Tryckt stämning

Alltså gillar ju inte detta med att fotograferas och att dessutom fotografera sig själv och lägga upp det på en blogg känns faktiskt inte helt okej för mig (tror faktiskt inte att jag någon gång lagt upp en bild på mig själv här ever), men va fan. Birgny passade ej i det jazziga hårband jag gjorde av textiltrycket, såhär är jag:

Denna högstadie-titta snett uppåt-bild var det bästa jag kunde åstadkomma. Så sjukt obekvämt att fota sig själv. Fick testa några gånger och på resten såg jag antingen ännu fånigare ut eller så koncentrerade jag mig så mycket på att inte se fånig ut att jag glömde att hårbandet skulle synas, för det är ju alltså det ni ska titta på, hårbandet! Satte lite resår på baksidan som jag bara spände åt lite för att det skulle sitta fast på huvudet med lämnade det öppet så man knyter det bak, får alltid huvudvärk av hårband/diadem som sitter för hårt.

 Tröjan på bilden har ju faktiskt till skillnad från tjejen figurerat här, när den var nygjord. Själva trycket på bandet ser ut såhär i närbild:

Prickarna i mitten på saxofonerna är från där jag fäst mallen med nålar och färgen gått igenom. Som tur var lyckades jag peta bort det mesta av den sen med en nål innan jag fixerade med strykjärn.

 Ikväll/natt är jag ensam så jag tänkte vara hurtig och plugga. Eller så bara gör jag som Bridget gör längre ner. Den som lever får se.


Obs att det inte växer blommor ur mitt huvud, det ser bara ut så.

Cry me a river

Appropå inget speciellt tror jag helt klart på detta med att gråta. Även om man är en muntergök. 
Själv gråter jag relativt kontinuerligt. När jag är arg, glad, ledsen, hungrig etc. 
Ex. på sådant som kan utlösa en störtflod är:











Och hela denna lista, det är min ultimata grinlista. Cry me a river finns inte med men med det inte sagt att jag inte lipat till den med. En av de få saker jag aldrig förlåtit Britney för är vad hon gjorde mot Justin.

Storstädning

När vi höll på och möblerade och städade som galningar (observera att det var efter städet jag blev dödssjuk, förmodligen finns det ett samband däremellan) försökte jag också styra upp bland mina tyger. Jag försöker att inte samla på mig så hemskt mycket, men det är ju lättare sagt än gjort. Dessutom är det väldigt bra att spara små restbitar till applikationer och småfix, man vet ju aldrig vad man kan komma att behöva i framtiden. Sist jag rensade bland mina tyger kom jag ju in på idiotprojektet och det är ju inget jag direkt planerar att göra om, någonsin. 

Istället har jag suttit och försökt trycka lite mönster, med varierat resultat. Några bitar fick jag slänga och några bitar blev bra och jag har lite olika idéer om vad jag göra med dem så det dyker väl upp här eftersom. Har tidigare inte riktigt fått till det när jag försökt mig på detta men nu har jag fått in snittsen tycker jag, alltså det blir ju inte såhär lyxigt, mer som potatistryck men ändå. 
Det enda man får tänka på är att inte freaka lös när man väljer motiv, det måste vara enkelt och fungera med enbart siluett. Och liksom, lite kladd blir det i kanterna och lite olika ser det ut varje gång. Men det är ju, som man alltid säger när perfektionen uteblir, bara charmigt. 
Såhär ser en häst jag tryckte ut:

Okej jag vet blixt är ett ofog men den här gången är den till min fördel eftersom den får kanterna att se skarpare ut än de faktiskt är.

