Om det är ok med dig

Skickade iväg en liten födelsedagspresent till en annan av mina favvosar med, älskar denna tjej mer än livet självt alltså. Bland annat att det är så lätt att göra dumheter i hennes sällskap, alltså inte att hon är värsta uppviglarn, utan för hon säger bara att allt är okej. Och det kan vara rätt skönt när man som jag, i ärlighetens namn, har en tendens att bete mig som om jag hade både en och två pinnar någonstans där bak och måste överanalysera, ångra och älta precis allt jag gör. I alla fall:

Den är sydd i en tunn bomulsstrikå, så tunn att den nästan är genomskinlig. Tänkte att det skulle passa bra då jag vet att mottagaren ska glassa på stranden inom kort. Båten har jag målat med textilfärg och pensel. Skulle vilja komma på nåt bra sätt att göra mer regelrätta tryck utan att riskera att färgen läcker ut på sidorna. Men tills dess håller jag mig till penseln.

Åter till sjukstugan. Jag är vid gott mod men det verkar snorproduktionen också vara. Kurerar mig med glass och NKOTB-Didn't I blow your mind this time?

Och just det, allmän fråga apropå glassen: Har ohoj gjort nåt med chokladsåsen? Tycker den smakar konstigt sen de bytte förpackning?

Världens äckligaste person

Jag är hemskt sjuk och helt oförmögen att pyssla. Känner mig grymt oinspirerad vad gäller matupplevelser med eftersom jag är fylld av ett enda stort äckel. Alltså jag kan vara tidernas snorigaste person, fattar inte var allt snor kommer ifrån? Hur är det möjligt? Det är verkligen alltid så, jag är så vek, en liten liten skitförkylning lamslår mig totalt. När jag hade svinis förra vintern var jag vid cirka tusen tillfällen helt övertygad om att jag skulle dö. Det gjorde jag, som uppmärksamma läsare av denna blogg redan vet, inte. Jag gör oftast inte det. Men det känns så.

Det enda jag har kraft till är fortsatt ondgörande över denna våg av välgörenhet på tv. Det är ju inget nytt utan i amerikansk tv har det ju funnits forever men det verkar som om fenomenet nu också på allvar kommit hit. Känns tyvärr lite som ett tidens tecken och mycket symptomatiskt för det samhälle vi nu ser växa fram (alternativt det samhälle vi nu ser raseras). Jag tänker på program som "Sofias änglar" och "Hemlige miljonären". Speciellt trailern till HM stör jag mig på nåt otroligt, när speakern säger att han nu ska ge sig ut i samhället, man riktigt känner skräcken, samhället, detta hemska ställe där alla arbetslösa, sjukskrivna, invandrare och andra parasiter lever och verkar. Jag har sett de utländska versionerna och ett av de mindre trevliga inslagen i dessa är ofta att miljonären, som då ska hitta en fattig sate att skänka en allmosa till, vill leta upp någon för att som man säger ge hjälp till självhjälp. Det vill säga de vill hitta någon med driv, någon som kämpar, någon som så att säga inte förtjänar misären de lever i. Problemet med detta resonemang är ju då att man indirekt också antar att det finns de som mer eller mindre förtjänar sitt öde, eller åtminstone inte är kapabla till något annat.

Den som bara följer minsta motståndets lag, och kanske inte startar fritidsgård för fattiga kids där man lägger all sin kraft och energi, den som bara fortsätter ta lite knark och begå brott för att det är enklast så och inte blir religiös och frälst, den som får en sjukdom och känner att livet är fan piss och orättvist och lägger sig ner och ger upp istället för att fyllas av kämpaglöd och carpe diem-känslor, den förtjänar inte hjälpen. Den ska inget ha.

Alltså, det är den privata välgörenhetens natur, att det blir upp till givaren att avgöra vem som förtjänar och vem som inte förtjänar. Och det äcklar mig (och nej det handlar inte om enskilda personer, det är säkert med de godaste av avsikter man väljer att skänka pengar/hjälp).

Samma sak går igen i program som extreme home make over som nu alltså finns i svensk version. Vi letar upp en familj det verkligen är synd om, helst åtta barn med cancer och en familjefader död i kriget och ett hus helt byggt i asbest. Men grejen är samtidigt som man hurrar och gläds över familjens lycka när nya vitvaror är installerade och alla ungarna har fått varsitt eget rum med olika teman, gärna disney (som de btw kommer ledsna på och tycka är astöntigt inom några år!) accepterar man också att resten av kvarteret ser ut som det gör. Att det finns en stor grupp av människor i behov av hjälp som produktionsbolag och givmilda rikingar kan välja och vraka fritt ifrån. Och välja ut någon lyckligt lottad men lämna resten därhän.

