att tio kronor är mer lämpligt. Men att det mest troligt inte blir 3-1, och att det var dumt att slänga en guldtia i sjön så att säga. Så jag lät bli. Och sen blev det ju då 3-1. Och jag blev rätt så sur. För jag brukar oftast ha fel. Och nu när jag hade rätt slösade jag upp min tur. Så jag vet inte om det är värt att tippa något idag.
Förmodligen inte. Men är det någon som har några bra tips är de välkomna. Förutom pyssel, sömnad och god smak är jag också mycket intresserad av att bli rik snabbt.

I spell your name l-o-v-e

Bekännelse från en anonym rojalist:
Sitter just nu klistrad framför tv:n. Är helt tagen av all kunglig glans. Hade jag varit bjuden på bröllopet hade jag haft hatt. Fast det har man tydligen inte på kungliga bröllop. Men ändå.

Hatten är köpt förstås men jag satte på ett litet pynt.
(En annan bra anledning för mig att ha hatt just nu är snilleblixten jag fick igår. Jag fick för mig att jag skulle frisera mig själv och satte saxen i lockarna och klippte till. Men det visade sig vara stört omöjligt att få styr på händer och armar i spegeln, hela tiden ville de åt motsatt (spegelvänt) håll och enda sättet att lyckas var att inte titta i spegeln. Men då blev det lite kortare än vad jag tänkt mig. Som tur var räddade Johannes mig och visade upp en oväntad talang för frisöryrket så jag fick en tjusig liten page. Vad han däremot inte kunde göra var klippa håret längre än den längd jag först hackade av. Så nu skrattar jag varje gång jag ser mig själv i spegeln, för jag påminner litegrann om Tjorven på Saltkråkan.)

Nu kommer hon. Jag skäms, och känner ögonen fyllas med tårar. Glädjetårar.

Det kanske låter banalt - men jag saknar dig så

I höstas, tror jag det var, hittade jag en kofta som var helt perfekt. Grå med svara knappar och väl tilltagna pingvinärmar, men sen försvann den spårlöst. Jag vet inte vart. Så det här tänkte jag mig lite som en kompensation:

Det är ju inte alls samma sak, men samma form.
Det är konstigt med vissa kläder, det blir mer som vänner. Vissa plagg i min garderob har jag haft i säkert tio år och det känns som om jag har en kärleksrelation med dem. Det är inte de finaste, utan det är de som ger mig en bra känsla. Jag har t.ex. ett ribbat bomullslinne som jag alltid tar på mig så fort det är nytvättat. Fastän jag har ett otal nästan exakt likadana linnen som dessutom är mycket nyare, finare och mindre urtvättade.
Jag har en vit mjukiströja, som jag tror en gång i tiden var min pappas, som har hängt med halva mitt liv. Vi har åkt på resor tillsammans, gått på arbetsintervju och dejt, festat och varit bakis. Det är ett stort hål i en av sömmarna och det finns ingen som helst styrsel kvar i tyget. Men jag vill ha på mig den jämt och kan inte tänka mig att någonsin slänga den.
En sån relation hann jag iofs inte bygga upp till koftan, för den kom bort bara efter några månader. Men nästan. Så jag hoppas det kan funka mellan mig och denna.


Har en känsla, som vanligt när jag tappat bort grejer, att den ändå ligger någonstans härikring Det här med att leta, dvs att faktiskt lyfta på grejer och kolla bakom osv, har aldrig varit min starka sida.
Fast. Det spelar ingen roll.

Kanske kommer du snart igen, men då som en vän, det blir aldrig som då igen.

(det är mycket mauro nu, haha.)

--------------

Pysselverksamheten ligger för tillfället mer eller mindre nere. Önskar att jag kunde påstå att det var på grund av sommaren, men så lyckligt lottad är jag inte. Dagen har jag tillbringat på biblioteket. Det är rätt öde den här tiden på året. Jag satt ensam i det jag kallar för mögelrummet, det luktar mögel och luften står helt stilla, men det är sällan någon där och därför gillar jag det. Man får vara ifred och jag älskar att vara ifred.
Jag har en hel del projekt som väntar på att färdigställas, och just på den här grejen saknades det bara en hyska och lite trådklippning, så jag tog paus från det hårda livet och gjorde den klart idag.

Lite pill har det varit att få på alla paljetterna på axlarna. Jag har kanske nämnt det tidigare, men ÖB är faktiskt världens bästa affär att handla paljetter på. De är billiga och tål till och med maskintvätt. Rimligtvis bör väl just denna blus handtvättas, men ändå.
När jag får chansen att premiärbära den återstår att se. Aktiviteter där paljettklädsel är passande känns rätt långt borta just nu.

En annan grej som är roligt med ÖB är folk som säger Ö och B om ÖB. Denna skara felsägare innefattar bland annat ÖB själva ( i reklamen ni vet, det blir priceless för dig) och numera jag själv också. Det heter ju inte Överskotts och Bolaget.

