La dolce vita

Ikväll blir det eurovisionkvalet för mig, är superpeppad. Är schlagernörd i själ och hjärta (och det känns underbart att den ängsliga indieandan släppt lite i bekantskapskretsen de senaste åren så att man kan fröjdas tillsammans) men de senaste åren har jag inte riktigt gillat de svenska vinnarna. Det spelar ingen roll. Det är inte Anna Bergendahl som kommer göra min kväll. Det är Michael von der Heide, som tävlar för Schweiz. I övrigt kan jag tyckte att startfältet ikväll är relativt svagt jämfört med tisdagen. Då tävlade alla mina favoriter, bland annat Serbien, Vitryssland, Moldavien och Finland. Jag fattar inte alls grejen med att alla tidningar skriver att det var en kalkonsemi, det är ju det man, iaf jag, vill se i ESC! Freakade outfits, torrjuck på scen, neonfärger, paljetter, utklädda dansare och klädbyten, när någonsin är livet bättre?
I alla fall, har sytt denna:

I ärlighetens namn passar den mig bättre än dockan (tur att det inte är tvärtom), men det är lättare att fota så. Även om provdockan och jag har samma mått har vi inte samma "konsistens" hehe. Tyvärr. Appropå mått är det väldigt besvärligt att hålla reda på dem när man syr såhär kroppsnära grejer i stumt tyg. Först provar man, så passar det, så käkar man på Max, så passar det inte längre, så går man och pudrar näsan, så passar det igen.
Tyget har jag fått, det är också en superduper fin bård med påfåglar på, men det är mycket tyg kvar så jag använder de delarna någon gång, tänkte att det skulle bli lite för mycket att ha med den med. Vilket kan låta lite dumt, med tanke på det jag skrev överst om ESC. Jag gillar ju vanligtvis för mycket.

En sista grej om sångspektaklet idag, är så fruktansvärt less på alla ändringar i röstningssystemet. Så otroligt löjligt att ta pratet om "kompisröstning" på allvar. Jag blir nästan arg när jag hör folk säga sånt och mena allvar. Folk klagar på länderna som en gång i tiden utgjorde Jugoslavien. Sen de "delades upp i småländer" röstar de tydligen bara på varandra. Allvarligt talat. Har människor så kort minne? Inbördeskrig? Etnisk rensning? Låter det bekant?
Kan de ge varandra en tolva i en tävling som ESC (som handlar om glitter, falsksång och ploj i första hand) så är det antagligen så långt bort från kompisröster man kan komma. Snarare lite hopp om mänskligheten. Och det är nåt jag i alla fall inte alla dagar har för mycket av.

Meddelande från teknikansvarig

Alltså från mig då. Det är så att några har sagt till mig att mina bilder ibland inte syns här. Är det så så säg gärna till. Då ska jag genast fixa det med mina skills.
Idag har jag varit på uppsatsventilering, fastän jag själv inte hann med att färdigställa någon uppsats denna termin. Mao har jag suttit och sett andra tvingas ner i pirayabaljan utan att själv riskera något. Skönt. Fast det var inte så farligt, det gick rätt städat till. Men känner mig ändå lite mör, därför tänkte jag nu gå upp på takterassen med tre vänner, en chipspåse och en bag-in-box. Och varma kläder, för sommaren försvann visst.

När allt förändrats, när tiden inte längre finns

Jag syr ogärna till andra. Får fruktansvärd prestationsångest (ja jag är åttiotalist, dessutom hispig och nervig av naturen) då jag vet att någon annan ska ha spektaklet. Och det tar ju liksom bort det roliga. Dessutom är det nog svårt att få koll på alla sina egna mått och eftersom jag alltid gör egna mönster blir det extra komplicerat med ytterligare en kropp att hålla reda på. Då och då gör jag undantag, mest när det gäller enklare grejer, tex som nu när jag sytt en mjukiströja till min kille:

Sådanahär tröjor kräver ju i princip inget mönster eftersom de är så enkla. Dessutom blir det ju ännu enklare när det handlar om kläder till killar, de har inte lika jobbiga kroppar att ta hänsyn till. Jag tog muddtyget och klippte in det som ränder för att det skulle se lite roligare ut (det är en diagonalrand på bakisidan med). Mitt i alltihop fick min symaskin nog och bröt av en tre-fyra nålar så jag fick lägga det åt sidan lite ett tag, men nu har jag köpt nya.