Vad hände med det samhälle där man inte behövde invänta soffipropps nåd för att få hjälp?

Den mindre upprörde skulle säkert svara att det samhället har aldrig existerat, och det med all rätt. Men jag trodde i min enfald att det var det vi ville uppnå. Att man skulle ha rätt till ett värdigt jävla liv oavsett (tänk lite Per-Albin).

Men jag är också medveten om att mer än hälften av svenska folket sålde den idén i september till priset av "fler hundralappar kvar i plånboken". Fy fan.

Bästisar och rumpfjärilar

Denna vecka är något av en födelsedagsvecka, tre av mina bästa bästizar fyller år! Nu bor bara en av dem i samma stad men ändå. Back in the days var det inte superkul att de skulle hålla på och fylla år i januari speciellt inte det året de fyllde arton. Jag hade nyss (i oktober) fyllt sjutton och kände bara en enorm avundsjuka. Jag hade fortfarande ett år framför mig av utköpning och leglånande och kunde inte riktigt glädja mig för deras skull.
Jag är inte födelsedagspresentgivartjejen direkt, oftast blir det inget alls till de flesta, men den här skickade jag till Linda så hon kan mysa runt i den hemma i Uppsala:

Använde paljettband för att göra den lite skoj!

Tycker så hemskt mycket om Linda och det är så satans tråkigt att vi inte kunde fira tillsammans, dricka lite vin, äta lite tårta osv. Den bästa (och sämsta) födelsedagspresent jag fått av henne var en gång när jag fyllde år och bland annat fick ett par stringtrollor, alltså själva grejen var att där själva rumpsnöret mötte linningen satt en liten glitterfjäril, helt bisarrt ju! Använde de aldrig tror jag, men antar att själva tanken var att man liksom låter de sticka upp lite ovanför byxorna som sig bör vid stringbruk och då syns ju fjärilen! Genialt osmakligt!
Hon är typ den finaste människan på jorden.

LISTAN om mitt liv del två

Okej här kommer listan DEL TVÅ

20
Falafel, tänkte skriva falafel i Malmö men jag vet en och annan som skulle döda mig lite då för att det är så uttjatat och egentligen var ju själva grejen när jag åt det först. Så gott! Friterat! Åh! Det hör till saken att jag växte upp i en stad helt utan falafel och såvitt jag vet är den i princip det fortfarande, Boden alltså. Jag vet ett ställe som serverar denna gudaföda och de tar typ nittio spänn för kalaset(!). Hursomhaver, detta var verkligen kärlek vid första tuggan. Rätt snabbt la jag mig till med vanan att alltid kombinera med fetaost och jordnötter vilket genom åren genererat en hel del kommentarer från diverse falafelmakers (vilket är lite konstigt för det är så jag äter min pizza med och då är det ju inget konstigt?) Så därför var det ytterst härligt att upptäcka att i Malmö finns det liksom färdiga falafelvarianter som är precis så, det kändes lite som att komma hem. Som den där historien i bamse om en kanin som är svart och alla andra är vita och sen kommer svartkaninen till ett ställe där alla är svarta och då blir det bra. Så kändes det.
Ålder: 17 kanske

19
Fritösen, när jag var liten fick vi en fritös, finns det något mer att säga? Tror förresten att jag och mina syskon "köpte" den i julklapp åt mamma och pappa (alltså för deras pengar hehe)
Ålder: 9-10 år

18
Blåbärsbulla! Det var hemma hos min kompis och hennes mamma gjorde världens godaste blåbärsbulla, bara vetedeg som en pizza och sen blåbär på. Pricken över i:et var att de sa att man skulle ha sirap på, sirap tänkte jag? Av nån anledning hade jag fått för mig att jag inte gillade sirap, tror det var själva kletet. Alltså jag vet faktiskt inte vad Freud skulle säga om denna min skräck för kletig mat. Sjukt gott var det iaf och framförallt lärde jag mig att man kan hälla sirap på det mesta.
Ålder: Pinsamt, med tanke på sirapen, men 16 typ.

