Meddelande från teknikansvarig

Alltså från mig då. Det är så att några har sagt till mig att mina bilder ibland inte syns här. Är det så så säg gärna till. Då ska jag genast fixa det med mina skills.
Idag har jag varit på uppsatsventilering, fastän jag själv inte hann med att färdigställa någon uppsats denna termin. Mao har jag suttit och sett andra tvingas ner i pirayabaljan utan att själv riskera något. Skönt. Fast det var inte så farligt, det gick rätt städat till. Men känner mig ändå lite mör, därför tänkte jag nu gå upp på takterassen med tre vänner, en chipspåse och en bag-in-box. Och varma kläder, för sommaren försvann visst.

När allt förändrats, när tiden inte längre finns

Jag syr ogärna till andra. Får fruktansvärd prestationsångest (ja jag är åttiotalist, dessutom hispig och nervig av naturen) då jag vet att någon annan ska ha spektaklet. Och det tar ju liksom bort det roliga. Dessutom är det nog svårt att få koll på alla sina egna mått och eftersom jag alltid gör egna mönster blir det extra komplicerat med ytterligare en kropp att hålla reda på. Då och då gör jag undantag, mest när det gäller enklare grejer, tex som nu när jag sytt en mjukiströja till min kille:

Sådanahär tröjor kräver ju i princip inget mönster eftersom de är så enkla. Dessutom blir det ju ännu enklare när det handlar om kläder till killar, de har inte lika jobbiga kroppar att ta hänsyn till. Jag tog muddtyget och klippte in det som ränder för att det skulle se lite roligare ut (det är en diagonalrand på bakisidan med). Mitt i alltihop fick min symaskin nog och bröt av en tre-fyra nålar så jag fick lägga det åt sidan lite ett tag, men nu har jag köpt nya.

Annars då? Jo solen skiner men jag sitter inne och söndagspysslar lite, mest åt mig själv. Något jag ibland brukar göra när jag är ensam hemma är att lyssna på Stad i ljus med Tommy Körberg och sjunga med. Det är så förlösande för en neurotisk person som mig. Och det kan jag behöva just nu. Jag har kommit så långt i min uppsatsångest att jag nu drömmer om min uppsats (det brukar vara ett tecken på att slutet är nära). Inatt drömde jag att en stor del av personalen på GU försökte döda mig. Tidigare i veckan drömde jag att en av dem först masserade mina fötter och sen tvingade mig att stoppa ner fötterna i en balja full med pirayor. Jag sa nej. Han sa att man inte först kan ta massagen och sen vägra stoppa fötterna i pirayabaljan, nej man kan inte bara välja det sköna.
Och det är väl så det är med livet i allmänhet (jag vet, först Körberg och sen drömtydning-här har jag sedan länge passerat gränsen för vad som är okej, men jag lovar att aldrig göra om det).
Jag har fått mina fötter masserade av livet allt för länge nu, dags att stoppa fötterna bland pirayorna.

Norrlandståget

Den här dagen började med att jag vaknade på fel sida, bokstavligen. Hade tänkt gå upp tidigt och komma igång med skrivandet. Vaknade en relativt okej tid, typ halv åtta och satte mig upp i sängen. Men precis innan jag reste mig upp måste jag ha somnat igen och ramlat tillbaka ner i sängen, för jag vaknade två timmar senare med huvudet i fotändan och benen utanför sängen, samt en outhärdlig smärta i nacken. Riktigt klantigt. Så egentligen hinner jag inte alls blogga, har gett mig själv i uppgift att producera en hel massa text, annars får jag inte sova inatt har jag sagt till mig själv. Men lite snabbt kan jag ju få vissa slutresultatet av mitt målande, Norrlandståget:

Då kanske ni undrar varför i all fridens namn jag var tvungen att klottra dit en flugsvamp? Fyller den verkligen någon funktion tänker ni kanske, hade det inte blivit finare utan?
Jo då kan jag säga att det kanske hade blivit bättre utan men nu var det så att när den var nästan alldeles färdig spillde jag (såklart) lite färg på tröjan. Och för att dölja fläcken målade jag då dit en liten svamp. Man skulle ju kunna säga att jag misslyckades, men man kan ju också säga att det är lite charmigt sådär, att det är det som är grejen med att göra saker för hand, att man inte i förväg kan veta slutresultatet.