Annars då? Jo solen skiner men jag sitter inne och söndagspysslar lite, mest åt mig själv. Något jag ibland brukar göra när jag är ensam hemma är att lyssna på Stad i ljus med Tommy Körberg och sjunga med. Det är så förlösande för en neurotisk person som mig. Och det kan jag behöva just nu. Jag har kommit så långt i min uppsatsångest att jag nu drömmer om min uppsats (det brukar vara ett tecken på att slutet är nära). Inatt drömde jag att en stor del av personalen på GU försökte döda mig. Tidigare i veckan drömde jag att en av dem först masserade mina fötter och sen tvingade mig att stoppa ner fötterna i en balja full med pirayor. Jag sa nej. Han sa att man inte först kan ta massagen och sen vägra stoppa fötterna i pirayabaljan, nej man kan inte bara välja det sköna.
Och det är väl så det är med livet i allmänhet (jag vet, först Körberg och sen drömtydning-här har jag sedan länge passerat gränsen för vad som är okej, men jag lovar att aldrig göra om det).
Jag har fått mina fötter masserade av livet allt för länge nu, dags att stoppa fötterna bland pirayorna.

Norrlandståget

Den här dagen började med att jag vaknade på fel sida, bokstavligen. Hade tänkt gå upp tidigt och komma igång med skrivandet. Vaknade en relativt okej tid, typ halv åtta och satte mig upp i sängen. Men precis innan jag reste mig upp måste jag ha somnat igen och ramlat tillbaka ner i sängen, för jag vaknade två timmar senare med huvudet i fotändan och benen utanför sängen, samt en outhärdlig smärta i nacken. Riktigt klantigt. Så egentligen hinner jag inte alls blogga, har gett mig själv i uppgift att producera en hel massa text, annars får jag inte sova inatt har jag sagt till mig själv. Men lite snabbt kan jag ju få vissa slutresultatet av mitt målande, Norrlandståget:

Då kanske ni undrar varför i all fridens namn jag var tvungen att klottra dit en flugsvamp? Fyller den verkligen någon funktion tänker ni kanske, hade det inte blivit finare utan?
Jo då kan jag säga att det kanske hade blivit bättre utan men nu var det så att när den var nästan alldeles färdig spillde jag (såklart) lite färg på tröjan. Och för att dölja fläcken målade jag då dit en liten svamp. Man skulle ju kunna säga att jag misslyckades, men man kan ju också säga att det är lite charmigt sådär, att det är det som är grejen med att göra saker för hand, att man inte i förväg kan veta slutresultatet.

Dagens låt

Fågel i bur

För några veckor sedan köpte jag en fågelbur på Indiska. De burarna som finns i butik är gröna, vilket jag tycker är ganska snyggt men jag var mer sugen på en vit. Som tur var hade butiksdekoratören målat några burar vita men sedan bestämt sig för att inte använda dem i skylten, så jag fick köpa en vit. Själva fågeln saknades dock så den fick jag göra själv. Hade tänkt hänga buren i fönstret men måste skaffa nån slags hänganordning innan jag gör det så den kommer lite längre ner. Tillsvidare står den i bokhyllan, pyntad med några plastkvistar:

Själva fågeln är vad jag skulle kalla ett riktigt dagispyssel. Alltså inte som någon diss mot mig själv, men ett pyssel av den typen som man kan tänkas göra på dagis. Lite träkulor, papper, lim, guldfärg och några pärlor. Var tvungen att fästa extra många pärlor i "stjärtfjädern" (det syns inte så bra på bilden) för att fågeln inte skulle bli framtung.
För några år sedan jobbade jag faktiskt som vikarie på diverse förskolor här i stan. Det var ganska jobbigt, främst för att det är stressande att springa runt från barngrupp till barngrupp och aldrig lära känna någon riktigt, men i övrigt var det ganska kul. Speciellt pysselstunderna gillade jag. Lite tråkigt var det att alltid behöva ransonera, att tvingas säga till barnen att si och så många pärlor får ni ta osv. Det tar ju liksom bort det roliga och spontana. Men i övrigt var det väldigt roligt att på arbetstid få "pärla" och sitta och bygga små lustiga gubbar i lera. Kan erkänna att jag kanske ibland koncentrerade mig lite för mycket på mitt eget pyssel men jag tror kidsen gillade mig ändå.
Dessutom kan jag från denna tid stoltsera med omdömet, från minst trettio oberoende barn, att jag är överlägset bäst på att måla pokemons och grym på att rita piratdödskallar. Det trodde ni inte va?
Frågan är hur dessa färdigheter ska hjälpa mig slutföra min uppsats. Men den som lever får se.