17
Soyakorven, comebacken. Sen jag flyttade hemifrån har jag enbart levt med, umgåtts med och älskat vegetarianer. Det har lett till att jag själv blivit någon form av semivegetarian (om vi ska gå in på detaljer, vilket jag älskar att göra (speciellt i parenteser) så äter jag typ inte kött. Jag äter fisk ibland på stan och hemma hos mamma och pappa, men jag ställer mig ju inte direkt och steker upp en torsk till mig själv här hemma, gillar överhuvudtaget inte att äta själv ju. Köttet av de fyrbenta vännerna lyser med sin frånvaro i min kost vilket har både sina fördelar och nackdelar. En fördel är att jag nu kan se på äckliga mordscener och operationssekvenser på TV utan att måsta kräkas för att jag fylls av känslan "jag åt typ det där till middag" som jag ofta drabbades av förr.) Var var jag? Jo, samtidigt då har jag alltid känt en stark ovilja att äta produkter från Hälsans kök, som görs i Israel, som den palestinavän jag är. Men deras soyakorv är den enda korv jag gillar. Så efter år av uppehåll flyttar vi till denna lägga där närmsta affär bara har endast EN vegetariskköttprodukt nämligen just denna korv. Så jag släppte lite på idealen och gav mig hän. Köpte korv i mängder, åt korv till frukost. Gud så gott det var. Dör lite nu när jag tänker på det. Korvfesten tog dock slut i somras då Israel mördade (igen) i samband med Ship to Gaza. Kunde inte riktigt njuta av korven längre då. Så jag är tillbaka i quornkorvsträsket. Allting har en ände! (men korven den har två)
Ålder: 22 år

16
Hela konserverade champinjoner, vet att det är sjukt men det är typ en av de godaste sakerna jag vet. Åt det första gången när vi grillade grillspett. Innan var jag, hör och häpna, väldigt rädd för svamp. Skivad svamp är däremot inget jag uppskattar. Är inte det konstigt?
Ålder: 7 år

Bad romance

Har hittat sladden! Den låg i min resväska, som jag inte packat upp allt ur än. Denna tröja tog mig ungefär en evighet att göra för trådspänningen på min maskin har inte varit helt i fas med mig på sistone. Jag har borstat av den ordentligt nu och bytt nålar några gånger och ska ge den några inoljningar så kanske vi kommer överens igen. Sen är det nåt kefft med min bilduppladdning så jag kan bara ladda upp bmp. så det bli lite fula bilder men det kanske inte är nåt att ursäkta sig med då jag alltid lägger upp rätt kassa bilder. Hursom:

Spetsen sicksackade jag fast på magen räta mot räta och sen vände jag på den och tråcklade fast den i ärmhålen och längs halslinningen, sen sydde jag bara ihop det hela på brukligt vis.

 Resten av dagen ska jag ägna åt raksöm och gycklarbyxor, crazy! Om maskinen inte jävlas med mig vill säga. Då jävlar.

Den ultimata listan del ett

Skulle egentligen visa en tröja jag sytt men nu hittar jag inte sladden till kameran och kan inte ladda över bilder, jobbigt! Ska leta vidare sen, men först tänkte jag bjuda på en lista över mina bästa upplevelser i matväg.
Alltså, jag älskar mat så sjukt mycket och har alltid gjort det, men på det är jag, och har varit, sjukt konservativ och livrädd för nya upplevelser. Den kombinationen har orsakat rätt många ahaupplevelser, när jag äntligen tagit mig mod till och smakat nåt nytt och bara känt ren lycka (samt lite ångest förstås, för att jag inte testat innan). Härom dagen satt jag och pratade om just en sånhär händelse och fick förslaget att lista dem, så här kommer det, plats 25-21 (egentligen ingen inbördes ordning för alla var världsbäst):

25
Att äta sås, alltså detta var så lifechanging en experience någonsin blir men samtidigt så pass grundläggande så jag vill avhandla det först. Innan hade jag, som de flesta barn, skytt såsen som pesten. Maten skulle vara helt torr och "ren" och vara delad i klart avskilda sektioner, såsom köttbullar, potatis, gurka osv. Något annat var fullständigt otänkbart. Så en dag, av någon anledning, provar jag alltså att äta sås. Bearnaisesås var det, pulversorten, hemma vid matbordet. Alltså, det var så sjukt gott så att inga ord någonsin kan beskriva det jag kände i det ögonblicket. Från och med den dagen var ingenting sig likt.
Ålder: 9-10 år

24
Äta en tomat. Vissa av er har hört en annan historia om hur jag äter tomat första gången och gillar det, vilket iofs är en sann historia. Då var jag kanske 17, 18 och hemma hos en kompis mamma och vågade inte säga nej, men det handlade om svenska tomater. Denna händelse utspelade sig när jag var på semester med min familj på Kreta. När jag smakade tomaten, denna grönsak jag fruktat för hela livet, gud det var helt absurt gott, jag älskade det av hela min själ. Problemet var bara att när jag kom hem och trodde att jag var en fullfjädrad tomatälskare så smakade det inte alls likadant, det smakade surt och äckligt. Det dröjde många år innan jag försökte igen, men jag har aldrig glömt hur fint det var den där första gången.
Ålder: 12 år tror jag

