torsdag 17 juni 2010

Det kanske låter banalt - men jag saknar dig så

I höstas, tror jag det var, hittade jag en kofta som var helt perfekt. Grå med svara knappar och väl tilltagna pingvinärmar, men sen försvann den spårlöst. Jag vet inte vart. Så det här tänkte jag mig lite som en kompensation:

Det är ju inte alls samma sak, men samma form.
Det är konstigt med vissa kläder, det blir mer som vänner. Vissa plagg i min garderob har jag haft i säkert tio år och det känns som om jag har en kärleksrelation med dem. Det är inte de finaste, utan det är de som ger mig en bra känsla. Jag har t.ex. ett ribbat bomullslinne som jag alltid tar på mig så fort det är nytvättat. Fastän jag har ett otal nästan exakt likadana linnen som dessutom är mycket nyare, finare och mindre urtvättade.
Jag har en vit mjukiströja, som jag tror en gång i tiden var min pappas, som har hängt med halva mitt liv. Vi har åkt på resor tillsammans, gått på arbetsintervju och dejt, festat och varit bakis. Det är ett stort hål i en av sömmarna och det finns ingen som helst styrsel kvar i tyget. Men jag vill ha på mig den jämt och kan inte tänka mig att någonsin slänga den.
En sån relation hann jag iofs inte bygga upp till koftan, för den kom bort bara efter några månader. Men nästan. Så jag hoppas det kan funka mellan mig och denna.


Har en känsla, som vanligt när jag tappat bort grejer, att den ändå ligger någonstans härikring Det här med att leta, dvs att faktiskt lyfta på grejer och kolla bakom osv, har aldrig varit min starka sida.
Fast. Det spelar ingen roll.

Kanske kommer du snart igen, men då som en vän, det blir aldrig som då igen.

(det är mycket mauro nu, haha.)

3 kommentarer:

Linda sa...

Du gör så fint.. Önskar dig och den nya många fina stunder tillsammans.

hannah sa...

tack linda;) jag tror verkligen på den här relationen!

j sa...

ja FIN!