"Vi som aldrig sa negerboll"

Jag sa som liten aldrig negerboll. Jag sa chokladboll. Vad jag vill minnas sa alla andra i min närhet också chokladboll, det var knappast något jag själv kom på. Så det kanske är därför jag inte kan förstå vad som är så viktigt men det här ordet. Tänkte skriva detta inlägg i lördags då jag läste om en anställd på SJ som hade sagt negerboll i högtalaren när han skulle informera om sortimentet i cafét. Det som intresserade mig var vilket enormt gensvar artikeln fick. Så himla många som kände sig tvungna att hävda sin rätt att säga negerboll, för att det heter så, har alltid hetat så (hade jag haft en gnutta mera fritid och aningens större lust ett bemöta löjliga argument som om de hade varit riktiga argument tvivlar jag inte på att det hade varit ganska enkelt att hitta bevis på att även detta inte stämmer, fast nu har jag inte tid och inte lust och framförallt spelar det ju ingen roll).
Jag har inte tänkt speciellt mycket på detta förut, jag har sett det som en ickediskussion, en löjlig grej ett fåtal tjuriga "gamlingar" håller fast vid. När jag skulle formulera det hela kändes det lite skitnödigt, onödigt pk och som att sparka in öppna dörrar. Jag tänkte att sådana diskussioner tar bara fokus från de stora strukturerna i språket. Så jag lät bli. Sen idag råkade jag se ett antal inlägg om "negerbollens dag" på facebook (och finns det på facebook så är det ju på riktigt) och efter att återigen blivit påmind om vilken brinnande diskussion detta är så kan jag bara inte låta bli att vädra det här. Just därför att jag inte fattar grejen. Vad är grejen?
Vad är det som är så viktigt med att få säga det? Vad är det som får vuxna män att engagera sig så till den milda grad att de nästan exploderar för att de ska få säga ett ord som negerboll? Som vid blotta tanken på att de inte längre skulle få säga detta ord drabbas av en ångest som antar närmast bibliska proportioner? Typ såhär reagerar folk när man föreslår att de skulle välja att kalla det något annat, deras värld faller sönder:


Är inte det nåt sjukt över detta? Jag har aldrig känt att mitt liv begränsats av det faktum att jag inte "fått" säga negerboll, jag är lycklig ändå (dock har det komplicerats en del av det faktum att göteborgare i allmänhet kallar kokosbollar för chokladmunkar men det är en annan historia).
Varför är ett ord som man försvarar genom att säga att det inte betyder något samtidigt så fruktansvärt oumbärligt för vissa människor?

Konsten och Ångesten

Idag har jag börjat på min t-shirtmålning. Först tänkte jag överföra motivet genom att använda vanligt kalkerpapper men hann stoppa mig själv innan det var försent. Kom på att textilfärg måste fixeras med strykjärn innan det tvättas och då fixeras även det man kalkerat, och det är ju inte så smart ifall att man skulle rita fel någonstans. Så jag fick lov att måla det på fri hand med min superfiffiga markeringspenna. Den är som en tuschpenna så det är lättare att måla på tyg än med krita, men det fiffiga är att den efter några dagar försvinner av sig självt. Så linjerna (som mycket riktigt på vissa ställen hamnade lite fel) på bilden här nedan ska förhoppningsvis ha försvunnit när det är dags att fixera färgen. Här är det halvmålat, alltså optimistiskt räknat. Man får oftast gå tillbaka ungefär en miljon gånger och fylla på med mer färg för att det ska se vettigt ut.

