Konsten och Ångesten

Idag har jag börjat på min t-shirtmålning. Först tänkte jag överföra motivet genom att använda vanligt kalkerpapper men hann stoppa mig själv innan det var försent. Kom på att textilfärg måste fixeras med strykjärn innan det tvättas och då fixeras även det man kalkerat, och det är ju inte så smart ifall att man skulle rita fel någonstans. Så jag fick lov att måla det på fri hand med min superfiffiga markeringspenna. Den är som en tuschpenna så det är lättare att måla på tyg än med krita, men det fiffiga är att den efter några dagar försvinner av sig självt. Så linjerna (som mycket riktigt på vissa ställen hamnade lite fel) på bilden här nedan ska förhoppningsvis ha försvunnit när det är dags att fixera färgen. Här är det halvmålat, alltså optimistiskt räknat. Man får oftast gå tillbaka ungefär en miljon gånger och fylla på med mer färg för att det ska se vettigt ut.

Ni föreslog ju både Norrlandståget och en mops som motiv så jag valde en kombo. Först försökte jag måla Norrlandståget men mina skills inom målning är aningen begränsade, så det såg mest ut som en prinskorvsrad(?). Så då tänkte jag att jag kunde måla en mops, men det var ju lättare sagt än gjort det med. Så jag säger att det är en mopsinspirerad hund, så inga mopsägare tar illa vid sig. Jag har valt att döpa mitt verk till Norrlandståget. Bilden är ett uttryck för den ångest jag känner inför just Norrlandståget. Min förhoppning är att hundens ögon ska förmedla känslan man känner när man vaknar upp i en kupé där kuddarna man legat mot har hundra år gammal stoppning, vars stoff man under hela natten andats in vilket gör att man nu bara har hälften av sin vanliga syreupptagningsförmåga. Man känner sig ensam, ledsen, rädd och smutsig men tänker när man tittar på klockan att man snart är hemma och att räddningen är nära. Man känner tåget sakta in, och tänker att man kanske är i Älvsbyn. Så tittar man ut genom fönstret men känner spontant att Älvsbyn inte är sig likt. Först känner man förvirring men sedan ser man en skylt. På skylten står det "Bollnäs", man inser att tåget rört sig bara några få mil under hela natten. Man vill skrika men kan inte. Kanske kommer man fram, kanske inte. Kanske får man gratis kaffe som kompensation men människovärdet får man aldrig igen. Och så väntar man.

/H