23
Åt makrill i skolan. Alltså jag åt typ ingen skolmat som yngre, allt var alltid helt fel och jag var verkligen en sån unge som föredrog mammas mat. Jag vet inte varför men av någon anledning fanns det alltså rökt makrill på ett fat i matsalen, och jag vet verkligen inte varför jag smakade den (?) för jag åt inte ens fisk, men det gjorde jag alltså. Det var så konstigt och jag minns att jag var helt fascinerad av mig själv för att jag tyckte det var gott, det var salt, rökt och liksom saftigt på samma gång. Åt tre portioner eller liknande och det var en fin och varm upplevelse! Är idag så himla tacksam för det, för rökt fisk är verkligen en av de bästa sakerna jag vet här i livet.
Ålder: Kanske 9 år 

22
Smör på popcorn. Okej, detta är rätt relaterat till min såsskräck, att jag inte ville smutsa ner min mat med massa klet, men det berodde också på ren och skär okunskap, jag visste helt enkelt att man kunde ha smör på popcorn! Kände till smörsmaken på micropopcornen men inte att man kunde ha riktigt smör på. Detta var på Liseberg och det var lätt den bästa grejen där! Nuförtiden brukar jag smälta en skål smör att ha bredvid popcornskålen och sen noggrant och kärleksfullt doppa varje individuellt popcorn i den. Detta av respekt för eventuella medätare som inte gillar smör (fast jag tycker förstås att de är lite dumma i huvudet) men också för att undvika att popcornen skrumpnar ihop, vilket de lätt gör om smöret är för varmt.
Ålder: Vill minnas att detta var innan jag börjat äta sås till mat, kanske 7-8 år.

21
Dricka vin. Alltså, inte första gången jag drack vin, utan första gången jag gillade det. Det var någon gång efter att jag flyttat hemifrån, och jag och min bff satt och drack vin och rökte under fläkten. Plötsligt slog det mig att drycken i min mun var god. Vinet hade nu ett nytt syfte i mitt liv, inte bara att bli full utan också som något gott, att dricka till mat, att dricka till tilltugg eller att bara njuta av. Kort därefter började jag också fundera på vilket vin som passade bäst till den mat jag hade tänkt äta, rött eller vitt. Efter det har mina vinkunskaper avstannat så det är fortfarande utifrån de kriterierna jag väljer vin. Inte så förfinat, men det duger för mig.
Ålder: 19 kanske?

Okej det var allt! Återkommer när jag hittar kabeln och med mera matupplevelser!

Another crack in my heart

Kanske drack jag lite för mycket igår, är lite seg idag. Men allt som allt är jag nöjd, speciellt över att jag inte gick ut och trängdes med alla andra fyllon utan stannade inne tillsammans med två supertjejer. Har tillbringat dagen fnissande med roliga klipp, och fikat hemma hos Linda och gosat med hennes gulliga hund. Snart är det dags för pizza och läsk, det enda som kan fylla tomrummet i mig just nu. Är less på socker nu, vill ha fett och flott, trött på choklad och knäck.

Jag drabbades förresten av storhetsvansinne vad det gäller knäcken strax före jul. Trodde jag var för fin för kulprov. Den blev helt mjuk och alltså misslyckad, men jag gjorde ändå en sånhär käck strut och gav den till lillebror för vi vet ju alla att det är utsidan som räknas:

It's an ordvits!

Livet är en ordvits tänker jag.

Mitt på bordet stod en gris

Alltså, man ska ju inte deppa denna årstid. Det känns lite hopplöst när det enda som kan engagera ungdomen i detta land är chansen att hetsa mot kvinnor som anmäler "fel" män för övergrepp. Män som anses ofelbara och oifrågasättbara. Vad som känns ännu värre är att även människor man trodde hade vett i skallen hakar på hetsen. Och de gör det helt utan heder, det är konspirationsteorier värre än de kring månlandningen, det refereras hej vilt till olika plojtidningar när "fakta" ska anges osv.

Men ändå. Idag drabbades jag trots detta av lite julkänsla. Ikväll ska jag äta julmiddag med mina favoritkillar. Jag lyssnar på den här.
Tänker, alla är inte jävla svin, en och annan gullegris finns här i världen med. 

Den här grisen är ju ganska ful, men ni fattar vad jag menar. Den är söt inuti, för där är mandelmassa. En mandelmassenasse sas. Doppad i choklad.  Med strösselögon.

Nu ska jag slå in lite julklappar. Och fortsätta lyssna, så jag blir lugn.

Åh Gudrun

Detta är ju ett gammalt pyssel, men det gör mig så glad just nu, och jag har inte gjort några nya änglar i år:

Gudrun, trots blixten så anar man ändå att det är henne.

Det är lite svårt att ha någon vidare julkänsla just nu.
Bland annat för att en krönikör för den näst största kvällstidningen refererar till någon han kallar "pursvenskar" i motsats till "invandrare". Trodde inte man skulle läsa något sådant i en tidning efter fyrtiotalet, men ack så fel jag hade. 