La dolce vita

Ikväll blir det eurovisionkvalet för mig, är superpeppad. Är schlagernörd i själ och hjärta (och det känns underbart att den ängsliga indieandan släppt lite i bekantskapskretsen de senaste åren så att man kan fröjdas tillsammans) men de senaste åren har jag inte riktigt gillat de svenska vinnarna. Det spelar ingen roll. Det är inte Anna Bergendahl som kommer göra min kväll. Det är Michael von der Heide, som tävlar för Schweiz. I övrigt kan jag tyckte att startfältet ikväll är relativt svagt jämfört med tisdagen. Då tävlade alla mina favoriter, bland annat Serbien, Vitryssland, Moldavien och Finland. Jag fattar inte alls grejen med att alla tidningar skriver att det var en kalkonsemi, det är ju det man, iaf jag, vill se i ESC! Freakade outfits, torrjuck på scen, neonfärger, paljetter, utklädda dansare och klädbyten, när någonsin är livet bättre?
I alla fall, har sytt denna:

I ärlighetens namn passar den mig bättre än dockan (tur att det inte är tvärtom), men det är lättare att fota så. Även om provdockan och jag har samma mått har vi inte samma "konsistens" hehe. Tyvärr. Appropå mått är det väldigt besvärligt att hålla reda på dem när man syr såhär kroppsnära grejer i stumt tyg. Först provar man, så passar det, så käkar man på Max, så passar det inte längre, så går man och pudrar näsan, så passar det igen.
Tyget har jag fått, det är också en superduper fin bård med påfåglar på, men det är mycket tyg kvar så jag använder de delarna någon gång, tänkte att det skulle bli lite för mycket att ha med den med. Vilket kan låta lite dumt, med tanke på det jag skrev överst om ESC. Jag gillar ju vanligtvis för mycket.

En sista grej om sångspektaklet idag, är så fruktansvärt less på alla ändringar i röstningssystemet. Så otroligt löjligt att ta pratet om "kompisröstning" på allvar. Jag blir nästan arg när jag hör folk säga sånt och mena allvar. Folk klagar på länderna som en gång i tiden utgjorde Jugoslavien. Sen de "delades upp i småländer" röstar de tydligen bara på varandra. Allvarligt talat. Har människor så kort minne? Inbördeskrig? Etnisk rensning? Låter det bekant?
Kan de ge varandra en tolva i en tävling som ESC (som handlar om glitter, falsksång och ploj i första hand) så är det antagligen så långt bort från kompisröster man kan komma. Snarare lite hopp om mänskligheten. Och det är nåt jag i alla fall inte alla dagar har för mycket av.

Meddelande från teknikansvarig

Alltså från mig då. Det är så att några har sagt till mig att mina bilder ibland inte syns här. Är det så så säg gärna till. Då ska jag genast fixa det med mina skills.
Idag har jag varit på uppsatsventilering, fastän jag själv inte hann med att färdigställa någon uppsats denna termin. Mao har jag suttit och sett andra tvingas ner i pirayabaljan utan att själv riskera något. Skönt. Fast det var inte så farligt, det gick rätt städat till. Men känner mig ändå lite mör, därför tänkte jag nu gå upp på takterassen med tre vänner, en chipspåse och en bag-in-box. Och varma kläder, för sommaren försvann visst.

När allt förändrats, när tiden inte längre finns

Jag syr ogärna till andra. Får fruktansvärd prestationsångest (ja jag är åttiotalist, dessutom hispig och nervig av naturen) då jag vet att någon annan ska ha spektaklet. Och det tar ju liksom bort det roliga. Dessutom är det nog svårt att få koll på alla sina egna mått och eftersom jag alltid gör egna mönster blir det extra komplicerat med ytterligare en kropp att hålla reda på. Då och då gör jag undantag, mest när det gäller enklare grejer, tex som nu när jag sytt en mjukiströja till min kille:

Sådanahär tröjor kräver ju i princip inget mönster eftersom de är så enkla. Dessutom blir det ju ännu enklare när det handlar om kläder till killar, de har inte lika jobbiga kroppar att ta hänsyn till. Jag tog muddtyget och klippte in det som ränder för att det skulle se lite roligare ut (det är en diagonalrand på bakisidan med). Mitt i alltihop fick min symaskin nog och bröt av en tre-fyra nålar så jag fick lägga det åt sidan lite ett tag, men nu har jag köpt nya.

Annars då? Jo solen skiner men jag sitter inne och söndagspysslar lite, mest åt mig själv. Något jag ibland brukar göra när jag är ensam hemma är att lyssna på Stad i ljus med Tommy Körberg och sjunga med. Det är så förlösande för en neurotisk person som mig. Och det kan jag behöva just nu. Jag har kommit så långt i min uppsatsångest att jag nu drömmer om min uppsats (det brukar vara ett tecken på att slutet är nära). Inatt drömde jag att en stor del av personalen på GU försökte döda mig. Tidigare i veckan drömde jag att en av dem först masserade mina fötter och sen tvingade mig att stoppa ner fötterna i en balja full med pirayor. Jag sa nej. Han sa att man inte först kan ta massagen och sen vägra stoppa fötterna i pirayabaljan, nej man kan inte bara välja det sköna.
Och det är väl så det är med livet i allmänhet (jag vet, först Körberg och sen drömtydning-här har jag sedan länge passerat gränsen för vad som är okej, men jag lovar att aldrig göra om det).
Jag har fått mina fötter masserade av livet allt för länge nu, dags att stoppa fötterna bland pirayorna.

Norrlandståget

Den här dagen började med att jag vaknade på fel sida, bokstavligen. Hade tänkt gå upp tidigt och komma igång med skrivandet. Vaknade en relativt okej tid, typ halv åtta och satte mig upp i sängen. Men precis innan jag reste mig upp måste jag ha somnat igen och ramlat tillbaka ner i sängen, för jag vaknade två timmar senare med huvudet i fotändan och benen utanför sängen, samt en outhärdlig smärta i nacken. Riktigt klantigt. Så egentligen hinner jag inte alls blogga, har gett mig själv i uppgift att producera en hel massa text, annars får jag inte sova inatt har jag sagt till mig själv. Men lite snabbt kan jag ju få vissa slutresultatet av mitt målande, Norrlandståget:

Då kanske ni undrar varför i all fridens namn jag var tvungen att klottra dit en flugsvamp? Fyller den verkligen någon funktion tänker ni kanske, hade det inte blivit finare utan?
Jo då kan jag säga att det kanske hade blivit bättre utan men nu var det så att när den var nästan alldeles färdig spillde jag (såklart) lite färg på tröjan. Och för att dölja fläcken målade jag då dit en liten svamp. Man skulle ju kunna säga att jag misslyckades, men man kan ju också säga att det är lite charmigt sådär, att det är det som är grejen med att göra saker för hand, att man inte i förväg kan veta slutresultatet.

