En vän utan bil

Igår lovade jag Linda att lägga upp nåt kul på bloggen, men det orkade jag inte. Jag gör det nu istället. Här är en tröja jag sydde för ett tag sen:

Sydde den på vanliga maskinen då jag haft slut på nålar till overlocken. Det gick ganska bra. Lite trixigt blir det ju när man syr i stretch på vanlig maskin men jag använde fuskoverlocken för att sy ihop den och en smal sicksack för att sy fast spetsen. Spetsen är inte stretch så för att få den rynkad sträckte jag bara tyget under tiden jag sydde på spetsen, väldigt smidigt. Allt material är köpt på stoff och stil. Där har jag börjat handla i princip allt pysselrelaterat. De har väldigt bra priser och ett helt okej sortiment. Enda nackdelen med att beställa från internet är att man får betala frakt. Det gör att jag oftast beställer lite mer än vad jag tänkt från första början, för att liksom "tjäna" in frakten. Men jag har aldrig haft nåt sinne för ekonomi.

Hoppas Linda blir nöjd nu. Hon har förresten med en häftig blogg, fast hon luras lite. Den handlar inte alls om katter som man kan tro. Förutom att hon luras (När jag först lärde känna henne gick vi på dagis. Hon lurade mig att man kunde äta kritor genom att låtsas stoppa en krita i munnen, hon vände sig om precis innan och bytte ut den mot en godis, sedan vända hon sig tillbaka och tuggade "kritan" med öppen mun för att visa mig. Jag var mycket imponerad och provade sen själv hemma och kunde inte alls förstå hur hon klarade av det. Jag tyckte det smakade väldigt äckligt med krita.) är hon helt okej. Eller förstås mer än okej, hon är en otrolig person. Det skulle bli en sån fruktansvärt lång lista om jag radade upp allt bra här så det går inte. Ni vet både klok som en uggla och hysteriskt rolig och söt som socker etc. Fast egentligen spelar inte det så stor roll, för framförallt är hon en sån himla fin vän. Jag minns en gång på gymnasiet då jag var fruktansvärt ledsen, helt förstörd och förtvivlad på tonårsvis, kanske var det om nån kille. Då fick jag komma till Linda och sova med henne i hennes säng, på hennes arm, och fast jag vet att hon egentligen tycker att det är besvärligt och jobbigt och trångt att ha mig i sängen så sa hon ingenting. Fast jag snorade och grät på hennes sovtröja (Den var stor och tyget var väldigt tunt med hästtryck och den luktade väldigt gott.) så var det okej, och jag kände mig så himla trygg. Och jag minns förstås inte alls vad det var för kille eller vad som hade hänt men jag minns hur snäll hon var. Och hur många gånger hon varit där efter det. Och nu när vi bor i olika städer saknar jag henne, både när jag är ledsen och glad. Fast vi ibland dricker vin på telefon. Och hon korrekturläser mina skolarbeten när jag kommer i sista sekund och hon egentligen har eget att stå i. Och hon skickar mig mjukisapor på posten (som jag vill sy kläder till men inte gör för jag fattar att det inte är socialt accepterat). Och igår ringde hon och var orolig för att jag äter för mycket socker om dagarna. Så idag när jag skulle äta mellis tänkte jag på henne och valde bort nutellaburken. Vet inte om detta blev så mycket bättre men det är ett försök iaf.
Det här är för dig Linda!

/H