 

God smak är att prioritera

Vi möblerade om lite här hemma förrförra helgen. Här skulle det ha stått en mikro om den som byggt vår lägga fått bestämma men det är ju jag som bestämmer så jag passade på att ställa dit merparten av de vita porslinsfigurerna:

Jag föredrar alltid pyntyta framför bekvämlighet men det finns ändå vissa saker jag saknar vad gäller att inte ha en mikro.
Havregrynsgröt t. ex. JAG ÄR ETT GRÖTFREAK. Fast jag gör ju gröt ändå, på spisen. Men det är jobbigare och det blir disk. Micropopcorn (helt plötsligt känner jag behovet av att stava mikro micro när det gäller popcorn) också. Det är himla bekvämt jämfört med vanliga popcorn. Där får man nog säga att ätandet blivit lidande för det är bra sällan jag poppar nuförtiden. 

Och just det, att värma vetekuddar. Har en i form av en gullig nallebjörn som är mysig att ha. Det händer att jag slår in honom i folie och lägger han i ugnen men det är rätt besvärligt och jag känner mig aselak. Elak som ett as alltså. 

Men det är väl typ det. Annars går det bra och känns värt den sparade ytan. Då vet ni. 

Mer höjdpunkter ur mitt liv

Okej nu agerar jag lite Malou här och hoppar från allvar till skoj.

MATLISTAN DEL TRE

15
Panelen! Denna kväll minns jag som det var igår, det var kanske fredag och vi skulle äta pyttipanna. Men då råkar någon (vill inte peka ut någon men jag kan säga att det rör sig om en man som är gift med min mamma) tappa ut all pyttipanna på golvet och då blev frågan vad ska vi äta nu? Då säger mamma och pappa att  vi ska sätta oss i bilen och vips är vi på panelen, som är ett rätt tråkigt ställe i Boden som typ serverar kött och sås men detta var förstås det bästa jag visste! Jag var så otroligt glad hela denna kväll.
Ålder: 10 år

14
Baconburgare. Förra sommaren och min lillebror hade varit på WoW och kom hem på natten med en påse från Max. Älskar såklart Max men jag brukar käka deras greenmeal och absolut inte den burgaren med bacon. Alltså kan inte komma ihåg senaste gången jag åt bacon innan denna gång. I alla fall kan jag säga att jag ju också var lite på lyset och tog burgaren av lillis och bara tog världens ljuvligaste tugga. Jag kan inte riktigt beskriva vad som hände i min mun men alltså bacon, så himla konstigt att det på ett sätt är det äckligaste jag kan komma på men ändå det bästa.
Ålder: Måste ju varit 23 då, tänker jag, om jag räknar rätt.

13
En väldigt god chokladtårta, eller egentligen två. Det var på våren och min moster hade precis blivit klar sjuksköterska och hade lite fest. Jag vill minnas att jag var rätt hungrig, kan tänka mig att det bjöds på rätt mycket vuxengrejer. Men så fanns där en chokladtårta, och jag vet inte vad det var men jag upplevde att det var den godaste jag någonsin ätit. Jag har aldrig före eller efter ätit lika många bitar av en tårta. Det var ett av mina största personliga trauman när jag var tvungen att inse att jag var mätt, att jag hur jag än försökte inte kunde äta mer. Sommaren gick, och blev höst. Så på hösten, oktober, då jag fyllde år var det min tur att ha kalas. Och så kom min moster, med en likadan tårta! JAG DOG av lycka. Verkligen. 
Ålder: Vet ej men jag var ett barn kan vi säga

12
Kebabpizza, min första. Hade tidigare hållit mig till vesuvio eller möjligtvis capriciosa. Allt annat verkade asläskigt. Men så kom dagen då jag åt min första kebabpizza, en av de största dagarna. Och det var inte själva kebaben som gjorde det, utan de härligt halvinbakade båtarna av bröd fyllda till bredden med ost och sås de gjorde på stället där vi brukade köpa pizza. Fy fan. Det var verkligen en sån lycka och ångest över att jag inte tidigare vågat smaka. Kebabköttet blev dock aldrig en favorit och helst beställer jag min kebab utan kebab, men ändå, så himla bra.
Ålder: Lite sen i utvecklingen kanske men typ 15 år.