Dagens låt

Fågel i bur

För några veckor sedan köpte jag en fågelbur på Indiska. De burarna som finns i butik är gröna, vilket jag tycker är ganska snyggt men jag var mer sugen på en vit. Som tur var hade butiksdekoratören målat några burar vita men sedan bestämt sig för att inte använda dem i skylten, så jag fick köpa en vit. Själva fågeln saknades dock så den fick jag göra själv. Hade tänkt hänga buren i fönstret men måste skaffa nån slags hänganordning innan jag gör det så den kommer lite längre ner. Tillsvidare står den i bokhyllan, pyntad med några plastkvistar:

Själva fågeln är vad jag skulle kalla ett riktigt dagispyssel. Alltså inte som någon diss mot mig själv, men ett pyssel av den typen som man kan tänkas göra på dagis. Lite träkulor, papper, lim, guldfärg och några pärlor. Var tvungen att fästa extra många pärlor i "stjärtfjädern" (det syns inte så bra på bilden) för att fågeln inte skulle bli framtung.
För några år sedan jobbade jag faktiskt som vikarie på diverse förskolor här i stan. Det var ganska jobbigt, främst för att det är stressande att springa runt från barngrupp till barngrupp och aldrig lära känna någon riktigt, men i övrigt var det ganska kul. Speciellt pysselstunderna gillade jag. Lite tråkigt var det att alltid behöva ransonera, att tvingas säga till barnen att si och så många pärlor får ni ta osv. Det tar ju liksom bort det roliga och spontana. Men i övrigt var det väldigt roligt att på arbetstid få "pärla" och sitta och bygga små lustiga gubbar i lera. Kan erkänna att jag kanske ibland koncentrerade mig lite för mycket på mitt eget pyssel men jag tror kidsen gillade mig ändå.
Dessutom kan jag från denna tid stoltsera med omdömet, från minst trettio oberoende barn, att jag är överlägset bäst på att måla pokemons och grym på att rita piratdödskallar. Det trodde ni inte va?
Frågan är hur dessa färdigheter ska hjälpa mig slutföra min uppsats. Men den som lever får se.

"Vi som aldrig sa negerboll"

Jag sa som liten aldrig negerboll. Jag sa chokladboll. Vad jag vill minnas sa alla andra i min närhet också chokladboll, det var knappast något jag själv kom på. Så det kanske är därför jag inte kan förstå vad som är så viktigt men det här ordet. Tänkte skriva detta inlägg i lördags då jag läste om en anställd på SJ som hade sagt negerboll i högtalaren när han skulle informera om sortimentet i cafét. Det som intresserade mig var vilket enormt gensvar artikeln fick. Så himla många som kände sig tvungna att hävda sin rätt att säga negerboll, för att det heter så, har alltid hetat så (hade jag haft en gnutta mera fritid och aningens större lust ett bemöta löjliga argument som om de hade varit riktiga argument tvivlar jag inte på att det hade varit ganska enkelt att hitta bevis på att även detta inte stämmer, fast nu har jag inte tid och inte lust och framförallt spelar det ju ingen roll).
Jag har inte tänkt speciellt mycket på detta förut, jag har sett det som en ickediskussion, en löjlig grej ett fåtal tjuriga "gamlingar" håller fast vid. När jag skulle formulera det hela kändes det lite skitnödigt, onödigt pk och som att sparka in öppna dörrar. Jag tänkte att sådana diskussioner tar bara fokus från de stora strukturerna i språket. Så jag lät bli. Sen idag råkade jag se ett antal inlägg om "negerbollens dag" på facebook (och finns det på facebook så är det ju på riktigt) och efter att återigen blivit påmind om vilken brinnande diskussion detta är så kan jag bara inte låta bli att vädra det här. Just därför att jag inte fattar grejen. Vad är grejen?
Vad är det som är så viktigt med att få säga det? Vad är det som får vuxna män att engagera sig så till den milda grad att de nästan exploderar för att de ska få säga ett ord som negerboll? Som vid blotta tanken på att de inte längre skulle få säga detta ord drabbas av en ångest som antar närmast bibliska proportioner? Typ såhär reagerar folk när man föreslår att de skulle välja att kalla det något annat, deras värld faller sönder:


Är inte det nåt sjukt över detta? Jag har aldrig känt att mitt liv begränsats av det faktum att jag inte "fått" säga negerboll, jag är lycklig ändå (dock har det komplicerats en del av det faktum att göteborgare i allmänhet kallar kokosbollar för chokladmunkar men det är en annan historia).
Varför är ett ord som man försvarar genom att säga att det inte betyder något samtidigt så fruktansvärt oumbärligt för vissa människor?

Konsten och Ångesten

Idag har jag börjat på min t-shirtmålning. Först tänkte jag överföra motivet genom att använda vanligt kalkerpapper men hann stoppa mig själv innan det var försent. Kom på att textilfärg måste fixeras med strykjärn innan det tvättas och då fixeras även det man kalkerat, och det är ju inte så smart ifall att man skulle rita fel någonstans. Så jag fick lov att måla det på fri hand med min superfiffiga markeringspenna. Den är som en tuschpenna så det är lättare att måla på tyg än med krita, men det fiffiga är att den efter några dagar försvinner av sig självt. Så linjerna (som mycket riktigt på vissa ställen hamnade lite fel) på bilden här nedan ska förhoppningsvis ha försvunnit när det är dags att fixera färgen. Här är det halvmålat, alltså optimistiskt räknat. Man får oftast gå tillbaka ungefär en miljon gånger och fylla på med mer färg för att det ska se vettigt ut.

