I still love you, only slightly less than I used to, Marx

Idag är det första maj, men jag låter bli att tåga genom stan i år. När jag var yngre och engagerade mig mycket politiskt var det väldigt populärt att nedsättande säga att det där, det kommer du över när du blir äldre. Då förstår du mer, då ser du inte saker så svart och vitt, då orkar du inte skrika och gorma, då får du andra prioriteringar och förstår hur världen fungerar. Och lite får man väl ge dom rätt. Kanske har jag blivit lite bekväm. Men kanske också lite mer nyanserad. Fast det betyder ju inte att jag känner mig mindre engagerad, eller mindre förbannad. Har lika många frågor, fast mycket färre svar.
Jag skulle nog fortfarande säga att jag har hjärtat till vänster, att beteckna som röd (även om jag tack vare en ytterst frustrerande mailkonversation med ett av Sveriges största företag som i princip har monopol på att resa på räls, ni kan nog gissa vilket, igår skrek ut önskningar om fri marknad och konkurrens så att de åtminstone skulle riskera att förlora kunder när de behandlar dem som skit). Jag tror att klass är en ytterst viktig analyskategori om man vill förstå samhället. Och jag tror att så länge pengar värderas högre än människor kommer världen vara en hyffsat pissig plats för det stora flertalet.
Det jag börjat ifrågasätta är väl själva sättet en del människor kommer fram till sina svar om vad som bör göras.
För det första tycker jag att det kan aldrig vara sunt, att lyssna på en gubbe som antas ha alla, exakt alla svar om vad som är rätt.
För det andra blir det ännu svårare då gubben, eller gubbarna, sedan länge är döda och och vissa tar patent på tolkningsföreträde, säger att det var si och så han menade och alla som tolkar det annorlunda har fel. När ingen egentligen kan veta.
För det tredje, och det kanske är allra viktigast för mig, så blir det så hemskt fel när man väl anser sig ha hittat säkra belägg för att det var det här den döda gubben menade, alltså är det så vi ska göra och så vi ska göra. Istället för att fråga sig, spelar det någon roll vad en döing sa, är inte det viktigaste vad jag tycker är vettigt och viktigt?

En annan sak som första maj också betyder för mig är att det är två år sedan jag flyttade in i den här lägenheten. Och än känns den inte klar. Men jag älskar hur vårt hem växer fram (mera grejer, mera prylar, mer plåtter)

Fågeln har jag fått i födelsedagspresent. När jag först såg den i affären kände jag att en sån där glasflamingo behöver jag verkligen, så jag blev verkligen glad över den. Den står på en virkad duk som jag inte gjort själv, det har jag inte tålamod till. Fick den av farmor och jag tror, om jag minns rätt, att det är hennes mamma som gjort den. Växtrankan som slingrar sig genom bilden kommer från en växtgrupp min familj skickade med bud när vi flyttade in här. Den har Johannes på ett mirakulöst sätt fått att överleva, och nu är den superlång. Bredvid står karamellskålen som också den är en present. Tycker det är himla hemtrevligt med en karamellskålar och jag vill gärna ha den fylld hela tiden. Därför har jag fyllt den med blå lakritsgodisar. Blå för att det är fint och lakrits för att det råkar vara den enda sötsaken jag inte äter. Hade det varit nåt annat godis hade jag tyvärr fått fylla på den varje dag. Man får ju inte vara dum när man försöker överlista sig själv.

/H

ps. Inte för att klaga men ni är inte så bra på att ge förslag angående motiv. Skärp er är ni söta. Puss! ds.