Dagens låt

Fågel i bur

För några veckor sedan köpte jag en fågelbur på Indiska. De burarna som finns i butik är gröna, vilket jag tycker är ganska snyggt men jag var mer sugen på en vit. Som tur var hade butiksdekoratören målat några burar vita men sedan bestämt sig för att inte använda dem i skylten, så jag fick köpa en vit. Själva fågeln saknades dock så den fick jag göra själv. Hade tänkt hänga buren i fönstret men måste skaffa nån slags hänganordning innan jag gör det så den kommer lite längre ner. Tillsvidare står den i bokhyllan, pyntad med några plastkvistar:

Själva fågeln är vad jag skulle kalla ett riktigt dagispyssel. Alltså inte som någon diss mot mig själv, men ett pyssel av den typen som man kan tänkas göra på dagis. Lite träkulor, papper, lim, guldfärg och några pärlor. Var tvungen att fästa extra många pärlor i "stjärtfjädern" (det syns inte så bra på bilden) för att fågeln inte skulle bli framtung.
För några år sedan jobbade jag faktiskt som vikarie på diverse förskolor här i stan. Det var ganska jobbigt, främst för att det är stressande att springa runt från barngrupp till barngrupp och aldrig lära känna någon riktigt, men i övrigt var det ganska kul. Speciellt pysselstunderna gillade jag. Lite tråkigt var det att alltid behöva ransonera, att tvingas säga till barnen att si och så många pärlor får ni ta osv. Det tar ju liksom bort det roliga och spontana. Men i övrigt var det väldigt roligt att på arbetstid få "pärla" och sitta och bygga små lustiga gubbar i lera. Kan erkänna att jag kanske ibland koncentrerade mig lite för mycket på mitt eget pyssel men jag tror kidsen gillade mig ändå.
Dessutom kan jag från denna tid stoltsera med omdömet, från minst trettio oberoende barn, att jag är överlägset bäst på att måla pokemons och grym på att rita piratdödskallar. Det trodde ni inte va?
Frågan är hur dessa färdigheter ska hjälpa mig slutföra min uppsats. Men den som lever får se.

"Vi som aldrig sa negerboll"

Jag sa som liten aldrig negerboll. Jag sa chokladboll. Vad jag vill minnas sa alla andra i min närhet också chokladboll, det var knappast något jag själv kom på. Så det kanske är därför jag inte kan förstå vad som är så viktigt men det här ordet. Tänkte skriva detta inlägg i lördags då jag läste om en anställd på SJ som hade sagt negerboll i högtalaren när han skulle informera om sortimentet i cafét. Det som intresserade mig var vilket enormt gensvar artikeln fick. Så himla många som kände sig tvungna att hävda sin rätt att säga negerboll, för att det heter så, har alltid hetat så (hade jag haft en gnutta mera fritid och aningens större lust ett bemöta löjliga argument som om de hade varit riktiga argument tvivlar jag inte på att det hade varit ganska enkelt att hitta bevis på att även detta inte stämmer, fast nu har jag inte tid och inte lust och framförallt spelar det ju ingen roll).
Jag har inte tänkt speciellt mycket på detta förut, jag har sett det som en ickediskussion, en löjlig grej ett fåtal tjuriga "gamlingar" håller fast vid. När jag skulle formulera det hela kändes det lite skitnödigt, onödigt pk och som att sparka in öppna dörrar. Jag tänkte att sådana diskussioner tar bara fokus från de stora strukturerna i språket. Så jag lät bli. Sen idag råkade jag se ett antal inlägg om "negerbollens dag" på facebook (och finns det på facebook så är det ju på riktigt) och efter att återigen blivit påmind om vilken brinnande diskussion detta är så kan jag bara inte låta bli att vädra det här. Just därför att jag inte fattar grejen. Vad är grejen?
Vad är det som är så viktigt med att få säga det? Vad är det som får vuxna män att engagera sig så till den milda grad att de nästan exploderar för att de ska få säga ett ord som negerboll? Som vid blotta tanken på att de inte längre skulle få säga detta ord drabbas av en ångest som antar närmast bibliska proportioner? Typ såhär reagerar folk när man föreslår att de skulle välja att kalla det något annat, deras värld faller sönder:


Är inte det nåt sjukt över detta? Jag har aldrig känt att mitt liv begränsats av det faktum att jag inte "fått" säga negerboll, jag är lycklig ändå (dock har det komplicerats en del av det faktum att göteborgare i allmänhet kallar kokosbollar för chokladmunkar men det är en annan historia).
Varför är ett ord som man försvarar genom att säga att det inte betyder något samtidigt så fruktansvärt oumbärligt för vissa människor?