Ni föreslog ju både Norrlandståget och en mops som motiv så jag valde en kombo. Först försökte jag måla Norrlandståget men mina skills inom målning är aningen begränsade, så det såg mest ut som en prinskorvsrad(?). Så då tänkte jag att jag kunde måla en mops, men det var ju lättare sagt än gjort det med. Så jag säger att det är en mopsinspirerad hund, så inga mopsägare tar illa vid sig. Jag har valt att döpa mitt verk till Norrlandståget. Bilden är ett uttryck för den ångest jag känner inför just Norrlandståget. Min förhoppning är att hundens ögon ska förmedla känslan man känner när man vaknar upp i en kupé där kuddarna man legat mot har hundra år gammal stoppning, vars stoff man under hela natten andats in vilket gör att man nu bara har hälften av sin vanliga syreupptagningsförmåga. Man känner sig ensam, ledsen, rädd och smutsig men tänker när man tittar på klockan att man snart är hemma och att räddningen är nära. Man känner tåget sakta in, och tänker att man kanske är i Älvsbyn. Så tittar man ut genom fönstret men känner spontant att Älvsbyn inte är sig likt. Först känner man förvirring men sedan ser man en skylt. På skylten står det "Bollnäs", man inser att tåget rört sig bara några få mil under hela natten. Man vill skrika men kan inte. Kanske kommer man fram, kanske inte. Kanske får man gratis kaffe som kompensation men människovärdet får man aldrig igen. Och så väntar man.

/H

Du gamla du fria du trista

Har försökt skriva ett blogginlägg i någon timme nu men det är svårt när tv 4 är på en torsdagskväll. Först specialprogram om kungahuset och sen deras nya historieserie. Satt klistrad framför båda, inte för att jag tycker det är speciellt bra program utan snarare är det tvärtom. Idag hade de kommit till brons- och järnåldern. Jag tycker visserligen också att den svenska bronsåldern är rätt tråkig, lite fjantigt känns det när Martin Timell ojar sig över svenska gravmonuments storhet (som består av en sten staplad på en annan) när man har exempelvis pyramiderna i Egypten att jämföra med. Men jag tycker man får finna sig i att historia i allmänhet är rätt "tråkigt", det är inte så himla spektakulärt. Därför blir jag irriterad när tv 4 fläskar på med krig, våld, kannibaler och flumkrigsdanser kring eldar. Det tycker jag är trist, alltså om ambitionen är att göra ett program om Sveriges historia istället för att hitta på historier om Sverige. Men jag måste ändå se programmet, så jag kan sitta och gorma mot tv:n. Det är ett slags självplågeri det här med att jag alltid måste se dålig tv. Nåja.

Denna t-shirt sydde jag av tyget som blev över från spetströjan.

En lättsydd grej som jag pyntade extra med lite pärlor. När jag klippte ut de övre bitarna till ärmarna gjorde jag dem mer än dubbelt så långa som de undre för att kunna rynka dem ordentligt.

Nu ska jag fortsätta med min tv-kväll, Debatt valspecial är på. Det är ett plågsamt dåligt format som jag heller inte kan låta bli att kolla på, bara för att jag gillar att störa mig på det.

/H

I started something I couldn't finish

I januari började jag arbeta på ett lapptäcke som jag tänker ska få bli ett överkast. Detta är inget jag rekommenderar av den enkla anledningen att det tar svinlång tid. Jag är fortfarande inte klar. Jag valde ändå att sy ett lapptäcke av den allra enklaste modellen med fyrkanter. Vågar inte ens tänka hur lång tid det skulle tagit om jag valt en annan form. Visserligen finns det saker man kan göra för att skynda på processen, t.ex. verktyg man kan använda för att skära ut själva lapparna, men något sådant har jag inte. Jag har sett att man också kan köpa färdiga set med färdigutklippta rutor. Man gör ju som man vill men jag tycker det verkar skittråkigt, alltså vill man inte ens bestämma själv hur det ska se ut, välja mönster och färger tycker jag att man kan lägga tiden på nåt annat och bara köpa sig ett färdigt istället.
Jag började med att klippa ut en ruta i kartong som jag använde som mall. Därefter var det bara att klippa ut alla delarna, 273 stycken närmare bestämt. Jag tänkte att detta var ett bra sätt för mig att använda upp överblivna stuvar, men såhär i efterhand kanske jag bara skulle ha slängt bort dem istället. Därefter bestämde jag mig för att sicksacka alla delarna var för sig, vet inte riktigt hur jag tänkte här, det hade kanske varit enklare att sy allt direkt på overlocken men jag kom på nåt sätt fram till att det var det bästa. Efter några dagar var jag klar och less och la alla bitarna i en påse där de fick ligga och mogna några månader.
För några veckor sedan tog jag fram dem igen och började sy ihop dem. Det tog också en sjuhelvetestid. Som tur var hade jag överträffat mig själv när det gällde att mäta noggrant så de flesta bitarna passade riktigt bra (synar man i sömmarna kanske det är snett någonstans men det kan jag ta). När jag äntligen fått ihop de 273 bitarna till ett stort stycke tänkte jag att jag var i det närmaste färdig. Tänkte att jag skulle bara pressa det hela lite sy fast en bred kant runt om dem och därefter sy fast en baksida. Så i söndags försökte jag ta tag i det, fast jag kom inte längre än att pressa ut sömmarna och klippa lite trådar. Det tog ändå tre timmar. Lessnade lite. Får se när jag orkar ta tag i det, men ni kan få en liten sneakpeak på hur det ser ut just nu:

Alltså jag är ju medveten om att jag valt att göra detta själv. Det gör bara att det känns om möjligt ännu mera dumt. Det är inte ens kul längre. Min enda förhoppning är att det blir snyggt i slutändan. Eller åtminstone färdigt.

