söndag 23 maj 2010

När allt förändrats, när tiden inte längre finns

Jag syr ogärna till andra. Får fruktansvärd prestationsångest (ja jag är åttiotalist, dessutom hispig och nervig av naturen) då jag vet att någon annan ska ha spektaklet. Och det tar ju liksom bort det roliga. Dessutom är det nog svårt att få koll på alla sina egna mått och eftersom jag alltid gör egna mönster blir det extra komplicerat med ytterligare en kropp att hålla reda på. Då och då gör jag undantag, mest när det gäller enklare grejer, tex som nu när jag sytt en mjukiströja till min kille:

Sådanahär tröjor kräver ju i princip inget mönster eftersom de är så enkla. Dessutom blir det ju ännu enklare när det handlar om kläder till killar, de har inte lika jobbiga kroppar att ta hänsyn till. Jag tog muddtyget och klippte in det som ränder för att det skulle se lite roligare ut (det är en diagonalrand på bakisidan med). Mitt i alltihop fick min symaskin nog och bröt av en tre-fyra nålar så jag fick lägga det åt sidan lite ett tag, men nu har jag köpt nya.

Annars då? Jo solen skiner men jag sitter inne och söndagspysslar lite, mest åt mig själv. Något jag ibland brukar göra när jag är ensam hemma är att lyssna på Stad i ljus med Tommy Körberg och sjunga med. Det är så förlösande för en neurotisk person som mig. Och det kan jag behöva just nu. Jag har kommit så långt i min uppsatsångest att jag nu drömmer om min uppsats (det brukar vara ett tecken på att slutet är nära). Inatt drömde jag att en stor del av personalen på GU försökte döda mig. Tidigare i veckan drömde jag att en av dem först masserade mina fötter och sen tvingade mig att stoppa ner fötterna i en balja full med pirayor. Jag sa nej. Han sa att man inte först kan ta massagen och sen vägra stoppa fötterna i pirayabaljan, nej man kan inte bara välja det sköna.
Och det är väl så det är med livet i allmänhet (jag vet, först Körberg och sen drömtydning-här har jag sedan länge passerat gränsen för vad som är okej, men jag lovar att aldrig göra om det).
Jag har fått mina fötter masserade av livet allt för länge nu, dags att stoppa fötterna bland pirayorna.

4 kommentarer:

Terése sa...

Ha ha ha! Hannah, jag sitter och skrattar högt för mig själv. Inte för att jag tycker det är kul att du har ångest, för det tycker jag verkligen inte, utan för att det var så himla roligt formulerat. Även en stor eloge till ditt undermedvetna som skickade ett meddelande som inte kan misstolkas.

Christina sa...

Känner mig stolt att du sytt till mig!

j sa...

...tröjan passar bra! tack :)

Linda sa...

Mjukisdressen du sytt åt mig är fortfarande FANTASTISK!