Något lättsamt

Ibland kan det vara skönt att göra något lätt, något som inte kräver tankekraft och något man kan räkna med att man lyckas genomföra, t.ex. att sy en kudde. En kudde är hemskt enkelt. Enklaste sättet är att börja med en fyrkant och en kvadrat som är lika bred som kvadraten men något längre. Eller något bredare men lika lång, om man vill vara sån.

Alla tre kuddar är sydda för ganska längesedan. Den röda längst till vänster är sydd i samma tyg som en fotpall jag lagt upp här tidigare. Den blommiga gröna i mitten har jag sytt av ett tyg jag köpte i Borås när vi redan sett Pinocchio och var tvungen att hitta på annat för att roa oss. Den gröna längst till höger är sydd av en gammal gardin jag rynkade ihop och av ett tyg Frida köpte när vi bodde ihop, just för att jag skulle sy en kudde av det. Fast just den kudden är det en vinfläck på, tror inte den syns på bilden som tur är.
Här fungerar kuddarna mest som extra sittplatser då vi har gäster, den lilla tvåsitssoffan räcker inte långt. Jag kände mig supermuppig när jag ställde dem på rad såhär för att fota dem, de står aldrig så prydligt annars, men lite får man väl ändå göra sig till.
En annan grej jag tänkte ta mig för nu ikväll när jag är på humör för icke utmanande grejer är att sy en enkel t-shirt eller två och sen måla något skoj på. Är det någon som har nåt bra förslag på motiv är det mycket välkommet. Så ni vet, jag är ungefär på en 7-årings nivå när det gäller teckning så det får inte vara något svårt.

/H

Mellan raderna

Jag älskar ju ord. Jag älskar att vrida och vända, älta, plocka sönder och dissekera. För att det är kul men också för att det är viktigt. En bild säger som bekant mer än tusen ord, men ett ord kan säga mer en tusen bilder. Det finns så många lager. Men det gör kanske att man måste vara lite vaksam, välja sina ord så att säga. Och tänka över hur och varför man använder dem.

Bilden här nedanför hittade jag i HM-magazine. Modereportaget heter "Jorden runt" och uppmanar män som vill vara trendriktiga att klä sig klassiskt i kavaj och komplettera looken med "etniska detaljer". När jag såg denna bild, och några av de andra kunde jag dock inte låta bli att fundera på vad de etniska detaljerna egentligen var.

Det kan ju förstås vara sjalen, som man knappt ser, fast det är ju väldigt svårt att avgöra om den är etnisk eller inte. Det kanske inte skulle vara lättare att avgöra även om man såg den, för vad är etniskt egentligen? Enligt SAOB är etnisk "(i sht i fackspr.) som har avseende på l. sammanhänger med l. är utmärkande för en folkstam l. en människo­ras l. de för en folkstam l. en människoras ka­rakteristiska egenskaperna; folk-, stam-, ras-." (Artiklar från SAOB är gamla, speciellt om man slår på bokstäver som kommer tidigt i alfabetet. Men kollar man på wikipedia, som i sin tur hänvisar till svensk lagtext återkommer liknande definitioner: "etnisk tillhörighet: nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande")
GAAH en massa icke-ord. Vad är ett folk? Ras? Nation? Själva grundförutsättningen för det etniska är alltså att det finns olika folkslag, att man inom gruppen delar vissa typiska värderingar just för att man tillhör samma folk och att dessa värderingar är typiska för just det folket och alltså skiljer sig från andra folk. Jag skulle inte vilja skriva under på det.

Till detta kommer det faktum att etnisk i vardagligt tal enbart används om vissa gruppers "karaktäristiska" drag. Ser man på eurovision t.ex. så beskrivs ofta bidragen från exempelvis balkanländerna som etniska, men inte lika ofta de skandinaviska.(Det roliga i sammanhanget är väl att om det är någonting som skulle kunna vara just typiskt svenskt, dvs etniskt svenskt, så är det väl just de svenska bidragen. Att döma av poängen de senaste åren, menar jag.) I den svenska melodifestivalen kan ett bidrag endast vara etniskt om det antingen framförs på ett sätt som upplevs som typiskt osvenskt eller ursvenskt. Ursvenskt ska här inte alls tolkas som något typiskt svenskt, utan vår folkmusik står för något gammalt, en liten kuriosa från en primitiv tid som vi lämnat bakom oss. Viss mat definieras som etnisk, men då uteslutande icke-svensk och icke-västerländsk mat. När det gäller mode pratar man gärna om etniskt mode. Det är fjädrar, batik, träkulor etc. Det är inte en kavaj, eller en pennkjol. Man kan till och med beskriva en persons utseende som etniskt, men det vill till att det är någon (som ser ut att vara) från en annan världsdel är Europa (inom Europa kan personer från de södra eller östra delarna också ha ett etniskt utseende). Det typiskt svenska, eller det typiskt västerländska är alltså inte etniskt. För det är norm, klassiskt och allmängiltigt. Det bygger inte på en dunkel etnisk bakgrund utan på fria individers förnuft.