Konsten och Ångesten

Idag har jag börjat på min t-shirtmålning. Först tänkte jag överföra motivet genom att använda vanligt kalkerpapper men hann stoppa mig själv innan det var försent. Kom på att textilfärg måste fixeras med strykjärn innan det tvättas och då fixeras även det man kalkerat, och det är ju inte så smart ifall att man skulle rita fel någonstans. Så jag fick lov att måla det på fri hand med min superfiffiga markeringspenna. Den är som en tuschpenna så det är lättare att måla på tyg än med krita, men det fiffiga är att den efter några dagar försvinner av sig självt. Så linjerna (som mycket riktigt på vissa ställen hamnade lite fel) på bilden här nedan ska förhoppningsvis ha försvunnit när det är dags att fixera färgen. Här är det halvmålat, alltså optimistiskt räknat. Man får oftast gå tillbaka ungefär en miljon gånger och fylla på med mer färg för att det ska se vettigt ut.

Ni föreslog ju både Norrlandståget och en mops som motiv så jag valde en kombo. Först försökte jag måla Norrlandståget men mina skills inom målning är aningen begränsade, så det såg mest ut som en prinskorvsrad(?). Så då tänkte jag att jag kunde måla en mops, men det var ju lättare sagt än gjort det med. Så jag säger att det är en mopsinspirerad hund, så inga mopsägare tar illa vid sig. Jag har valt att döpa mitt verk till Norrlandståget. Bilden är ett uttryck för den ångest jag känner inför just Norrlandståget. Min förhoppning är att hundens ögon ska förmedla känslan man känner när man vaknar upp i en kupé där kuddarna man legat mot har hundra år gammal stoppning, vars stoff man under hela natten andats in vilket gör att man nu bara har hälften av sin vanliga syreupptagningsförmåga. Man känner sig ensam, ledsen, rädd och smutsig men tänker när man tittar på klockan att man snart är hemma och att räddningen är nära. Man känner tåget sakta in, och tänker att man kanske är i Älvsbyn. Så tittar man ut genom fönstret men känner spontant att Älvsbyn inte är sig likt. Först känner man förvirring men sedan ser man en skylt. På skylten står det "Bollnäs", man inser att tåget rört sig bara några få mil under hela natten. Man vill skrika men kan inte. Kanske kommer man fram, kanske inte. Kanske får man gratis kaffe som kompensation men människovärdet får man aldrig igen. Och så väntar man.

/H

Du gamla du fria du trista

Har försökt skriva ett blogginlägg i någon timme nu men det är svårt när tv 4 är på en torsdagskväll. Först specialprogram om kungahuset och sen deras nya historieserie. Satt klistrad framför båda, inte för att jag tycker det är speciellt bra program utan snarare är det tvärtom. Idag hade de kommit till brons- och järnåldern. Jag tycker visserligen också att den svenska bronsåldern är rätt tråkig, lite fjantigt känns det när Martin Timell ojar sig över svenska gravmonuments storhet (som består av en sten staplad på en annan) när man har exempelvis pyramiderna i Egypten att jämföra med. Men jag tycker man får finna sig i att historia i allmänhet är rätt "tråkigt", det är inte så himla spektakulärt. Därför blir jag irriterad när tv 4 fläskar på med krig, våld, kannibaler och flumkrigsdanser kring eldar. Det tycker jag är trist, alltså om ambitionen är att göra ett program om Sveriges historia istället för att hitta på historier om Sverige. Men jag måste ändå se programmet, så jag kan sitta och gorma mot tv:n. Det är ett slags självplågeri det här med att jag alltid måste se dålig tv. Nåja.