Ni föreslog ju både Norrlandståget och en mops som motiv så jag valde en kombo. Först försökte jag måla Norrlandståget men mina skills inom målning är aningen begränsade, så det såg mest ut som en prinskorvsrad(?). Så då tänkte jag att jag kunde måla en mops, men det var ju lättare sagt än gjort det med. Så jag säger att det är en mopsinspirerad hund, så inga mopsägare tar illa vid sig. Jag har valt att döpa mitt verk till Norrlandståget. Bilden är ett uttryck för den ångest jag känner inför just Norrlandståget. Min förhoppning är att hundens ögon ska förmedla känslan man känner när man vaknar upp i en kupé där kuddarna man legat mot har hundra år gammal stoppning, vars stoff man under hela natten andats in vilket gör att man nu bara har hälften av sin vanliga syreupptagningsförmåga. Man känner sig ensam, ledsen, rädd och smutsig men tänker när man tittar på klockan att man snart är hemma och att räddningen är nära. Man känner tåget sakta in, och tänker att man kanske är i Älvsbyn. Så tittar man ut genom fönstret men känner spontant att Älvsbyn inte är sig likt. Först känner man förvirring men sedan ser man en skylt. På skylten står det "Bollnäs", man inser att tåget rört sig bara några få mil under hela natten. Man vill skrika men kan inte. Kanske kommer man fram, kanske inte. Kanske får man gratis kaffe som kompensation men människovärdet får man aldrig igen. Och så väntar man.

/H

Du gamla du fria du trista

Har försökt skriva ett blogginlägg i någon timme nu men det är svårt när tv 4 är på en torsdagskväll. Först specialprogram om kungahuset och sen deras nya historieserie. Satt klistrad framför båda, inte för att jag tycker det är speciellt bra program utan snarare är det tvärtom. Idag hade de kommit till brons- och järnåldern. Jag tycker visserligen också att den svenska bronsåldern är rätt tråkig, lite fjantigt känns det när Martin Timell ojar sig över svenska gravmonuments storhet (som består av en sten staplad på en annan) när man har exempelvis pyramiderna i Egypten att jämföra med. Men jag tycker man får finna sig i att historia i allmänhet är rätt "tråkigt", det är inte så himla spektakulärt. Därför blir jag irriterad när tv 4 fläskar på med krig, våld, kannibaler och flumkrigsdanser kring eldar. Det tycker jag är trist, alltså om ambitionen är att göra ett program om Sveriges historia istället för att hitta på historier om Sverige. Men jag måste ändå se programmet, så jag kan sitta och gorma mot tv:n. Det är ett slags självplågeri det här med att jag alltid måste se dålig tv. Nåja.

Denna t-shirt sydde jag av tyget som blev över från spetströjan.

En lättsydd grej som jag pyntade extra med lite pärlor. När jag klippte ut de övre bitarna till ärmarna gjorde jag dem mer än dubbelt så långa som de undre för att kunna rynka dem ordentligt.

Nu ska jag fortsätta med min tv-kväll, Debatt valspecial är på. Det är ett plågsamt dåligt format som jag heller inte kan låta bli att kolla på, bara för att jag gillar att störa mig på det.

/H

I started something I couldn't finish

I januari började jag arbeta på ett lapptäcke som jag tänker ska få bli ett överkast. Detta är inget jag rekommenderar av den enkla anledningen att det tar svinlång tid. Jag är fortfarande inte klar. Jag valde ändå att sy ett lapptäcke av den allra enklaste modellen med fyrkanter. Vågar inte ens tänka hur lång tid det skulle tagit om jag valt en annan form. Visserligen finns det saker man kan göra för att skynda på processen, t.ex. verktyg man kan använda för att skära ut själva lapparna, men något sådant har jag inte. Jag har sett att man också kan köpa färdiga set med färdigutklippta rutor. Man gör ju som man vill men jag tycker det verkar skittråkigt, alltså vill man inte ens bestämma själv hur det ska se ut, välja mönster och färger tycker jag att man kan lägga tiden på nåt annat och bara köpa sig ett färdigt istället.
Jag började med att klippa ut en ruta i kartong som jag använde som mall. Därefter var det bara att klippa ut alla delarna, 273 stycken närmare bestämt. Jag tänkte att detta var ett bra sätt för mig att använda upp överblivna stuvar, men såhär i efterhand kanske jag bara skulle ha slängt bort dem istället. Därefter bestämde jag mig för att sicksacka alla delarna var för sig, vet inte riktigt hur jag tänkte här, det hade kanske varit enklare att sy allt direkt på overlocken men jag kom på nåt sätt fram till att det var det bästa. Efter några dagar var jag klar och less och la alla bitarna i en påse där de fick ligga och mogna några månader.
För några veckor sedan tog jag fram dem igen och började sy ihop dem. Det tog också en sjuhelvetestid. Som tur var hade jag överträffat mig själv när det gällde att mäta noggrant så de flesta bitarna passade riktigt bra (synar man i sömmarna kanske det är snett någonstans men det kan jag ta). När jag äntligen fått ihop de 273 bitarna till ett stort stycke tänkte jag att jag var i det närmaste färdig. Tänkte att jag skulle bara pressa det hela lite sy fast en bred kant runt om dem och därefter sy fast en baksida. Så i söndags försökte jag ta tag i det, fast jag kom inte längre än att pressa ut sömmarna och klippa lite trådar. Det tog ändå tre timmar. Lessnade lite. Får se när jag orkar ta tag i det, men ni kan få en liten sneakpeak på hur det ser ut just nu:

Alltså jag är ju medveten om att jag valt att göra detta själv. Det gör bara att det känns om möjligt ännu mera dumt. Det är inte ens kul längre. Min enda förhoppning är att det blir snyggt i slutändan. Eller åtminstone färdigt.

Känns på sin plats: The Smiths – I Started Something I Couldn't Finish

/H

I still love you, only slightly less than I used to, Marx

Idag är det första maj, men jag låter bli att tåga genom stan i år. När jag var yngre och engagerade mig mycket politiskt var det väldigt populärt att nedsättande säga att det där, det kommer du över när du blir äldre. Då förstår du mer, då ser du inte saker så svart och vitt, då orkar du inte skrika och gorma, då får du andra prioriteringar och förstår hur världen fungerar. Och lite får man väl ge dom rätt. Kanske har jag blivit lite bekväm. Men kanske också lite mer nyanserad. Fast det betyder ju inte att jag känner mig mindre engagerad, eller mindre förbannad. Har lika många frågor, fast mycket färre svar.
Jag skulle nog fortfarande säga att jag har hjärtat till vänster, att beteckna som röd (även om jag tack vare en ytterst frustrerande mailkonversation med ett av Sveriges största företag som i princip har monopol på att resa på räls, ni kan nog gissa vilket, igår skrek ut önskningar om fri marknad och konkurrens så att de åtminstone skulle riskera att förlora kunder när de behandlar dem som skit). Jag tror att klass är en ytterst viktig analyskategori om man vill förstå samhället. Och jag tror att så länge pengar värderas högre än människor kommer världen vara en hyffsat pissig plats för det stora flertalet.
Det jag börjat ifrågasätta är väl själva sättet en del människor kommer fram till sina svar om vad som bör göras.
För det första tycker jag att det kan aldrig vara sunt, att lyssna på en gubbe som antas ha alla, exakt alla svar om vad som är rätt.
För det andra blir det ännu svårare då gubben, eller gubbarna, sedan länge är döda och och vissa tar patent på tolkningsföreträde, säger att det var si och så han menade och alla som tolkar det annorlunda har fel. När ingen egentligen kan veta.
För det tredje, och det kanske är allra viktigast för mig, så blir det så hemskt fel när man väl anser sig ha hittat säkra belägg för att det var det här den döda gubben menade, alltså är det så vi ska göra och så vi ska göra. Istället för att fråga sig, spelar det någon roll vad en döing sa, är inte det viktigaste vad jag tycker är vettigt och viktigt?

En annan sak som första maj också betyder för mig är att det är två år sedan jag flyttade in i den här lägenheten. Och än känns den inte klar. Men jag älskar hur vårt hem växer fram (mera grejer, mera prylar, mer plåtter)

Fågeln har jag fått i födelsedagspresent. När jag först såg den i affären kände jag att en sån där glasflamingo behöver jag verkligen, så jag blev verkligen glad över den. Den står på en virkad duk som jag inte gjort själv, det har jag inte tålamod till. Fick den av farmor och jag tror, om jag minns rätt, att det är hennes mamma som gjort den. Växtrankan som slingrar sig genom bilden kommer från en växtgrupp min familj skickade med bud när vi flyttade in här. Den har Johannes på ett mirakulöst sätt fått att överleva, och nu är den superlång. Bredvid står karamellskålen som också den är en present. Tycker det är himla hemtrevligt med en karamellskålar och jag vill gärna ha den fylld hela tiden. Därför har jag fyllt den med blå lakritsgodisar. Blå för att det är fint och lakrits för att det råkar vara den enda sötsaken jag inte äter. Hade det varit nåt annat godis hade jag tyvärr fått fylla på den varje dag. Man får ju inte vara dum när man försöker överlista sig själv.

/H

ps. Inte för att klaga men ni är inte så bra på att ge förslag angående motiv. Skärp er är ni söta. Puss! ds.