Ordet etnisk innehåller en hel massa värderingar. Det delar upp i folk, ras, stam. Utan att definiera det krångliga begreppet folk (vad är ett folk?). Utan att vi behöver ta det obehagliga ordet ras i vår mun. Det definierar sig själv genom att säga etnisk tillhörighet beror på etniskt ursprung. Det rymmer hudfärg, den enda konkreta kategorin i etniciteten. Men eftersom etnicitet inte är synonym med hudfärg ger det vid handen att med hudfärgen kommer andra egenskaper på köpet, draget till sin spets alltså att med en specifik hudfärg kommer specifika egenskaper. Vilka och varför, hur och vad, framgår inte. Det säger inte vad skillnaderna är men säger att skillnaderna är, de existerar, varför skulle vi annars behöva ett ord för dem?
Vidare ryms här också en hierarki, där vissa människor inte definieras som etniska överhuvudtaget, de som utgör normen och inte styrs av någon etnicitet. De andra, de som är etniska, handlar, talar, klär sig, gör musik och tänker på ett sätt som är specifikt för deras etnicitet.

Jag tror att de som gjorde reportaget faktiskt syftade på sjalen, han hade sjal på sig på varenda bild, på någon var den något tydligare, på andra ännu otydligare och på någon ytterligare uppenbarligen inklippt i efterhand. Men jag vet inte vad som gör just de där sjalarna etniska, och vad som gör kavajen oetnisk och klassisk. Jag tror också att de valde modell för att de ansåg att han hade ett etniskt utseende, och att de ansåg att det utseendet var nog etniskt för att helt låta bli att vissa de etniska detaljerna. Sen tycker jag inte just de har gjort nåt större fel. Det är ju så ordet används idag, i svensk lagtext, i media och av mig själv för att ta några exempel. Man säger etnisk och menar inget illa med det. (Personligen känner jag litegrann samma sak som inför kön. Man måste prata om det, men önskar man slapp.) Men det betyder ju inte att det inte för något illa med sig. Så länge det finns ett sådant ord, låt det vara folk, ras, stam, etnicitet, upprätthåller man ju också skillnaden. Här brukar en del invända och säga något i stil med "men vad ska man säga då?" vilket är en ganska relevant fråga. Vad ska man säga? Vad är det man vill ha sagt? Är det nån idé att byta ut ett ord, ras mot etnicitet, om det ändå innehåller och för vidare samma tankegångar, om än på ett mer politiskt korrekt sätt? Varför är det så livsviktigt att ha ett ord som syftar till att upprätthålla skillnader man säger att man ändå inte tror på? Vad är det man vill ha sagt?

Glada dagar

När det kommer till kläder tycker jag det är precis lika viktigt med bekvämlighet som med god smak. När det gäller byxor föredrar jag antingen riktigt lågt nittiotalsskurna eller högt skurna. Allra helst höga men verkligen inte mitt emellan. Det trycker på helt fel ställen och det finns inget utrymme att frossa. Dessa byxor är i en lite gubbig modell, minus rosetten då, och är väldigt bekväma att exempelvis jazza runt i:

Annars är min absoluta favorit alla kategorier att bära morgonrock. Bekvämare blir det inte. Möjligtvis med kaftan, då slipper man ju skärpet i midjan med.

I övrigt är jag på mycket bra humör idag, mamma är, trots vulkanaska, på besök här och solen skiner.
/H

