Jag är hemskt sjuk och helt oförmögen att pyssla. Känner mig grymt oinspirerad vad gäller matupplevelser med eftersom jag är fylld av ett enda stort äckel. Alltså jag kan vara tidernas snorigaste person, fattar inte var allt snor kommer ifrån? Hur är det möjligt? Det är verkligen alltid så, jag är så vek, en liten liten skitförkylning lamslår mig totalt. När jag hade svinis förra vintern var jag vid cirka tusen tillfällen helt övertygad om att jag skulle dö. Det gjorde jag, som uppmärksamma läsare av denna blogg redan vet, inte. Jag gör oftast inte det. Men det känns så.
Det enda jag har kraft till är fortsatt ondgörande över denna våg av välgörenhet på tv. Det är ju inget nytt utan i amerikansk tv har det ju funnits forever men det verkar som om fenomenet nu också på allvar kommit hit. Känns tyvärr lite som ett tidens tecken och mycket symptomatiskt för det samhälle vi nu ser växa fram (alternativt det samhälle vi nu ser raseras). Jag tänker på program som "Sofias änglar" och "Hemlige miljonären". Speciellt trailern till HM stör jag mig på nåt otroligt, när speakern säger att han nu ska ge sig ut i samhället, man riktigt känner skräcken, samhället, detta hemska ställe där alla arbetslösa, sjukskrivna, invandrare och andra parasiter lever och verkar. Jag har sett de utländska versionerna och ett av de mindre trevliga inslagen i dessa är ofta att miljonären, som då ska hitta en fattig sate att skänka en allmosa till, vill leta upp någon för att som man säger ge hjälp till självhjälp. Det vill säga de vill hitta någon med driv, någon som kämpar, någon som så att säga inte förtjänar misären de lever i. Problemet med detta resonemang är ju då att man indirekt också antar att det finns de som mer eller mindre förtjänar sitt öde, eller åtminstone inte är kapabla till något annat.
Den som bara följer minsta motståndets lag, och kanske inte startar fritidsgård för fattiga kids där man lägger all sin kraft och energi, den som bara fortsätter ta lite knark och begå brott för att det är enklast så och inte blir religiös och frälst, den som får en sjukdom och känner att livet är fan piss och orättvist och lägger sig ner och ger upp istället för att fyllas av kämpaglöd och carpe diem-känslor, den förtjänar inte hjälpen. Den ska inget ha.
Alltså, det är den privata välgörenhetens natur, att det blir upp till givaren att avgöra vem som förtjänar och vem som inte förtjänar. Och det äcklar mig (och nej det handlar inte om enskilda personer, det är säkert med de godaste av avsikter man väljer att skänka pengar/hjälp).
Samma sak går igen i program som extreme home make over som nu alltså finns i svensk version. Vi letar upp en familj det verkligen är synd om, helst åtta barn med cancer och en familjefader död i kriget och ett hus helt byggt i asbest. Men grejen är samtidigt som man hurrar och gläds över familjens lycka när nya vitvaror är installerade och alla ungarna har fått varsitt eget rum med olika teman, gärna disney (som de btw kommer ledsna på och tycka är astöntigt inom några år!) accepterar man också att resten av kvarteret ser ut som det gör. Att det finns en stor grupp av människor i behov av hjälp som produktionsbolag och givmilda rikingar kan välja och vraka fritt ifrån. Och välja ut någon lyckligt lottad men lämna resten därhän.
Vad hände med det samhälle där man inte behövde invänta soffipropps nåd för att få hjälp?
Den mindre upprörde skulle säkert svara att det samhället har aldrig existerat, och det med all rätt. Men jag trodde i min enfald att det var det vi ville uppnå. Att man skulle ha rätt till ett värdigt jävla liv oavsett (tänk lite Per-Albin).
Men jag är också medveten om att mer än hälften av svenska folket sålde den idén i september till priset av "fler hundralappar kvar i plånboken". Fy fan.