Känns på sin plats: The Smiths – I Started Something I Couldn't Finish

/H

I still love you, only slightly less than I used to, Marx

Idag är det första maj, men jag låter bli att tåga genom stan i år. När jag var yngre och engagerade mig mycket politiskt var det väldigt populärt att nedsättande säga att det där, det kommer du över när du blir äldre. Då förstår du mer, då ser du inte saker så svart och vitt, då orkar du inte skrika och gorma, då får du andra prioriteringar och förstår hur världen fungerar. Och lite får man väl ge dom rätt. Kanske har jag blivit lite bekväm. Men kanske också lite mer nyanserad. Fast det betyder ju inte att jag känner mig mindre engagerad, eller mindre förbannad. Har lika många frågor, fast mycket färre svar.
Jag skulle nog fortfarande säga att jag har hjärtat till vänster, att beteckna som röd (även om jag tack vare en ytterst frustrerande mailkonversation med ett av Sveriges största företag som i princip har monopol på att resa på räls, ni kan nog gissa vilket, igår skrek ut önskningar om fri marknad och konkurrens så att de åtminstone skulle riskera att förlora kunder när de behandlar dem som skit). Jag tror att klass är en ytterst viktig analyskategori om man vill förstå samhället. Och jag tror att så länge pengar värderas högre än människor kommer världen vara en hyffsat pissig plats för det stora flertalet.
Det jag börjat ifrågasätta är väl själva sättet en del människor kommer fram till sina svar om vad som bör göras.
För det första tycker jag att det kan aldrig vara sunt, att lyssna på en gubbe som antas ha alla, exakt alla svar om vad som är rätt.
För det andra blir det ännu svårare då gubben, eller gubbarna, sedan länge är döda och och vissa tar patent på tolkningsföreträde, säger att det var si och så han menade och alla som tolkar det annorlunda har fel. När ingen egentligen kan veta.
För det tredje, och det kanske är allra viktigast för mig, så blir det så hemskt fel när man väl anser sig ha hittat säkra belägg för att det var det här den döda gubben menade, alltså är det så vi ska göra och så vi ska göra. Istället för att fråga sig, spelar det någon roll vad en döing sa, är inte det viktigaste vad jag tycker är vettigt och viktigt?

En annan sak som första maj också betyder för mig är att det är två år sedan jag flyttade in i den här lägenheten. Och än känns den inte klar. Men jag älskar hur vårt hem växer fram (mera grejer, mera prylar, mer plåtter)

Fågeln har jag fått i födelsedagspresent. När jag först såg den i affären kände jag att en sån där glasflamingo behöver jag verkligen, så jag blev verkligen glad över den. Den står på en virkad duk som jag inte gjort själv, det har jag inte tålamod till. Fick den av farmor och jag tror, om jag minns rätt, att det är hennes mamma som gjort den. Växtrankan som slingrar sig genom bilden kommer från en växtgrupp min familj skickade med bud när vi flyttade in här. Den har Johannes på ett mirakulöst sätt fått att överleva, och nu är den superlång. Bredvid står karamellskålen som också den är en present. Tycker det är himla hemtrevligt med en karamellskålar och jag vill gärna ha den fylld hela tiden. Därför har jag fyllt den med blå lakritsgodisar. Blå för att det är fint och lakrits för att det råkar vara den enda sötsaken jag inte äter. Hade det varit nåt annat godis hade jag tyvärr fått fylla på den varje dag. Man får ju inte vara dum när man försöker överlista sig själv.

/H

ps. Inte för att klaga men ni är inte så bra på att ge förslag angående motiv. Skärp er är ni söta. Puss! ds.

Något lättsamt

Ibland kan det vara skönt att göra något lätt, något som inte kräver tankekraft och något man kan räkna med att man lyckas genomföra, t.ex. att sy en kudde. En kudde är hemskt enkelt. Enklaste sättet är att börja med en fyrkant och en kvadrat som är lika bred som kvadraten men något längre. Eller något bredare men lika lång, om man vill vara sån.

Alla tre kuddar är sydda för ganska längesedan. Den röda längst till vänster är sydd i samma tyg som en fotpall jag lagt upp här tidigare. Den blommiga gröna i mitten har jag sytt av ett tyg jag köpte i Borås när vi redan sett Pinocchio och var tvungen att hitta på annat för att roa oss. Den gröna längst till höger är sydd av en gammal gardin jag rynkade ihop och av ett tyg Frida köpte när vi bodde ihop, just för att jag skulle sy en kudde av det. Fast just den kudden är det en vinfläck på, tror inte den syns på bilden som tur är.
Här fungerar kuddarna mest som extra sittplatser då vi har gäster, den lilla tvåsitssoffan räcker inte långt. Jag kände mig supermuppig när jag ställde dem på rad såhär för att fota dem, de står aldrig så prydligt annars, men lite får man väl ändå göra sig till.
En annan grej jag tänkte ta mig för nu ikväll när jag är på humör för icke utmanande grejer är att sy en enkel t-shirt eller två och sen måla något skoj på. Är det någon som har nåt bra förslag på motiv är det mycket välkommet. Så ni vet, jag är ungefär på en 7-årings nivå när det gäller teckning så det får inte vara något svårt.