Enkla svar

För några veckor sedan läste jag i tidningen om ett fall med en manlig förskolepersonal som förgripit sig på barn. Det stod också att föräldrarna inte längre ville tillåta manlig personal på dagis. Och missförstå mig inte här, är det någon jag unnar att inte komma med en genomtänkt analys så är det väl en förälder som varit med om något sådant. Men ändå så gör det mig så less, för det är precis sådana åsikter som alltid kommer fram. Och i och med att jag sen ett år tillbaka ägnar mig åt just det ämnet som, lite olyckligt, benämns sexualbrott, så reagerar jag alltid lite extra på sådant.
Jag tycker det är synd att sådant ofta lämnas oproblematiserat. Det blir knappast bättre av att man stänger ute män från förskolorna, det blir om något värre. Dels för att jag tror att det i grund och botten är samma system av normer och värderingar som säger att kvinnor ska ta hand om barn och män inte som också skapar förutsättningarna för sexuella övergrepp (även om det inte är en helt okomplicerad fråga är jag fräck nog att lämna den för nu, annars blir detta lätt en roman). Dels för att samma system också redan från början misstänkliggör alla män som frivilligt befinner sig på ”kvinnliga” arenor. Redan där börjar varningsklockor ringa för en del. En kvinna som vill jobba med barn är en vettig kvinna, en vanlig kvinna, en god kvinna dvs. en kvinnlig kvinna. En man som vill jobba med barn är en ovanlig man, en onormal man (Här tillkommer förstås den man som liksom uppoffrar sig för barnen, han som visst är en riktig man men tycker det är viktigt att barnen har en manlig förebild. Han som busar, skojar och lekar, bär och kastar barnen. Han som inte är lika tjatig som de kvinnliga fröknarna men inte heller är rädd för att säga ifrån. Han är förstås en man enligt denna logik, t.o.m. en extra god man.) och en kvinnlig man. Ingen riktig man, och det är förstås också dessa män som begår övergrepp. De som, till skillnad från riktiga män, riskerar att begå övergrepp.
Det är samma logik som är i farten när man pratar om övergreppen inom katolska kyrkan. Jag hörde en präst på tv som menade att det var så att dessa män levde med en sexualitet de skämdes för, homosexualitet. De valde då att bli präster och leva i celibat för att ha ett starkare vapen mot sin läggning. När de inte längre stod ut begick de övergrepp på barn som de trodde ingen skulle märka. Problemet med denna logik är att den inte är logisk, för ingenstans förklaras det för oss när/hur/varför sexualitet övergår och förvandlas till övergrepp. Istället för att problematisera det här, istället för att försöka söka något svar så säger man istället att det bästa är att männen inte lämnas ensamma med barnen. Och lämnar det vid det.
Något som däremot inte lämnas oanalyserat och sätts högst upp på dagordningen (här får ni ursäkta Göteborgsvinklingen) är det nya pariserhjulet i hamnen. Sen dag ett har det diskuterats häftigt och livligt, detta hjuls vara eller icke vara. Är det rätt att ha ett hjul i hamnen? Är det maktmissbruk att bestämma detta utan att tillfråga medborgarna? Är det fint eller fult, kommer det förstöra eller förbättra stadsbilden? Och nu när det står på plats, vad ska det heta? Och vem ska bestämma detta? Och då tänker jag, hur är människor funtade? När detta är en fråga som väcker större eftertanke än det ovannämnda. Här menar jag inte att det väcker mera känslor, för finns det något som brukar få folk att skrika efter kastrering och dödstraff så är det ju övergrepp på barn. Men det är just det som är grejen. När det gäller en simpel åkattraktion då ska minsta lilla detalj analyseras sönder. Men när det gäller stora problem då är det enkla svar som gäller. Kastrera, döda, stäng ute. Men tänk för guds skull inte efter.

/H


(Från första början hade jag tänkt visa er ett par byxor jag har sytt, men då så läste jag aftonbladet, igen. Och där stod en artikel om att bara 2 % av svenskarna känner att de just nu prioriterar jämställdheten, detta för att man just nu istället prioriterar välfärden. Och jag tänkte att jo men visst fast man prioriterade ju välfärden i Tyskland på 30- och 40-talet med. För tyskarna. Och det fick mig att mer gå i gång på just prioriteringar än mina byxor, jag prioriterade alltså bort dem. Men jag visar dem en annan dag. För jag tycker man kan ha båda, jag tycker man kan unna sig en uppfattning om både övergreppsproblematik och en om pariserhjulet. Att man kan läsa svåra böcker och se på dålig tv. Bara synd om det ena tar över det andra helt.)

It could happen to anyone of us

Det blev vår så snabbt i år. Jag gillar egentligen inte vår- och sommarkläder så mycket. Det är svårt att klä sig med värdighet när svetten lackar. Men här är ett sommarlinne/blus jag sytt av ett tyg som jag fick i födelsedagspresent av Johannes (ignorera gärna att spegeln är smutsig)