11
Min mormors (ugns)pannkaka. Alltså jag var så skeptisk mot mat när jag var liten att jag till och med var misstänksam mot mormor och farmors mat. Ville av princip helst inte äta något som inte mina föräldrar tillagat. Och jag minns att jag skulle äta hos mormor och att pannkakan inte riktigt såg ut som den skulle och inte heller luktade som den skulle. Men när jag väl smakade den, oj oj. Alltså jag fattar än idag inte vad det är som gör den så god. Var helt säker på att hon hade ost i den (?) i flera år för jag fattade inte vars fylligheten och rundheten kom ifrån. Hon säger att det bara är en vanlig pannkaka, men alltså, något är det.
Ålder: 5 år kanske.

En kille som inte var så värst snäll

Sen jag fick det där samtalet i somras, att hon var på sjukhus för att han misshandlat henne, igen, har jag lärt mig en hel del.
Bland annat att det kan heta att han var inte så snäll mot henne va, när en människa slår en annan sönder och samman. Jag som bor ihop med tidernas finaste och blir överöst med snällheter mest hela dagarna skulle kunna tro att det betydde något annat. Kanske att inte cykla iväg en helgmorgon och köpa hem favoritfrukosten, att inte lämna gulliga lappar eller att inte låta någon annan fritt förfoga över tv-dosan fastän man själv inte är lika intresserad av science fiction-filmer med betyget mindre bra. Men det är inte vad det betyder.
Att inte vara så snäll mot henne va, det är snarare att låsa in, misshandla och förnedra samt att efteråt ihärdigt hävda sin rätt att göra just detta.

Fast det finns inga bra ord för honom. Hur beskriver man en människa som kan mata slag på slag i ansiktet på sin flickvän för att sedan inte finna någon annan orsak till skadorna än att hon får blåmärken lätt? Hur fångar man det vridna, onda, groteska i kombination med den patetiska litenheten och misslyckandet i en sådan person?
En person som är besatt av att hävda sin intellektuella storhet, trots att han inte klarar enkla studier i det ämne han säger sig vara expert på. Trots att, jag vet inte om han själv skulle kunna se detta, det finns hyllmeter som beskriver män som honom, ynkliga misshandlare, och han skiljer sig inte en sekund från de övriga. Han tillhör denna skara av personer oförmögna till något annat än att ta till nävarna.

Visst handlar det om makt, att ta sig makt och ta sig rätt att använda våld på en annans kropp och liv. Men det är också den enda makt en sådan människa någonsin får. Förlåt mig om jag är okänslig nu, men det handlar om min vän som jag älskar, som jag dessutom sett bli om möjligt ännu mera klarsynt, stark och målmedveten efter detta. Förlåt men jag finner ett visst nöje i att tänka på det, att det är så hans fortsatta liv kommer se ut. Maktlöshet och oförmåga.
Om han inte ändrar sig vill säga. Vilket jag någonstans tror är möjligt och något jag skulle gratulera till men inte direkt satsa mina pengar på om ni fattar. Och ärligt talat bryr jag mig inte, så länge han aldrig rör henne igen.

Slutligen har jag lärt mig att det är otroligt obekvämt att ens nämna att någon inte varit så snäll mot någon annan. Att det oftast bemöts med tystnad.
Grejen med det gott folk är, att det sorgliga är att om folk tyckt det varit hälften så obekvämt att det förekommer som de tycker att det är att prata om det, kanske någon av min väns grannar hade "hört" min kompis när hon var inlåst i flera dagar och skrek på hjälp genom ett öppet fönster.

Om det är ok med dig

Skickade iväg en liten födelsedagspresent till en annan av mina favvosar med, älskar denna tjej mer än livet självt alltså. Bland annat att det är så lätt att göra dumheter i hennes sällskap, alltså inte att hon är värsta uppviglarn, utan för hon säger bara att allt är okej. Och det kan vara rätt skönt när man som jag, i ärlighetens namn, har en tendens att bete mig som om jag hade både en och två pinnar någonstans där bak och måste överanalysera, ångra och älta precis allt jag gör. I alla fall:

Den är sydd i en tunn bomulsstrikå, så tunn att den nästan är genomskinlig. Tänkte att det skulle passa bra då jag vet att mottagaren ska glassa på stranden inom kort. Båten har jag målat med textilfärg och pensel. Skulle vilja komma på nåt bra sätt att göra mer regelrätta tryck utan att riskera att färgen läcker ut på sidorna. Men tills dess håller jag mig till penseln.