/H

Mellan raderna

Jag älskar ju ord. Jag älskar att vrida och vända, älta, plocka sönder och dissekera. För att det är kul men också för att det är viktigt. En bild säger som bekant mer än tusen ord, men ett ord kan säga mer en tusen bilder. Det finns så många lager. Men det gör kanske att man måste vara lite vaksam, välja sina ord så att säga. Och tänka över hur och varför man använder dem.

Bilden här nedanför hittade jag i HM-magazine. Modereportaget heter "Jorden runt" och uppmanar män som vill vara trendriktiga att klä sig klassiskt i kavaj och komplettera looken med "etniska detaljer". När jag såg denna bild, och några av de andra kunde jag dock inte låta bli att fundera på vad de etniska detaljerna egentligen var.

Det kan ju förstås vara sjalen, som man knappt ser, fast det är ju väldigt svårt att avgöra om den är etnisk eller inte. Det kanske inte skulle vara lättare att avgöra även om man såg den, för vad är etniskt egentligen? Enligt SAOB är etnisk "(i sht i fackspr.) som har avseende på l. sammanhänger med l. är utmärkande för en folkstam l. en människo­ras l. de för en folkstam l. en människoras ka­rakteristiska egenskaperna; folk-, stam-, ras-." (Artiklar från SAOB är gamla, speciellt om man slår på bokstäver som kommer tidigt i alfabetet. Men kollar man på wikipedia, som i sin tur hänvisar till svensk lagtext återkommer liknande definitioner: "etnisk tillhörighet: nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande")
GAAH en massa icke-ord. Vad är ett folk? Ras? Nation? Själva grundförutsättningen för det etniska är alltså att det finns olika folkslag, att man inom gruppen delar vissa typiska värderingar just för att man tillhör samma folk och att dessa värderingar är typiska för just det folket och alltså skiljer sig från andra folk. Jag skulle inte vilja skriva under på det.

Till detta kommer det faktum att etnisk i vardagligt tal enbart används om vissa gruppers "karaktäristiska" drag. Ser man på eurovision t.ex. så beskrivs ofta bidragen från exempelvis balkanländerna som etniska, men inte lika ofta de skandinaviska.(Det roliga i sammanhanget är väl att om det är någonting som skulle kunna vara just typiskt svenskt, dvs etniskt svenskt, så är det väl just de svenska bidragen. Att döma av poängen de senaste åren, menar jag.) I den svenska melodifestivalen kan ett bidrag endast vara etniskt om det antingen framförs på ett sätt som upplevs som typiskt osvenskt eller ursvenskt. Ursvenskt ska här inte alls tolkas som något typiskt svenskt, utan vår folkmusik står för något gammalt, en liten kuriosa från en primitiv tid som vi lämnat bakom oss. Viss mat definieras som etnisk, men då uteslutande icke-svensk och icke-västerländsk mat. När det gäller mode pratar man gärna om etniskt mode. Det är fjädrar, batik, träkulor etc. Det är inte en kavaj, eller en pennkjol. Man kan till och med beskriva en persons utseende som etniskt, men det vill till att det är någon (som ser ut att vara) från en annan världsdel är Europa (inom Europa kan personer från de södra eller östra delarna också ha ett etniskt utseende). Det typiskt svenska, eller det typiskt västerländska är alltså inte etniskt. För det är norm, klassiskt och allmängiltigt. Det bygger inte på en dunkel etnisk bakgrund utan på fria individers förnuft.

Ordet etnisk innehåller en hel massa värderingar. Det delar upp i folk, ras, stam. Utan att definiera det krångliga begreppet folk (vad är ett folk?). Utan att vi behöver ta det obehagliga ordet ras i vår mun. Det definierar sig själv genom att säga etnisk tillhörighet beror på etniskt ursprung. Det rymmer hudfärg, den enda konkreta kategorin i etniciteten. Men eftersom etnicitet inte är synonym med hudfärg ger det vid handen att med hudfärgen kommer andra egenskaper på köpet, draget till sin spets alltså att med en specifik hudfärg kommer specifika egenskaper. Vilka och varför, hur och vad, framgår inte. Det säger inte vad skillnaderna är men säger att skillnaderna är, de existerar, varför skulle vi annars behöva ett ord för dem?
Vidare ryms här också en hierarki, där vissa människor inte definieras som etniska överhuvudtaget, de som utgör normen och inte styrs av någon etnicitet. De andra, de som är etniska, handlar, talar, klär sig, gör musik och tänker på ett sätt som är specifikt för deras etnicitet.

Jag tror att de som gjorde reportaget faktiskt syftade på sjalen, han hade sjal på sig på varenda bild, på någon var den något tydligare, på andra ännu otydligare och på någon ytterligare uppenbarligen inklippt i efterhand. Men jag vet inte vad som gör just de där sjalarna etniska, och vad som gör kavajen oetnisk och klassisk. Jag tror också att de valde modell för att de ansåg att han hade ett etniskt utseende, och att de ansåg att det utseendet var nog etniskt för att helt låta bli att vissa de etniska detaljerna. Sen tycker jag inte just de har gjort nåt större fel. Det är ju så ordet används idag, i svensk lagtext, i media och av mig själv för att ta några exempel. Man säger etnisk och menar inget illa med det. (Personligen känner jag litegrann samma sak som inför kön. Man måste prata om det, men önskar man slapp.) Men det betyder ju inte att det inte för något illa med sig. Så länge det finns ett sådant ord, låt det vara folk, ras, stam, etnicitet, upprätthåller man ju också skillnaden. Här brukar en del invända och säga något i stil med "men vad ska man säga då?" vilket är en ganska relevant fråga. Vad ska man säga? Vad är det man vill ha sagt? Är det nån idé att byta ut ett ord, ras mot etnicitet, om det ändå innehåller och för vidare samma tankegångar, om än på ett mer politiskt korrekt sätt? Varför är det så livsviktigt att ha ett ord som syftar till att upprätthålla skillnader man säger att man ändå inte tror på? Vad är det man vill ha sagt?

