onsdag 21 april 2010

Enkla svar

För några veckor sedan läste jag i tidningen om ett fall med en manlig förskolepersonal som förgripit sig på barn. Det stod också att föräldrarna inte längre ville tillåta manlig personal på dagis. Och missförstå mig inte här, är det någon jag unnar att inte komma med en genomtänkt analys så är det väl en förälder som varit med om något sådant. Men ändå så gör det mig så less, för det är precis sådana åsikter som alltid kommer fram. Och i och med att jag sen ett år tillbaka ägnar mig åt just det ämnet som, lite olyckligt, benämns sexualbrott, så reagerar jag alltid lite extra på sådant.
Jag tycker det är synd att sådant ofta lämnas oproblematiserat. Det blir knappast bättre av att man stänger ute män från förskolorna, det blir om något värre. Dels för att jag tror att det i grund och botten är samma system av normer och värderingar som säger att kvinnor ska ta hand om barn och män inte som också skapar förutsättningarna för sexuella övergrepp (även om det inte är en helt okomplicerad fråga är jag fräck nog att lämna den för nu, annars blir detta lätt en roman). Dels för att samma system också redan från början misstänkliggör alla män som frivilligt befinner sig på ”kvinnliga” arenor. Redan där börjar varningsklockor ringa för en del. En kvinna som vill jobba med barn är en vettig kvinna, en vanlig kvinna, en god kvinna dvs. en kvinnlig kvinna. En man som vill jobba med barn är en ovanlig man, en onormal man (Här tillkommer förstås den man som liksom uppoffrar sig för barnen, han som visst är en riktig man men tycker det är viktigt att barnen har en manlig förebild. Han som busar, skojar och lekar, bär och kastar barnen. Han som inte är lika tjatig som de kvinnliga fröknarna men inte heller är rädd för att säga ifrån. Han är förstås en man enligt denna logik, t.o.m. en extra god man.) och en kvinnlig man. Ingen riktig man, och det är förstås också dessa män som begår övergrepp. De som, till skillnad från riktiga män, riskerar att begå övergrepp.
Det är samma logik som är i farten när man pratar om övergreppen inom katolska kyrkan. Jag hörde en präst på tv som menade att det var så att dessa män levde med en sexualitet de skämdes för, homosexualitet. De valde då att bli präster och leva i celibat för att ha ett starkare vapen mot sin läggning. När de inte längre stod ut begick de övergrepp på barn som de trodde ingen skulle märka. Problemet med denna logik är att den inte är logisk, för ingenstans förklaras det för oss när/hur/varför sexualitet övergår och förvandlas till övergrepp. Istället för att problematisera det här, istället för att försöka söka något svar så säger man istället att det bästa är att männen inte lämnas ensamma med barnen. Och lämnar det vid det.
Något som däremot inte lämnas oanalyserat och sätts högst upp på dagordningen (här får ni ursäkta Göteborgsvinklingen) är det nya pariserhjulet i hamnen. Sen dag ett har det diskuterats häftigt och livligt, detta hjuls vara eller icke vara. Är det rätt att ha ett hjul i hamnen? Är det maktmissbruk att bestämma detta utan att tillfråga medborgarna? Är det fint eller fult, kommer det förstöra eller förbättra stadsbilden? Och nu när det står på plats, vad ska det heta? Och vem ska bestämma detta? Och då tänker jag, hur är människor funtade? När detta är en fråga som väcker större eftertanke än det ovannämnda. Här menar jag inte att det väcker mera känslor, för finns det något som brukar få folk att skrika efter kastrering och dödstraff så är det ju övergrepp på barn. Men det är just det som är grejen. När det gäller en simpel åkattraktion då ska minsta lilla detalj analyseras sönder. Men när det gäller stora problem då är det enkla svar som gäller. Kastrera, döda, stäng ute. Men tänk för guds skull inte efter.

/H


(Från första början hade jag tänkt visa er ett par byxor jag har sytt, men då så läste jag aftonbladet, igen. Och där stod en artikel om att bara 2 % av svenskarna känner att de just nu prioriterar jämställdheten, detta för att man just nu istället prioriterar välfärden. Och jag tänkte att jo men visst fast man prioriterade ju välfärden i Tyskland på 30- och 40-talet med. För tyskarna. Och det fick mig att mer gå i gång på just prioriteringar än mina byxor, jag prioriterade alltså bort dem. Men jag visar dem en annan dag. För jag tycker man kan ha båda, jag tycker man kan unna sig en uppfattning om både övergreppsproblematik och en om pariserhjulet. Att man kan läsa svåra böcker och se på dålig tv. Bara synd om det ena tar över det andra helt.)

2 kommentarer:

Linda sa...

"Men tänk för guds skull inte efter." Lysande litterärt avslut! Snyggt och gör mig på bra humör!

Christina sa...

Mycket bra! Hoppas många läser detta.