Åter till sjukstugan. Jag är vid gott mod men det verkar snorproduktionen också vara. Kurerar mig med glass och NKOTB-Didn't I blow your mind this time?

Och just det, allmän fråga apropå glassen: Har ohoj gjort nåt med chokladsåsen? Tycker den smakar konstigt sen de bytte förpackning?

Världens äckligaste person

Jag är hemskt sjuk och helt oförmögen att pyssla. Känner mig grymt oinspirerad vad gäller matupplevelser med eftersom jag är fylld av ett enda stort äckel. Alltså jag kan vara tidernas snorigaste person, fattar inte var allt snor kommer ifrån? Hur är det möjligt? Det är verkligen alltid så, jag är så vek, en liten liten skitförkylning lamslår mig totalt. När jag hade svinis förra vintern var jag vid cirka tusen tillfällen helt övertygad om att jag skulle dö. Det gjorde jag, som uppmärksamma läsare av denna blogg redan vet, inte. Jag gör oftast inte det. Men det känns så.

Det enda jag har kraft till är fortsatt ondgörande över denna våg av välgörenhet på tv. Det är ju inget nytt utan i amerikansk tv har det ju funnits forever men det verkar som om fenomenet nu också på allvar kommit hit. Känns tyvärr lite som ett tidens tecken och mycket symptomatiskt för det samhälle vi nu ser växa fram (alternativt det samhälle vi nu ser raseras). Jag tänker på program som "Sofias änglar" och "Hemlige miljonären". Speciellt trailern till HM stör jag mig på nåt otroligt, när speakern säger att han nu ska ge sig ut i samhället, man riktigt känner skräcken, samhället, detta hemska ställe där alla arbetslösa, sjukskrivna, invandrare och andra parasiter lever och verkar. Jag har sett de utländska versionerna och ett av de mindre trevliga inslagen i dessa är ofta att miljonären, som då ska hitta en fattig sate att skänka en allmosa till, vill leta upp någon för att som man säger ge hjälp till självhjälp. Det vill säga de vill hitta någon med driv, någon som kämpar, någon som så att säga inte förtjänar misären de lever i. Problemet med detta resonemang är ju då att man indirekt också antar att det finns de som mer eller mindre förtjänar sitt öde, eller åtminstone inte är kapabla till något annat.

Den som bara följer minsta motståndets lag, och kanske inte startar fritidsgård för fattiga kids där man lägger all sin kraft och energi, den som bara fortsätter ta lite knark och begå brott för att det är enklast så och inte blir religiös och frälst, den som får en sjukdom och känner att livet är fan piss och orättvist och lägger sig ner och ger upp istället för att fyllas av kämpaglöd och carpe diem-känslor, den förtjänar inte hjälpen. Den ska inget ha.

Alltså, det är den privata välgörenhetens natur, att det blir upp till givaren att avgöra vem som förtjänar och vem som inte förtjänar. Och det äcklar mig (och nej det handlar inte om enskilda personer, det är säkert med de godaste av avsikter man väljer att skänka pengar/hjälp).

Samma sak går igen i program som extreme home make over som nu alltså finns i svensk version. Vi letar upp en familj det verkligen är synd om, helst åtta barn med cancer och en familjefader död i kriget och ett hus helt byggt i asbest. Men grejen är samtidigt som man hurrar och gläds över familjens lycka när nya vitvaror är installerade och alla ungarna har fått varsitt eget rum med olika teman, gärna disney (som de btw kommer ledsna på och tycka är astöntigt inom några år!) accepterar man också att resten av kvarteret ser ut som det gör. Att det finns en stor grupp av människor i behov av hjälp som produktionsbolag och givmilda rikingar kan välja och vraka fritt ifrån. Och välja ut någon lyckligt lottad men lämna resten därhän.