Glada dagar

När det kommer till kläder tycker jag det är precis lika viktigt med bekvämlighet som med god smak. När det gäller byxor föredrar jag antingen riktigt lågt nittiotalsskurna eller högt skurna. Allra helst höga men verkligen inte mitt emellan. Det trycker på helt fel ställen och det finns inget utrymme att frossa. Dessa byxor är i en lite gubbig modell, minus rosetten då, och är väldigt bekväma att exempelvis jazza runt i:

Annars är min absoluta favorit alla kategorier att bära morgonrock. Bekvämare blir det inte. Möjligtvis med kaftan, då slipper man ju skärpet i midjan med.

I övrigt är jag på mycket bra humör idag, mamma är, trots vulkanaska, på besök här och solen skiner.
/H

Enkla svar

För några veckor sedan läste jag i tidningen om ett fall med en manlig förskolepersonal som förgripit sig på barn. Det stod också att föräldrarna inte längre ville tillåta manlig personal på dagis. Och missförstå mig inte här, är det någon jag unnar att inte komma med en genomtänkt analys så är det väl en förälder som varit med om något sådant. Men ändå så gör det mig så less, för det är precis sådana åsikter som alltid kommer fram. Och i och med att jag sen ett år tillbaka ägnar mig åt just det ämnet som, lite olyckligt, benämns sexualbrott, så reagerar jag alltid lite extra på sådant.
Jag tycker det är synd att sådant ofta lämnas oproblematiserat. Det blir knappast bättre av att man stänger ute män från förskolorna, det blir om något värre. Dels för att jag tror att det i grund och botten är samma system av normer och värderingar som säger att kvinnor ska ta hand om barn och män inte som också skapar förutsättningarna för sexuella övergrepp (även om det inte är en helt okomplicerad fråga är jag fräck nog att lämna den för nu, annars blir detta lätt en roman). Dels för att samma system också redan från början misstänkliggör alla män som frivilligt befinner sig på ”kvinnliga” arenor. Redan där börjar varningsklockor ringa för en del. En kvinna som vill jobba med barn är en vettig kvinna, en vanlig kvinna, en god kvinna dvs. en kvinnlig kvinna. En man som vill jobba med barn är en ovanlig man, en onormal man (Här tillkommer förstås den man som liksom uppoffrar sig för barnen, han som visst är en riktig man men tycker det är viktigt att barnen har en manlig förebild. Han som busar, skojar och lekar, bär och kastar barnen. Han som inte är lika tjatig som de kvinnliga fröknarna men inte heller är rädd för att säga ifrån. Han är förstås en man enligt denna logik, t.o.m. en extra god man.) och en kvinnlig man. Ingen riktig man, och det är förstås också dessa män som begår övergrepp. De som, till skillnad från riktiga män, riskerar att begå övergrepp.
Det är samma logik som är i farten när man pratar om övergreppen inom katolska kyrkan. Jag hörde en präst på tv som menade att det var så att dessa män levde med en sexualitet de skämdes för, homosexualitet. De valde då att bli präster och leva i celibat för att ha ett starkare vapen mot sin läggning. När de inte längre stod ut begick de övergrepp på barn som de trodde ingen skulle märka. Problemet med denna logik är att den inte är logisk, för ingenstans förklaras det för oss när/hur/varför sexualitet övergår och förvandlas till övergrepp. Istället för att problematisera det här, istället för att försöka söka något svar så säger man istället att det bästa är att männen inte lämnas ensamma med barnen. Och lämnar det vid det.
Något som däremot inte lämnas oanalyserat och sätts högst upp på dagordningen (här får ni ursäkta Göteborgsvinklingen) är det nya pariserhjulet i hamnen. Sen dag ett har det diskuterats häftigt och livligt, detta hjuls vara eller icke vara. Är det rätt att ha ett hjul i hamnen? Är det maktmissbruk att bestämma detta utan att tillfråga medborgarna? Är det fint eller fult, kommer det förstöra eller förbättra stadsbilden? Och nu när det står på plats, vad ska det heta? Och vem ska bestämma detta? Och då tänker jag, hur är människor funtade? När detta är en fråga som väcker större eftertanke än det ovannämnda. Här menar jag inte att det väcker mera känslor, för finns det något som brukar få folk att skrika efter kastrering och dödstraff så är det ju övergrepp på barn. Men det är just det som är grejen. När det gäller en simpel åkattraktion då ska minsta lilla detalj analyseras sönder. Men när det gäller stora problem då är det enkla svar som gäller. Kastrera, döda, stäng ute. Men tänk för guds skull inte efter.

/H


(Från första början hade jag tänkt visa er ett par byxor jag har sytt, men då så läste jag aftonbladet, igen. Och där stod en artikel om att bara 2 % av svenskarna känner att de just nu prioriterar jämställdheten, detta för att man just nu istället prioriterar välfärden. Och jag tänkte att jo men visst fast man prioriterade ju välfärden i Tyskland på 30- och 40-talet med. För tyskarna. Och det fick mig att mer gå i gång på just prioriteringar än mina byxor, jag prioriterade alltså bort dem. Men jag visar dem en annan dag. För jag tycker man kan ha båda, jag tycker man kan unna sig en uppfattning om både övergreppsproblematik och en om pariserhjulet. Att man kan läsa svåra böcker och se på dålig tv. Bara synd om det ena tar över det andra helt.)