Denna t-shirt sydde jag av tyget som blev över från spetströjan.

En lättsydd grej som jag pyntade extra med lite pärlor. När jag klippte ut de övre bitarna till ärmarna gjorde jag dem mer än dubbelt så långa som de undre för att kunna rynka dem ordentligt.

Nu ska jag fortsätta med min tv-kväll, Debatt valspecial är på. Det är ett plågsamt dåligt format som jag heller inte kan låta bli att kolla på, bara för att jag gillar att störa mig på det.

/H

I started something I couldn't finish

I januari började jag arbeta på ett lapptäcke som jag tänker ska få bli ett överkast. Detta är inget jag rekommenderar av den enkla anledningen att det tar svinlång tid. Jag är fortfarande inte klar. Jag valde ändå att sy ett lapptäcke av den allra enklaste modellen med fyrkanter. Vågar inte ens tänka hur lång tid det skulle tagit om jag valt en annan form. Visserligen finns det saker man kan göra för att skynda på processen, t.ex. verktyg man kan använda för att skära ut själva lapparna, men något sådant har jag inte. Jag har sett att man också kan köpa färdiga set med färdigutklippta rutor. Man gör ju som man vill men jag tycker det verkar skittråkigt, alltså vill man inte ens bestämma själv hur det ska se ut, välja mönster och färger tycker jag att man kan lägga tiden på nåt annat och bara köpa sig ett färdigt istället.
Jag började med att klippa ut en ruta i kartong som jag använde som mall. Därefter var det bara att klippa ut alla delarna, 273 stycken närmare bestämt. Jag tänkte att detta var ett bra sätt för mig att använda upp överblivna stuvar, men såhär i efterhand kanske jag bara skulle ha slängt bort dem istället. Därefter bestämde jag mig för att sicksacka alla delarna var för sig, vet inte riktigt hur jag tänkte här, det hade kanske varit enklare att sy allt direkt på overlocken men jag kom på nåt sätt fram till att det var det bästa. Efter några dagar var jag klar och less och la alla bitarna i en påse där de fick ligga och mogna några månader.
För några veckor sedan tog jag fram dem igen och började sy ihop dem. Det tog också en sjuhelvetestid. Som tur var hade jag överträffat mig själv när det gällde att mäta noggrant så de flesta bitarna passade riktigt bra (synar man i sömmarna kanske det är snett någonstans men det kan jag ta). När jag äntligen fått ihop de 273 bitarna till ett stort stycke tänkte jag att jag var i det närmaste färdig. Tänkte att jag skulle bara pressa det hela lite sy fast en bred kant runt om dem och därefter sy fast en baksida. Så i söndags försökte jag ta tag i det, fast jag kom inte längre än att pressa ut sömmarna och klippa lite trådar. Det tog ändå tre timmar. Lessnade lite. Får se när jag orkar ta tag i det, men ni kan få en liten sneakpeak på hur det ser ut just nu:

Alltså jag är ju medveten om att jag valt att göra detta själv. Det gör bara att det känns om möjligt ännu mera dumt. Det är inte ens kul längre. Min enda förhoppning är att det blir snyggt i slutändan. Eller åtminstone färdigt.