Vad hände med det samhälle där man inte behövde invänta soffipropps nåd för att få hjälp?

Den mindre upprörde skulle säkert svara att det samhället har aldrig existerat, och det med all rätt. Men jag trodde i min enfald att det var det vi ville uppnå. Att man skulle ha rätt till ett värdigt jävla liv oavsett (tänk lite Per-Albin).

Men jag är också medveten om att mer än hälften av svenska folket sålde den idén i september till priset av "fler hundralappar kvar i plånboken". Fy fan.

Bästisar och rumpfjärilar

Denna vecka är något av en födelsedagsvecka, tre av mina bästa bästizar fyller år! Nu bor bara en av dem i samma stad men ändå. Back in the days var det inte superkul att de skulle hålla på och fylla år i januari speciellt inte det året de fyllde arton. Jag hade nyss (i oktober) fyllt sjutton och kände bara en enorm avundsjuka. Jag hade fortfarande ett år framför mig av utköpning och leglånande och kunde inte riktigt glädja mig för deras skull.
Jag är inte födelsedagspresentgivartjejen direkt, oftast blir det inget alls till de flesta, men den här skickade jag till Linda så hon kan mysa runt i den hemma i Uppsala:

Använde paljettband för att göra den lite skoj!

Tycker så hemskt mycket om Linda och det är så satans tråkigt att vi inte kunde fira tillsammans, dricka lite vin, äta lite tårta osv. Den bästa (och sämsta) födelsedagspresent jag fått av henne var en gång när jag fyllde år och bland annat fick ett par stringtrollor, alltså själva grejen var att där själva rumpsnöret mötte linningen satt en liten glitterfjäril, helt bisarrt ju! Använde de aldrig tror jag, men antar att själva tanken var att man liksom låter de sticka upp lite ovanför byxorna som sig bör vid stringbruk och då syns ju fjärilen! Genialt osmakligt!
Hon är typ den finaste människan på jorden.

LISTAN om mitt liv del två

Okej här kommer listan DEL TVÅ

20
Falafel, tänkte skriva falafel i Malmö men jag vet en och annan som skulle döda mig lite då för att det är så uttjatat och egentligen var ju själva grejen när jag åt det först. Så gott! Friterat! Åh! Det hör till saken att jag växte upp i en stad helt utan falafel och såvitt jag vet är den i princip det fortfarande, Boden alltså. Jag vet ett ställe som serverar denna gudaföda och de tar typ nittio spänn för kalaset(!). Hursomhaver, detta var verkligen kärlek vid första tuggan. Rätt snabbt la jag mig till med vanan att alltid kombinera med fetaost och jordnötter vilket genom åren genererat en hel del kommentarer från diverse falafelmakers (vilket är lite konstigt för det är så jag äter min pizza med och då är det ju inget konstigt?) Så därför var det ytterst härligt att upptäcka att i Malmö finns det liksom färdiga falafelvarianter som är precis så, det kändes lite som att komma hem. Som den där historien i bamse om en kanin som är svart och alla andra är vita och sen kommer svartkaninen till ett ställe där alla är svarta och då blir det bra. Så kändes det.
Ålder: 17 kanske

19
Fritösen, när jag var liten fick vi en fritös, finns det något mer att säga? Tror förresten att jag och mina syskon "köpte" den i julklapp åt mamma och pappa (alltså för deras pengar hehe)
Ålder: 9-10 år

18
Blåbärsbulla! Det var hemma hos min kompis och hennes mamma gjorde världens godaste blåbärsbulla, bara vetedeg som en pizza och sen blåbär på. Pricken över i:et var att de sa att man skulle ha sirap på, sirap tänkte jag? Av nån anledning hade jag fått för mig att jag inte gillade sirap, tror det var själva kletet. Alltså jag vet faktiskt inte vad Freud skulle säga om denna min skräck för kletig mat. Sjukt gott var det iaf och framförallt lärde jag mig att man kan hälla sirap på det mesta.
Ålder: Pinsamt, med tanke på sirapen, men 16 typ.