Det är nästan så man kan höra stöveltrampen.

Men man ska ju inte gräva ner sig heter det. Inte gråta göra motstånd osv. Och därför blir jag himla glad av Gudrun.

Män som hatar pyssel

En liten iakttagelse bara:

Jag bor i ett studenthus, så här pågår ibland vissa rätt studentikosa aktiviteter. Bl.a, på senaste har någon i hissen, och på andra ställen, satt på egengjorda pärlplattor förställande olika nintendofigurer. Enligt uppgift från pärlplattemakaren, som meddelat sitt syfte genom käcka små lappar, är detta för att göra hissen/trapphuset lite roligare och vackrare. Allt gott så, jag tänkte inte mycket mer på det.
Så en dag är en av figurerna helt brutalt halshuggen. Någon har slitit ner den, jag tänker, helt besinningslöst för bara en liten del som vägrat lossna från väggen satt kvar. Halshuggaren kanske t.o.m. bröt en nagel på köpet, kanske började det blöda.
När jag såg detta ensamskrattade jag i hissen. Jag tänker att personen bara har stört sig så mycket på de små figurerna att den varit tvungen att riva ner den och ha sönder den. Alltså jag tycker det är så fint. Kan inte riktigt sätta ord på det, men. Jag älskar folk som stör sig, upprörs och bara blir förbannade. Tänker såhär kan det fan inte gå till.

MER SÅNT!

Flyttonsdag med pepp och förhoppningsvis flyt

Jag käkar pepparkakor och laddar inför att agera flyttgubbe resten av dagen. Känns på något sätt som att cirkeln är sluten. För nästan fem år sedan (!) var familjen på besök över påsk och min då ganska unga lillebror fick syn på restaurangskylten med det geniala namnet Svensk och kinamat. Nu ska han bo ett stenkast därifrån så vi kanske äntligen för möjlighet att besöka dessa skojare, något jag aldrig gjort även fast jag haft alla möjligheter. Något säger mig att maten inte är lika bra som namnet men ändå.

Innan dess ska jag äta en tallrik gröt och fortsätta peppa tillsammans med Taube. Man måste älska när han sjunger Panamahahaha eller Doooon Fredericoo. Gamlingar som sjunger med vibrato på rösten är det vackraste jag vet. Då kan t.o.m. jag älska kolonialismen och vilja flytta upp i bergen och äta både franska och wienerbröd.

Tänkte också lägga upp en liten julhälsning till er alla såhär på första december(Det är okej! Såhär gjorde alla när www var nytt och det kändes fräscht att maila e-julkort). Gör en hel del julkort nu, som jag säkert kommer posta den 25 december eller liknande om jag känner mig själv. Men det är alltid nån man glömmer, nån man skulle vilja skicka till men det känns lite konstigt, man har inte adressen o.s.v.

Önskar mig nya svarta pennor, breda som sjutton, i julklapp! Det tar evigheter att sitta och pilla med de jag har nu.

Och så, en sista låt att peppa med, kan behövs inför dagens slit.

Värsta skogsturen, värsta kottarna och värsta tävlingen

Idag har jag målat lite kottar. Kottarna samlade jag på mig tidigare i höst när jag var ute och plockade svamp med Frida. Det visade sig rätt snabbt att jag inte hade någon större talang vad gällde att hitta svamp, men kottarna var enklare. Frida var dock extrem när det gällde att se kantareller på flera mils avstånd, sjukt! Ingen av oss var, visade det sig tyvärr, vidare bra på att orientera oss i skogen så vi gick lite vilse. Turen tog fyra fem timmar längre än planerat och när skogen äntligen tog slut var vi i en annan kommun än vi börjat i och fick vackert ta bussen hem. Med mig hem hade jag då lite välgörenhetskantareller som jag fick, jättemycket goda björnbär och så dessa kottar:

Kottarna målade jag med vit lackfärg och en hård pensel så att bara topparna skulle få färg. Sen drog jag på ett lager lim på kvistarna och doppade dem i guldglitter.

Obs:
Jag har inte tjuvbörjat med advent! Hittade bara tre oanvända ljus så jag fick skarva med ett som redan varit tänt.
Det är bordet som är snett, inte jag som är full på ljusan dag och fotar knäppt!
Vi firar inte jul här utan far hemåt så sista ljuset kommer knappt vara tänt, jag har alltså inte skapat en brandfara genom att sätta kottarna så högt upp!

I övrigt har jag nog inte tänkt julpyssla och pynta så mycket mer. Har inte riktigt tid just nu så det blir bara stressigt, men vi får väl se.
En som gör det desto mer är Linda som har en jättemysig julpysselblogg! Gå in där och kolla, idag är sista dagen hon har värsta tävlingen och man kan vinna ett presentkort på skapamer.se. Jag hoppas ju då att jag vinner nu, men ändå, var med ni med vettja.