Ganska lös i passformen, men lite insvängt runt midjan. Det är just detta jag tycker är jobbigt med sommarkläder, det blir lätt lite för ledigt, men samtidigt vill man ju ha det skönt, man vill att det ska fläkta osv.
Det var såhär, några år sen nu men jag kommer ihåg det som igår. Jag är ingen stor tjej (förutom tidvis i käften sas) så jag borde inte tagit åt mig men. Det var otroligt varmt och jag hängde utomhus med en kompis. Vi låg i gräset och åt glass, allt var bra. På mig hade jag ett vitt spetslinne, skuret precis under bysten, därifrån hängde tyget löst, ledigt och luftigt. Väldigt bekvämt och passande för väderleken. Vi skulle gå någonstans och under promenaden stannar han till och tittar på mig. Han frågar leende "Är du?" och nickar mot min mage. Jag stannar upp, rynkar ihop ögonbrynen (Här känns det som om solen gick i moln men det är nog en efterhandskonstruktion). "Alltså" säger han, "är du, har du, ska du" (han säger det aldrig rakt ut men blickarna mot min mage säger allt), fast han ler inte längre. "NEJ" skriker jag, ungefär som han försökt värva mig till hitlerjugend, "absolut inte". Så blir det förstås tyst. Jag mumlar nåt om öl. Jag försöker tänka att det finns tusen anledningar att säga så. Han menar kanske att jag har det där skimret runt mig, det dära lugnet i ögonen. Att han vet att jag haft samma pojkvän ett tag, att jag kanske sagt nåt som fått honom att tro det, att jag verkar lycklig, att ja, vad som helst. Men jag tänker satans linne.
Det kan hända vemsomhelst det vet jag. Och fast jag ändå vill tro att det var passformen på mina kläder just den dagen som föranledde denna hemska konversation så tror jag att det bara finns en sak som kan hjälpa en när man kämpar mot tårarna. Man måste tänka att oavsett hur illa det känns är det alltid, verkligen alltid, värst för stackarn som frågar.
/H

En vän utan bil

Igår lovade jag Linda att lägga upp nåt kul på bloggen, men det orkade jag inte. Jag gör det nu istället. Här är en tröja jag sydde för ett tag sen:

Sydde den på vanliga maskinen då jag haft slut på nålar till overlocken. Det gick ganska bra. Lite trixigt blir det ju när man syr i stretch på vanlig maskin men jag använde fuskoverlocken för att sy ihop den och en smal sicksack för att sy fast spetsen. Spetsen är inte stretch så för att få den rynkad sträckte jag bara tyget under tiden jag sydde på spetsen, väldigt smidigt. Allt material är köpt på stoff och stil. Där har jag börjat handla i princip allt pysselrelaterat. De har väldigt bra priser och ett helt okej sortiment. Enda nackdelen med att beställa från internet är att man får betala frakt. Det gör att jag oftast beställer lite mer än vad jag tänkt från första början, för att liksom "tjäna" in frakten. Men jag har aldrig haft nåt sinne för ekonomi.

Hoppas Linda blir nöjd nu. Hon har förresten med en häftig blogg, fast hon luras lite. Den handlar inte alls om katter som man kan tro. Förutom att hon luras (När jag först lärde känna henne gick vi på dagis. Hon lurade mig att man kunde äta kritor genom att låtsas stoppa en krita i munnen, hon vände sig om precis innan och bytte ut den mot en godis, sedan vända hon sig tillbaka och tuggade "kritan" med öppen mun för att visa mig. Jag var mycket imponerad och provade sen själv hemma och kunde inte alls förstå hur hon klarade av det. Jag tyckte det smakade väldigt äckligt med krita.) är hon helt okej. Eller förstås mer än okej, hon är en otrolig person. Det skulle bli en sån fruktansvärt lång lista om jag radade upp allt bra här så det går inte. Ni vet både klok som en uggla och hysteriskt rolig och söt som socker etc. Fast egentligen spelar inte det så stor roll, för framförallt är hon en sån himla fin vän. Jag minns en gång på gymnasiet då jag var fruktansvärt ledsen, helt förstörd och förtvivlad på tonårsvis, kanske var det om nån kille. Då fick jag komma till Linda och sova med henne i hennes säng, på hennes arm, och fast jag vet att hon egentligen tycker att det är besvärligt och jobbigt och trångt att ha mig i sängen så sa hon ingenting. Fast jag snorade och grät på hennes sovtröja (Den var stor och tyget var väldigt tunt med hästtryck och den luktade väldigt gott.) så var det okej, och jag kände mig så himla trygg. Och jag minns förstås inte alls vad det var för kille eller vad som hade hänt men jag minns hur snäll hon var. Och hur många gånger hon varit där efter det. Och nu när vi bor i olika städer saknar jag henne, både när jag är ledsen och glad. Fast vi ibland dricker vin på telefon. Och hon korrekturläser mina skolarbeten när jag kommer i sista sekund och hon egentligen har eget att stå i. Och hon skickar mig mjukisapor på posten (som jag vill sy kläder till men inte gör för jag fattar att det inte är socialt accepterat). Och igår ringde hon och var orolig för att jag äter för mycket socker om dagarna. Så idag när jag skulle äta mellis tänkte jag på henne och valde bort nutellaburken. Vet inte om detta blev så mycket bättre men det är ett försök iaf.
Det här är för dig Linda!

/H

April

Idag har jag kört fast med mitt uppsatsarbete. Så jag tänkte att eftersom jag sedan Terese fått heltidsarbete i någon mån fritt dikterar den goda smaken här så bjuder jag på en ny header. Tänker att det redan är april. Äter lite mandelkubb och funderar över livet. Men inte mycket mer.
/H