På låtsas och på riktigt

Om jag förstått det hela rätt är det inte bara utanför mitt fönster det ser ut såhär idag:

Ganska oinspirerande. Men men. Tre tveksamma sätt att närma sig en bok:

Ett: Har idag och igår försökt läsa en bok. På förhand har jag bestämt att den knappast kommer ge mig något men vet att jag måste plöja igenom den inför uppsatsen. När jag sett titeln, omslaget och författaren hade jag redan där en tämligen negativ inställning. Tänkte att den är säkert bra och intressant, gedigen och välskriven, men knappast så progressiv eller nyskapande. Testade att googla den och hittade en text om den på en blogg som intresserade mig mycket mer än boken. Och där tyckte jag mig få bekräftelse på mina fördomar. Så nu sitter jag och läser den (för att jag måste, den är ju ändå viktig) och muttrar, suckar och mumlar "pytt", "sicken gubbe"...

Två: När jag gick på gymnasiet satt jag och läste Elle hemma hos en kille jag hängde med kom hans kompis dit. Han ställde sig och stirrade på mig och frågade sen "Får du läsa den där för Partiet?" (partiet här med stor bokstav för det är så jag minns att han sa det. Fast det låg ett litet missförstånd bakom detta, jag var inte medlem i något parti, än mindre ett feministiskt sådant) och när jag frågade vad exakt han menade med det så svarade han nåt i stil med "ja du som är feminist och allt, får du verkligen läsa sånt där?" Då började jag förstås hånskratta, inte så pedagogiskt eller sympatiskt gjort av mig, men jag kände mig både överlägsen och underlägsen på samma gång. Överlägsen för att han inte fattade vad feminism är, och det var också det jag svarade. Feminism är väl att jag får läsa vad jag vill utan att nån säger åt mig. Ingen ska säga till mig vad jag får, kan eller bör läsa. "Det är feminism" sa jag bestämt.
Men underlägsen, och ifrågasatt, för att där satt jag och gjorde inget bättre med min tid än att götta mig i kvinnoförtryck och sexism. Så jag sa "förresten läser jag inte, jag bara tittar på kläderna, jag är nämligen väldigt intresserad av design". Sen åkte jag hem och läste Bebel eller nåt (som om nu det skulle vara bättre). Är inte fullt lika nervös nuförtiden men nån gång då och då tänker jag nog att ser nån mig göra det här, eller hör mig säga det här, då tror de nog (eller förstår?) att jag inte är en riktig feminist. Eller något annat jag utger mig för att vara.
Väldigt såhär.

Tre: I söndags köpte jag en bok bara för att klippa sönder den (okej ett nothäfte denna gång för att vara exakt men ni fattar) och jag känner alltid en viss skam när jag gör sånt. Är det okej? Att ha sönder det nån annan gjort för man anser att man själv kan göra nåt bättre? Tänk om någon med ett mer respektfullt syfte skulle vilja ha den?


/H

Gammal kärlek rostar så småningom

Det är roligt det här ni vet när man säger nåt typ "fast det kommer ju aldrig hända, det har ju aldrig hänt" och så bara händer det. Oftast är det ju inte a la "plötsligt händer det" -trissvinsten, utan oftare lite tristare och inte hälften så spektakulärt. Som när jag sitter i telefonen för någon dag sen (ja inte uppkrupen I telefonluren förstås) och pratar om min symaskin som jag fick när jag fyllde 18. Att den aldrig gått sönder och att jag inte behövt byta nåt på den. Sen lägger jag på och går och sätter mig vid mitt pågående mastodontprojekt. Och tänker att inte ens glödlampan har jag bytt. Men sen glömmer jag att knacka i bordet eller att ens tänka på att ta i trä och jag tror att det blir avgörande för vad som sen händer. För då smäller lampan. Så nu är det svart.

Inte för att det gör nåt. Har bara inte hunnit köpa någon ny.
/H

I den stund man tar steget ut i livet är man bara ett tillgivet djur

Idag är en sån dag, eller hela veckan är en sån vecka, då jag bara inte får något vettigt gjort. Startsträckan efter jul känns onödigt lång, måste verkligen ta tag i mig själv. Nåja. Jag tänkte visa en byxdress jag sydde innan jul, pepparkakedräkten. Den är sydd i ett tyg som stretchar litegrann på inrådan från hon som har min favorittygaffär, tror det var tur för då fick jag den väldigt tight upptill, som jag ville. Sydde också en spetströja att ha under och jag måste säga att jag fortfarande är mycket nöjd över hur enkelt det är att sy i spets på overlocken. Det enda jag tycker är svårt är att göra snygga fållar så jag satte istället spetsband i ärmsluten och halsen. Den var lite svårfotad så här ligger den och jäser på soffan efter julens eskapader (ungefär som jag):