Okej, nu har jag inge mer kottar att måla men väl en uppsats att skriva och lite morötter att panera så jag ska återgå till det.

(Fb)friend is a four letter word

Har redan basunerat ut detta i mitt hänsynslösa statusuppdaterande på fb, men jag gör otroligt god knäck. (Appropå fb, alltså, är så less. Sen skunk slutade funka har jag inte haft någon annanstans att vända mig men maken till självcensur har jag aldrig tidigare i mitt liv tvingats använda mig av. Dör lite inombords varje dag. Vad är det med människor?)
Knäcken då. Det hela handlar om timing. Receptet är i stort sett helt oväsentligt. Jag kör sedan urminnestider på lika delar socker, sirap och grädde. Det finns ju också de som kör med smör, inget fel med det-det handlar ju ändå som sagt om timing. Och detta kan man bara lära sig genom övning och erfarenhet. Man måste lära känna knäcken (OBS ej känna på knäcken det är livsfarligt och dumt, alltså innan den svalnat).
Denna gjorde jag igår och som ni ser är det ganska lite kvar:

Denna extra ljuvliga sats innehöll mandel, här brukar man få göra vissa kompromisser. Vissa föredrar med och andra utan, mig kvittar det men jag är något av en bekräftelseknarkare när det kommer till matlagning och bak, så jag brukar göra både och. Dessutom blandade vi i lite kanel på slutet vilket var en hit!

Har bara kokat två satser hittills i år, men fler lär det bli. Tar gärna emot tips och idéer på roliga smaksättningar.

En vecka senare

Såhär va, för en vecka sedan var det ju fars dag, så jag skickade ett kort till världens bästa pappa. Nu har det hunnit fram så här är det:

Jag använder för det mesta vanliga sax till sånt här, men när det handlar om lite pilligare grejer, som björnens päls, skär jag ut dem med kniv.

Vill påpeka att jag inte tycker man ska ha djur på cirkus. Speciellt inte dansande björnar, det är ren och skär ondska. Möjligtvis kan man ha får, jag gillar inte får så mycket (de känns väldigt falska). Och småkryp, typ spindlar och skalbaggar. Fast det skulle vara en ganska vidrig cirkus så jag tror inte det är en bra idé heller.

Nej men allvarligt. Var snäll mot alla djuren. De gulliga, ulliga, äckliga och falska.

Borttappat

I helgen när jag skulle ut och dricka lite vin lyckades jag med konststycket att tappa baksidan på min mobil. Den satt redan lite löst sen jag haft upp den med våld tidigare. Bittert!
Speciellt då jag inte har några större planer på att köpa en ny telefon. När jag upptäckte att baksidan var borta gick jag hela vägen tillbaka till lägenheten för att kolla efter den men den var spårlöst försvunnen. Det resulterade också i att jag kom nästan en halvtimme senare än planerat vilket inte gjorde så mycket i.o.f.s, för jag skulle möta världens bästa Frida som också var sen. Det brukar lösa sig så, antingen är vi båda i tid eller båda sena men det brukar vara rätt välsynkat. Kanske har det att göra med att vi en gång i tiden bodde ihop, åt ihop, var med i samma ungdomsförbund, delade på kläder, smink och vin o.s.v. Ja det var så till den milda grad att jag själv var lite osäker på om vi kanske var en och samma person.
Nu finns det visserligen saker som skiljer oss åt, t.ex. har hon ett så kallat inre lugn jag inte har nåt minne av att jag någonsin haft, och såvitt jag vet en hel mobil.
Så åter till saken, jag har nu alltså en telefon som är paj. I.a.f, what to do?
För att undvika de värsta fuktskadorna, samt att även tappa själva batteriet har jag sytt mig en liten påse:



På påsen (tyget är från juljackan) skrev jag mobil för att jag inte ska glömma bort vad som finns där i. Tänkte skriva mobilen men eftersom jag som vanligt inte använde någon slags mall så upptäckte jag under arbetets gång att bokstäverna blev lite större än planerat så det fick räcka så. Men jag har bara en telefon så det lär inte orsaka några större svårigheter. Annars är det rätt tacksamt att brodera fritt på just rutiga tyger, det minskar risken för att det blir helt snett. Man kan dra ihop påsen längst upp och knyta igen-fast man ska nog inte göra nån blåknut för då kan det bli svårt att få upp om det ringer.

Får se hur länge den håller nu, jag vill som sagt inte köpa någon ny. Är inte mycket för teknikprylar, alltså jag har haft tre mobiler i hela mitt liv och byter inte i onödan (Man skulle nästan kunna säga att jag är något teknikfientlig, jag brukar t.ex. tänka för mig själv iphone höhö, ifån skulle jag säga! Fast det kan också vara missunnsamhet när jag tänker efter).