17
Soyakorven, comebacken. Sen jag flyttade hemifrån har jag enbart levt med, umgåtts med och älskat vegetarianer. Det har lett till att jag själv blivit någon form av semivegetarian (om vi ska gå in på detaljer, vilket jag älskar att göra (speciellt i parenteser) så äter jag typ inte kött. Jag äter fisk ibland på stan och hemma hos mamma och pappa, men jag ställer mig ju inte direkt och steker upp en torsk till mig själv här hemma, gillar överhuvudtaget inte att äta själv ju. Köttet av de fyrbenta vännerna lyser med sin frånvaro i min kost vilket har både sina fördelar och nackdelar. En fördel är att jag nu kan se på äckliga mordscener och operationssekvenser på TV utan att måsta kräkas för att jag fylls av känslan "jag åt typ det där till middag" som jag ofta drabbades av förr.) Var var jag? Jo, samtidigt då har jag alltid känt en stark ovilja att äta produkter från Hälsans kök, som görs i Israel, som den palestinavän jag är. Men deras soyakorv är den enda korv jag gillar. Så efter år av uppehåll flyttar vi till denna lägga där närmsta affär bara har endast EN vegetariskköttprodukt nämligen just denna korv. Så jag släppte lite på idealen och gav mig hän. Köpte korv i mängder, åt korv till frukost. Gud så gott det var. Dör lite nu när jag tänker på det. Korvfesten tog dock slut i somras då Israel mördade (igen) i samband med Ship to Gaza. Kunde inte riktigt njuta av korven längre då. Så jag är tillbaka i quornkorvsträsket. Allting har en ände! (men korven den har två)
Ålder: 22 år

16
Hela konserverade champinjoner, vet att det är sjukt men det är typ en av de godaste sakerna jag vet. Åt det första gången när vi grillade grillspett. Innan var jag, hör och häpna, väldigt rädd för svamp. Skivad svamp är däremot inget jag uppskattar. Är inte det konstigt?
Ålder: 7 år

Bad romance

Har hittat sladden! Den låg i min resväska, som jag inte packat upp allt ur än. Denna tröja tog mig ungefär en evighet att göra för trådspänningen på min maskin har inte varit helt i fas med mig på sistone. Jag har borstat av den ordentligt nu och bytt nålar några gånger och ska ge den några inoljningar så kanske vi kommer överens igen. Sen är det nåt kefft med min bilduppladdning så jag kan bara ladda upp bmp. så det bli lite fula bilder men det kanske inte är nåt att ursäkta sig med då jag alltid lägger upp rätt kassa bilder. Hursom:

Spetsen sicksackade jag fast på magen räta mot räta och sen vände jag på den och tråcklade fast den i ärmhålen och längs halslinningen, sen sydde jag bara ihop det hela på brukligt vis.

 Resten av dagen ska jag ägna åt raksöm och gycklarbyxor, crazy! Om maskinen inte jävlas med mig vill säga. Då jävlar.

Den ultimata listan del ett

Skulle egentligen visa en tröja jag sytt men nu hittar jag inte sladden till kameran och kan inte ladda över bilder, jobbigt! Ska leta vidare sen, men först tänkte jag bjuda på en lista över mina bästa upplevelser i matväg.
Alltså, jag älskar mat så sjukt mycket och har alltid gjort det, men på det är jag, och har varit, sjukt konservativ och livrädd för nya upplevelser. Den kombinationen har orsakat rätt många ahaupplevelser, när jag äntligen tagit mig mod till och smakat nåt nytt och bara känt ren lycka (samt lite ångest förstås, för att jag inte testat innan). Härom dagen satt jag och pratade om just en sånhär händelse och fick förslaget att lista dem, så här kommer det, plats 25-21 (egentligen ingen inbördes ordning för alla var världsbäst):