Hade den på Farmen på juldagen, en riktig upplevelse. Det spelar ingen roll om du så seglat på de sju haven man måste gå på Farmen för att ha levt på riktigt. Alla är som djur och att fajtas om sådana saker som armstöd är inte aktuellt, där är man riktigt nöjd om man får ha sin egen kropp ifred. Armbågar, taffs och öl över hela sig. Som tur var hade jag en riktig beskyddare i Frida i år, hon tolererade inget taffs. Skönt för mig. Tog även en bild där den ligger i sängen, på överdelen:

Hade den på nyår också men då var det så förjordat kallt att jag inte tog av mig jackan på hela kvällen, vilket nu i efterhand känns som en vinst, för då kan jag ju ha på mig den igen utan att bli tjejen som har på mig samma kläder hela tiden. Man ska akta sig för att bli en sån, eller typ att folk får för sig att man har massa konstiga vanor. Är nästan säker på att jag är banantryckartjejen i vissa människors ögon. Hatar nämligen att äta bland folk när jag är ensam, skulle aldrig sätta mig på ett fik eller en restaurang ensam och börja äta. Jag tänker att folk genast antar att man inte har några vänner som måste äta ensam, eller att man är glupsk som bara måste gå in och äta fast man inte har sällskap. Så varje dag när jag är på arkivet tar jag en paus vid lunch där jag verkligen megatrycker en banan. Jag äter bananen undertiden jag går ner för en trappa och går mot ytterdörren, det är cirka 30 meter. Innan jag kommit fram till dörren är den slut och jag går ut, slänger bananskalet och tänder en cigg. Hoppas att ingen sett. Antar att det skulle räcka om någon sett mig två eller tre ggr för att de skulle tro att det är så jag alltid gör och döma mig därefter. Jag har tex sett en där köpa en stock snus en gång på lunchen och kallar honom följdaktligen "snusköparen på lunchen".

/H

Hej 2010

God jul/gott nytt år osv på er alla! Jag har efter många om och men vaknat till efter nyår och ska snart ta mig an tiotalet (typ gå på stan och kolla rean).
Julen bjöd på mycket skoj men mindre pyssel, var uppe i Boden och en stor del av min energi ägnades åt att inte frysa ihjäl. Jag och min lillebror hann ändå bygga ett pepparkakshus, eller någon slags moské/minaret-byggnad (God jul Schweiz!) Vi är ett bra team då jag är ganska slarvig och han lite mer noggrann. Skulle jag bygga själv skulle det antagligen bara bli hål "man kan täcka med godis sen" men inga egentliga väggar.

Efter att julen firats klart blev det dags att ta sig ner mot västkusten och det är ju alltid ett litet projekt i sig. Att åka tåg är egentligen mitt favoritsätt att färdas men då vill man ju helst att det ska komma fram och att det inte ska kosta en allt man äger och har, så det fick bli flyg denna gång. Sträckan Arlanda-Landvetter tvingades jag välja en mittenplats och hamnade mellan två män. När jag satt där, inklämd och lite lätt livrädd för att vi skulle störta, insåg jag att de djävlarna tagit samtliga armstöd i besittning. Då kom jag att tänka på en artikel av hon Ribbing jag läste om just detta, att män ofta tror att de kan ta all plats/alla armstöd och att man vid sådana tillfällen måste visa att "nej såhär gör man inte, jag har också rätt att finnas". Jag hade fyra tidningar och en bok nedtryckta i väskan, och jag ville egentligen bara rota igenom alla tidningarna efter serierna, men då kom jag på att jag måste spela spelet rätt här va. Så jag bestämde mig för Sportbladet, även fast det vintertid aldrig står nåt om någon sport jag är intresserad av. Iaf så drar jag upp den och vecklar ut den så mycket det bara går och börjar försöka armbåga bort männen. På ena sidan satt en äldre man som rätt snabbt gav upp, han suckade några gånger, gav mig arga blickar och gav mig några lätta knuffar med sin armbåge men då putade jag bara ner honom igen. Yes tänkte jag, vinst redan innan kaffevagnen kommit ut. Värre var det med mr 30-nånting i kostym på andra sidan. Han ville alltså inte ge sig. Då hade jag ändå lusläst allt som stod om hockeymatchen på Ullevi och var inne på den evighetslånga travsektionen (men den var ju också sist så jag var tvungen att låtsasläsa den sakta, annars hade sporten tagit slut och hade jag varit tvungen att böja mig ner och rota fram en ny tidning ur väskan hade han garanterat tagit tillfället i akt och typ lagt upp benet eller nåt). Så äntligen med en kvart kvar av resan gör jag en sista stöt med min armbåge i hans, nästan så att det måste ha gjort ont för det gjorde lite ont på mig, vänder mig mot honom och stirrar samtidigt som jag kniper ihop mina läppar till ett litet litet sammanbitet streck och då ÄNTLIGEN makar han på sig. De sista minuterna delar vi alltså stödet men det känns i mitt hjärta som att det bara är mitt, och det tror jag att han kände med för han gav mig dödsblick efter dödsblick. Och jag läste resultattabellerna från alla travloppen och hoppades att han skulle halka på landningsbanan.

Rätten till det offentliga rummet alltså.
/H