It could happen to anyone of us

Det blev vår så snabbt i år. Jag gillar egentligen inte vår- och sommarkläder så mycket. Det är svårt att klä sig med värdighet när svetten lackar. Men här är ett sommarlinne/blus jag sytt av ett tyg som jag fick i födelsedagspresent av Johannes (ignorera gärna att spegeln är smutsig)

Ganska lös i passformen, men lite insvängt runt midjan. Det är just detta jag tycker är jobbigt med sommarkläder, det blir lätt lite för ledigt, men samtidigt vill man ju ha det skönt, man vill att det ska fläkta osv.
Det var såhär, några år sen nu men jag kommer ihåg det som igår. Jag är ingen stor tjej (förutom tidvis i käften sas) så jag borde inte tagit åt mig men. Det var otroligt varmt och jag hängde utomhus med en kompis. Vi låg i gräset och åt glass, allt var bra. På mig hade jag ett vitt spetslinne, skuret precis under bysten, därifrån hängde tyget löst, ledigt och luftigt. Väldigt bekvämt och passande för väderleken. Vi skulle gå någonstans och under promenaden stannar han till och tittar på mig. Han frågar leende "Är du?" och nickar mot min mage. Jag stannar upp, rynkar ihop ögonbrynen (Här känns det som om solen gick i moln men det är nog en efterhandskonstruktion). "Alltså" säger han, "är du, har du, ska du" (han säger det aldrig rakt ut men blickarna mot min mage säger allt), fast han ler inte längre. "NEJ" skriker jag, ungefär som han försökt värva mig till hitlerjugend, "absolut inte". Så blir det förstås tyst. Jag mumlar nåt om öl. Jag försöker tänka att det finns tusen anledningar att säga så. Han menar kanske att jag har det där skimret runt mig, det dära lugnet i ögonen. Att han vet att jag haft samma pojkvän ett tag, att jag kanske sagt nåt som fått honom att tro det, att jag verkar lycklig, att ja, vad som helst. Men jag tänker satans linne.
Det kan hända vemsomhelst det vet jag. Och fast jag ändå vill tro att det var passformen på mina kläder just den dagen som föranledde denna hemska konversation så tror jag att det bara finns en sak som kan hjälpa en när man kämpar mot tårarna. Man måste tänka att oavsett hur illa det känns är det alltid, verkligen alltid, värst för stackarn som frågar.
/H

En vän utan bil

Igår lovade jag Linda att lägga upp nåt kul på bloggen, men det orkade jag inte. Jag gör det nu istället. Här är en tröja jag sydde för ett tag sen:

Sydde den på vanliga maskinen då jag haft slut på nålar till overlocken. Det gick ganska bra. Lite trixigt blir det ju när man syr i stretch på vanlig maskin men jag använde fuskoverlocken för att sy ihop den och en smal sicksack för att sy fast spetsen. Spetsen är inte stretch så för att få den rynkad sträckte jag bara tyget under tiden jag sydde på spetsen, väldigt smidigt. Allt material är köpt på stoff och stil. Där har jag börjat handla i princip allt pysselrelaterat. De har väldigt bra priser och ett helt okej sortiment. Enda nackdelen med att beställa från internet är att man får betala frakt. Det gör att jag oftast beställer lite mer än vad jag tänkt från första början, för att liksom "tjäna" in frakten. Men jag har aldrig haft nåt sinne för ekonomi.

Hoppas Linda blir nöjd nu. Hon har förresten med en häftig blogg, fast hon luras lite. Den handlar inte alls om katter som man kan tro. Förutom att hon luras (När jag först lärde känna henne gick vi på dagis. Hon lurade mig att man kunde äta kritor genom att låtsas stoppa en krita i munnen, hon vände sig om precis innan och bytte ut den mot en godis, sedan vända hon sig tillbaka och tuggade "kritan" med öppen mun för att visa mig. Jag var mycket imponerad och provade sen själv hemma och kunde inte alls förstå hur hon klarade av det. Jag tyckte det smakade väldigt äckligt med krita.) är hon helt okej. Eller förstås mer än okej, hon är en otrolig person. Det skulle bli en sån fruktansvärt lång lista om jag radade upp allt bra här så det går inte. Ni vet både klok som en uggla och hysteriskt rolig och söt som socker etc. Fast egentligen spelar inte det så stor roll, för framförallt är hon en sån himla fin vän. Jag minns en gång på gymnasiet då jag var fruktansvärt ledsen, helt förstörd och förtvivlad på tonårsvis, kanske var det om nån kille. Då fick jag komma till Linda och sova med henne i hennes säng, på hennes arm, och fast jag vet att hon egentligen tycker att det är besvärligt och jobbigt och trångt att ha mig i sängen så sa hon ingenting. Fast jag snorade och grät på hennes sovtröja (Den var stor och tyget var väldigt tunt med hästtryck och den luktade väldigt gott.) så var det okej, och jag kände mig så himla trygg. Och jag minns förstås inte alls vad det var för kille eller vad som hade hänt men jag minns hur snäll hon var. Och hur många gånger hon varit där efter det. Och nu när vi bor i olika städer saknar jag henne, både när jag är ledsen och glad. Fast vi ibland dricker vin på telefon. Och hon korrekturläser mina skolarbeten när jag kommer i sista sekund och hon egentligen har eget att stå i. Och hon skickar mig mjukisapor på posten (som jag vill sy kläder till men inte gör för jag fattar att det inte är socialt accepterat). Och igår ringde hon och var orolig för att jag äter för mycket socker om dagarna. Så idag när jag skulle äta mellis tänkte jag på henne och valde bort nutellaburken. Vet inte om detta blev så mycket bättre men det är ett försök iaf.
Det här är för dig Linda!

/H