25
Att äta sås, alltså detta var så lifechanging en experience någonsin blir men samtidigt så pass grundläggande så jag vill avhandla det först. Innan hade jag, som de flesta barn, skytt såsen som pesten. Maten skulle vara helt torr och "ren" och vara delad i klart avskilda sektioner, såsom köttbullar, potatis, gurka osv. Något annat var fullständigt otänkbart. Så en dag, av någon anledning, provar jag alltså att äta sås. Bearnaisesås var det, pulversorten, hemma vid matbordet. Alltså, det var så sjukt gott så att inga ord någonsin kan beskriva det jag kände i det ögonblicket. Från och med den dagen var ingenting sig likt.
Ålder: 9-10 år

24
Äta en tomat. Vissa av er har hört en annan historia om hur jag äter tomat första gången och gillar det, vilket iofs är en sann historia. Då var jag kanske 17, 18 och hemma hos en kompis mamma och vågade inte säga nej, men det handlade om svenska tomater. Denna händelse utspelade sig när jag var på semester med min familj på Kreta. När jag smakade tomaten, denna grönsak jag fruktat för hela livet, gud det var helt absurt gott, jag älskade det av hela min själ. Problemet var bara att när jag kom hem och trodde att jag var en fullfjädrad tomatälskare så smakade det inte alls likadant, det smakade surt och äckligt. Det dröjde många år innan jag försökte igen, men jag har aldrig glömt hur fint det var den där första gången.
Ålder: 12 år tror jag

23
Åt makrill i skolan. Alltså jag åt typ ingen skolmat som yngre, allt var alltid helt fel och jag var verkligen en sån unge som föredrog mammas mat. Jag vet inte varför men av någon anledning fanns det alltså rökt makrill på ett fat i matsalen, och jag vet verkligen inte varför jag smakade den (?) för jag åt inte ens fisk, men det gjorde jag alltså. Det var så konstigt och jag minns att jag var helt fascinerad av mig själv för att jag tyckte det var gott, det var salt, rökt och liksom saftigt på samma gång. Åt tre portioner eller liknande och det var en fin och varm upplevelse! Är idag så himla tacksam för det, för rökt fisk är verkligen en av de bästa sakerna jag vet här i livet.
Ålder: Kanske 9 år 

22
Smör på popcorn. Okej, detta är rätt relaterat till min såsskräck, att jag inte ville smutsa ner min mat med massa klet, men det berodde också på ren och skär okunskap, jag visste helt enkelt att man kunde ha smör på popcorn! Kände till smörsmaken på micropopcornen men inte att man kunde ha riktigt smör på. Detta var på Liseberg och det var lätt den bästa grejen där! Nuförtiden brukar jag smälta en skål smör att ha bredvid popcornskålen och sen noggrant och kärleksfullt doppa varje individuellt popcorn i den. Detta av respekt för eventuella medätare som inte gillar smör (fast jag tycker förstås att de är lite dumma i huvudet) men också för att undvika att popcornen skrumpnar ihop, vilket de lätt gör om smöret är för varmt.
Ålder: Vill minnas att detta var innan jag börjat äta sås till mat, kanske 7-8 år.

21
Dricka vin. Alltså, inte första gången jag drack vin, utan första gången jag gillade det. Det var någon gång efter att jag flyttat hemifrån, och jag och min bff satt och drack vin och rökte under fläkten. Plötsligt slog det mig att drycken i min mun var god. Vinet hade nu ett nytt syfte i mitt liv, inte bara att bli full utan också som något gott, att dricka till mat, att dricka till tilltugg eller att bara njuta av. Kort därefter började jag också fundera på vilket vin som passade bäst till den mat jag hade tänkt äta, rött eller vitt. Efter det har mina vinkunskaper avstannat så det är fortfarande utifrån de kriterierna jag väljer vin. Inte så förfinat, men det duger för mig.
Ålder: 19 kanske?

Okej det var allt! Återkommer när jag hittar kabeln och med mera matupplevelser!