Känns på sin plats: The Smiths – I Started Something I Couldn't Finish

/H

I still love you, only slightly less than I used to, Marx

Idag är det första maj, men jag låter bli att tåga genom stan i år. När jag var yngre och engagerade mig mycket politiskt var det väldigt populärt att nedsättande säga att det där, det kommer du över när du blir äldre. Då förstår du mer, då ser du inte saker så svart och vitt, då orkar du inte skrika och gorma, då får du andra prioriteringar och förstår hur världen fungerar. Och lite får man väl ge dom rätt. Kanske har jag blivit lite bekväm. Men kanske också lite mer nyanserad. Fast det betyder ju inte att jag känner mig mindre engagerad, eller mindre förbannad. Har lika många frågor, fast mycket färre svar.
Jag skulle nog fortfarande säga att jag har hjärtat till vänster, att beteckna som röd (även om jag tack vare en ytterst frustrerande mailkonversation med ett av Sveriges största företag som i princip har monopol på att resa på räls, ni kan nog gissa vilket, igår skrek ut önskningar om fri marknad och konkurrens så att de åtminstone skulle riskera att förlora kunder när de behandlar dem som skit). Jag tror att klass är en ytterst viktig analyskategori om man vill förstå samhället. Och jag tror att så länge pengar värderas högre än människor kommer världen vara en hyffsat pissig plats för det stora flertalet.
Det jag börjat ifrågasätta är väl själva sättet en del människor kommer fram till sina svar om vad som bör göras.
För det första tycker jag att det kan aldrig vara sunt, att lyssna på en gubbe som antas ha alla, exakt alla svar om vad som är rätt.
För det andra blir det ännu svårare då gubben, eller gubbarna, sedan länge är döda och och vissa tar patent på tolkningsföreträde, säger att det var si och så han menade och alla som tolkar det annorlunda har fel. När ingen egentligen kan veta.
För det tredje, och det kanske är allra viktigast för mig, så blir det så hemskt fel när man väl anser sig ha hittat säkra belägg för att det var det här den döda gubben menade, alltså är det så vi ska göra och så vi ska göra. Istället för att fråga sig, spelar det någon roll vad en döing sa, är inte det viktigaste vad jag tycker är vettigt och viktigt?

En annan sak som första maj också betyder för mig är att det är två år sedan jag flyttade in i den här lägenheten. Och än känns den inte klar. Men jag älskar hur vårt hem växer fram (mera grejer, mera prylar, mer plåtter)

Fågeln har jag fått i födelsedagspresent. När jag först såg den i affären kände jag att en sån där glasflamingo behöver jag verkligen, så jag blev verkligen glad över den. Den står på en virkad duk som jag inte gjort själv, det har jag inte tålamod till. Fick den av farmor och jag tror, om jag minns rätt, att det är hennes mamma som gjort den. Växtrankan som slingrar sig genom bilden kommer från en växtgrupp min familj skickade med bud när vi flyttade in här. Den har Johannes på ett mirakulöst sätt fått att överleva, och nu är den superlång. Bredvid står karamellskålen som också den är en present. Tycker det är himla hemtrevligt med en karamellskålar och jag vill gärna ha den fylld hela tiden. Därför har jag fyllt den med blå lakritsgodisar. Blå för att det är fint och lakrits för att det råkar vara den enda sötsaken jag inte äter. Hade det varit nåt annat godis hade jag tyvärr fått fylla på den varje dag. Man får ju inte vara dum när man försöker överlista sig själv.

/H

ps. Inte för att klaga men ni är inte så bra på att ge förslag angående motiv. Skärp er är ni söta. Puss! ds.

Något lättsamt

Ibland kan det vara skönt att göra något lätt, något som inte kräver tankekraft och något man kan räkna med att man lyckas genomföra, t.ex. att sy en kudde. En kudde är hemskt enkelt. Enklaste sättet är att börja med en fyrkant och en kvadrat som är lika bred som kvadraten men något längre. Eller något bredare men lika lång, om man vill vara sån.

Alla tre kuddar är sydda för ganska längesedan. Den röda längst till vänster är sydd i samma tyg som en fotpall jag lagt upp här tidigare. Den blommiga gröna i mitten har jag sytt av ett tyg jag köpte i Borås när vi redan sett Pinocchio och var tvungen att hitta på annat för att roa oss. Den gröna längst till höger är sydd av en gammal gardin jag rynkade ihop och av ett tyg Frida köpte när vi bodde ihop, just för att jag skulle sy en kudde av det. Fast just den kudden är det en vinfläck på, tror inte den syns på bilden som tur är.
Här fungerar kuddarna mest som extra sittplatser då vi har gäster, den lilla tvåsitssoffan räcker inte långt. Jag kände mig supermuppig när jag ställde dem på rad såhär för att fota dem, de står aldrig så prydligt annars, men lite får man väl ändå göra sig till.
En annan grej jag tänkte ta mig för nu ikväll när jag är på humör för icke utmanande grejer är att sy en enkel t-shirt eller två och sen måla något skoj på. Är det någon som har nåt bra förslag på motiv är det mycket välkommet. Så ni vet, jag är ungefär på en 7-årings nivå när det gäller teckning så det får inte vara något svårt.