Den jag har nu är rosa, har en "floating display" och var asfin och blänkande när jag köpte den, nu är den ju då rätt stympad och ful. Den har ett (1) spel man kan spela när man väntar på något. Man kan ringa, smsa o.s.v. ja t.o.m. mmsa om man vill vara sån. Dessutom har jag lyckats samla på mig en alldeles utmärkt egen ordbok under åren.

Creme Fraiche finns inlagt så jag slipper verka dum i matlagningsammanhang.
Tjackpundaren, ifall jag är blödig och vill skicka håkancitat.
Vänners smeknamn, med en lite otippad övervikt på sätt att stava Terése (där jag uppenbarligen prövat med apostrofen på lite olika ställen, men också vågat mig på förkortningar som tess, samt möjligheten att byta ut s mot z. Kanske borde jag lägga in bloggsvikarn med.)
Alla tänkbara varianter på, sammansättningar med, böjningar och stavningar av ordet skit.
Oväntat (?) nördiga saker som lark, larket, larka, dvs landsarkiv, landsarkivet och att vara på landsarkivet (Ex. Hej, ska du med på en öl? -Nej jag ska larka hela dagen)

Gör motstånd!

Storkapitalisterna bedriver rovdrift på er, genom sin konsumtionshets vill de få er att spendera era surt förvärvade pengar på något så onödigt som kuvert.
Eftersom jag inte är lurad och för att jag tycker att det blir mycket mer personligt så gör jag alltid mina egna kuvert:






OBS SKOJA!
Men allvarligt, varför säljer inte vanliga mataffärer kuvert längre? Eller gör de det, och vår bara suger lite som vanligt? Är så extremt less på att jag aldrig har kuvert hemma, för de är alltid slut, iaf i den storlek man behöver och att jag typ måste uppsöka en sk. pappershandel för att få tag på ett! Det, kombinerat med min övriga lathet, gör att jag nästan aldrig får iväg kort och sådant i tid. Denna gång ledsnade jag och vek ihop ett av tv-sidorna för att få iväg ett fars dag-kort åtminstone innan nästa är (det är alltså på väg pappa!) men ändå. Himla störigt, är det meningen att man ska maila eller, är det därför liksom, att ingen köper dem? Det går över mitt förstånd.

I övrigt har jag inget emot att göra saker själv, men man kanske inte orkar jämt. Fast jag tar gärna emot bra viktips.

Mitt mörka förflutna

Så här blev en andra ramen, städade badrummet i måndags så jag vågade fota där inne:



Jag har sjukt mycket broscher, men några fick plats i alla fall.

En annan grej jag gärna skulle rama in är serier av Nina Hemmingsson, men jag vet inte om jag har hjärta att klippa sönder mitt album med henne (är det okej att göra så?). Det här är genialt:



Just denna bild hade jag, tillsammans med en hel del annat, tapetserat på en bokhylla när jag var ung (tjugo) och vild. Brukade titta på den och fnissa lite för mig själv. Jag var en helt annan person då. Kvinnor i horder, whiskey till frukost, att leva för rock and roll osv. Men min dekadens gick utöver detta, för på den tiden limmade jag hej vilt, utan några betänkligheter, kunde inte stava till decoupage och ägde bara ett slags klister (möjligtvis hade jag ett limstift också) som jag använde till allt, fattar ni hur djupt nere i skiten jag var?
Hela bokhyllan var tillslut täckt med diverse urklipp (egentligen rev jag ur dem, vilket litet djur jag var...) Men den åkte i sopcontainern när jag flytta in till stan och växte upp, tur det. Vet inte hur det hade slutat annars.

Söndagseftermiddagen

Kände att jag behövde få pyssla lite idag, trots att det råder ett självpålagt förbud mot att göra sånt som inte hör pluggande till. Sagt och gjort, satte mig och gjorde om lite ikearamar jag köpte igår när jag var där med min bror. Inte det mest originella jag producerat direkt men ändå:

Jag gjorde ett servettdecoupage på ramen, limmade fast en tygbit på baksidan och så blev det en broschhållare.

När det gäller decoupage så har jag ju nu bekantat mig med fenomenet ett tag och har därför några reflektioner. Det verkar som om de flesta som gör detta och tipsar om hur man gör det på bästa sätt, eftersträvar ett helt slätt resultat. Det gör inte jag. Jag tycker det är finast om det blir lite veck och sånt, så att det verkligen syns att det är en pappersyta. Om man gör det helt slätt ser det ju bara ut som man limmat fast det, och vad är då vitsen? Jag menar är man decouperare vill man ju inte bli tagen för en simpel limmare (jämför: pingis-bordtennis) eller?

Gjorde en ram till, de ska stå i badrummet hade jag tänkt. Men den andra ligger fortfarande på tork så den får jag lägga upp en annan dag.

Give me peace on earth

När jag var liten var min favoritbok Ebba och Didrik. Jag tyckte förstås Ebba helst skulle vara med han Philip, men han var ju lite töntig och jag älskade Mårtens hem. Köpte den här lampan förra sommaren som påminner om det:

Själva lampan var väldigt skruttig, och färgen var bränd så den var helt gul/brun. Jag tvättade bort all färg och målade sen med glasfärg över hela. Lättast är att dutta med tvättsvamp, man får aldrig glasfärg bra med pensel.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja inreda hela läggan som hemma hos Mårten. Men andra dagar har jag en dragning åt det lantliga, ibland retro från valfritt årtionde , ibland bara som ett helt vanligt kungligt slott.

Jag har rätt okontroversiell musiksmak, inte lika kluven där som på inredningsfronten för jag lyssnar i princip uteslutande på hits!
Alltså back in the days så var det ju kutym när man träffade någon att det frågades vad lyssnar du på för musik då? Visste aldrig vad jag skulle svara, för man ville ju inte verka helt blåst. Efter ett tag la jag mig till med vanan att svara smutspunk och gangsterrap. Bara för att få tyst på diskussionen. Men idag skulle jag nog beskriva min musiksmak som HITS, bara det. Sen finns det ju fortfarande en del saker som ligger en varmare om hjärtat en annat, och vissa saker jag sas inte förstår mig på.
Tex tror jag att folk som mördar delfiner med stålspjut är de som inte lyssnar på Håkan nog mycket, känner mig spontant tveksam till folk som aldrig gillat Kent och vill fortfarande gifta mig med Magnus Carlson. Är ganska öppen men jag tycker att en bra låt ska ha en melodi, några regler får det ju finnas annars blir det som bekant anarki.
Blipblop tilltalar mig inte-möjligtvis på dansgolvet, inte heller sk. metal eller vad det nu heter. Och när jag säger att jag är öppen betyder det inte att jag tycker sex on fire eller vad det nu va är okej, även jag har förstås en gräns.

Känner du att du mest gillar musik du hört förr, att den bör vara lika oväntad som en miljöpartist från Majorna/Söder, köper du gärna ostmacka när du fikar, if you're looking for fastlove, lyssna!

(Gjorde en egen spotifyanvändare idag, tidigare har vi delat i hushållet, så det är ett hopkok av gamla playlists, som en Absolute Music-cd ggr 1000, med betoning på glada bitar, passande nu när jag sitter och pluggar eller när man pysslar, om man kan hålla sig från att sittdansa vill säga)

Jag är inte bitter

Just det, jag gjorde nya örngott med. Här är en närbild:

Det är då samma tyg som återkommer i överkastet. Örngottet till vänster är helt vanligt med ett litet band, och det till vänster är nästan helt vanligt med två band. Det enda "ovanliga" med den är väl att den är avig eller vad man ska säga, att själva viket eller vad man ska säga (inte så inne på örngottsfackspråk) är på utsidan. Sådana kuddar gjorde Ernst i Sommar med Ernst och hävdade att det var enklare än vanligt. Det är det ju inte. Det är inte heller svårare. Det är precis lika enkelt som vanligt. Enda skillnaden är ordningen man lägger tygstyckena i när man syr ihop. Det krävs inget geni för att lista ut det.

I övrigt är jag måttligt förtjust i Ernst, jag vet att det är många som gillar honom men jag tycker bara han är irriterande och obegåvad. Tycker ni jag är för taskig?
Alltså jag menar bara såhär. Om jag jobbade på dagis och Ernst vore ett gulligt litet barn, och Ernst skulle komma fram till mig och tindra med sina små barnögon. Och sen säga att du, du är världens bästa fröken (sådär som barn gör) och ha gjort en present åt mig. Och den presenten skulle vara någon av de olika grejer han gjort i sina program typ en ljusstake av rundsstav som han målat med färg han själv blandat i grått pigment i. Kom ihåg nu att han är ett gulligt barn och hur höga krav man brukar ha på ett gulligt barn när de kommer med en teckning som de gjort åt en innan man utbrister Åhhh men guuuuuuuuuuuuu va fin. Då skulle jag säga till lille Ernst, tack men nej tack. Jag skulle ringa till hans föräldrar och bara säga: Ursäkta men det är nåt fel på ert barn, han får gå om dagis.
Så fula grejer tycker jag Ernst gör. Och därför kanske jag inte helt gillar detta med att han får så mycket tv-tid. Tycker han kan stoppa upp den där rundstaven någonstans.

Men det är bara jag. Vad tycker ni?