/H

Mellan raderna

Jag älskar ju ord. Jag älskar att vrida och vända, älta, plocka sönder och dissekera. För att det är kul men också för att det är viktigt. En bild säger som bekant mer än tusen ord, men ett ord kan säga mer en tusen bilder. Det finns så många lager. Men det gör kanske att man måste vara lite vaksam, välja sina ord så att säga. Och tänka över hur och varför man använder dem.

Bilden här nedanför hittade jag i HM-magazine. Modereportaget heter "Jorden runt" och uppmanar män som vill vara trendriktiga att klä sig klassiskt i kavaj och komplettera looken med "etniska detaljer". När jag såg denna bild, och några av de andra kunde jag dock inte låta bli att fundera på vad de etniska detaljerna egentligen var.

Det kan ju förstås vara sjalen, som man knappt ser, fast det är ju väldigt svårt att avgöra om den är etnisk eller inte. Det kanske inte skulle vara lättare att avgöra även om man såg den, för vad är etniskt egentligen? Enligt SAOB är etnisk "(i sht i fackspr.) som har avseende på l. sammanhänger med l. är utmärkande för en folkstam l. en människo­ras l. de för en folkstam l. en människoras ka­rakteristiska egenskaperna; folk-, stam-, ras-." (Artiklar från SAOB är gamla, speciellt om man slår på bokstäver som kommer tidigt i alfabetet. Men kollar man på wikipedia, som i sin tur hänvisar till svensk lagtext återkommer liknande definitioner: "etnisk tillhörighet: nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande")
GAAH en massa icke-ord. Vad är ett folk? Ras? Nation? Själva grundförutsättningen för det etniska är alltså att det finns olika folkslag, att man inom gruppen delar vissa typiska värderingar just för att man tillhör samma folk och att dessa värderingar är typiska för just det folket och alltså skiljer sig från andra folk. Jag skulle inte vilja skriva under på det.

Till detta kommer det faktum att etnisk i vardagligt tal enbart används om vissa gruppers "karaktäristiska" drag. Ser man på eurovision t.ex. så beskrivs ofta bidragen från exempelvis balkanländerna som etniska, men inte lika ofta de skandinaviska.(Det roliga i sammanhanget är väl att om det är någonting som skulle kunna vara just typiskt svenskt, dvs etniskt svenskt, så är det väl just de svenska bidragen. Att döma av poängen de senaste åren, menar jag.) I den svenska melodifestivalen kan ett bidrag endast vara etniskt om det antingen framförs på ett sätt som upplevs som typiskt osvenskt eller ursvenskt. Ursvenskt ska här inte alls tolkas som något typiskt svenskt, utan vår folkmusik står för något gammalt, en liten kuriosa från en primitiv tid som vi lämnat bakom oss. Viss mat definieras som etnisk, men då uteslutande icke-svensk och icke-västerländsk mat. När det gäller mode pratar man gärna om etniskt mode. Det är fjädrar, batik, träkulor etc. Det är inte en kavaj, eller en pennkjol. Man kan till och med beskriva en persons utseende som etniskt, men det vill till att det är någon (som ser ut att vara) från en annan världsdel är Europa (inom Europa kan personer från de södra eller östra delarna också ha ett etniskt utseende). Det typiskt svenska, eller det typiskt västerländska är alltså inte etniskt. För det är norm, klassiskt och allmängiltigt. Det bygger inte på en dunkel etnisk bakgrund utan på fria individers förnuft.

Ordet etnisk innehåller en hel massa värderingar. Det delar upp i folk, ras, stam. Utan att definiera det krångliga begreppet folk (vad är ett folk?). Utan att vi behöver ta det obehagliga ordet ras i vår mun. Det definierar sig själv genom att säga etnisk tillhörighet beror på etniskt ursprung. Det rymmer hudfärg, den enda konkreta kategorin i etniciteten. Men eftersom etnicitet inte är synonym med hudfärg ger det vid handen att med hudfärgen kommer andra egenskaper på köpet, draget till sin spets alltså att med en specifik hudfärg kommer specifika egenskaper. Vilka och varför, hur och vad, framgår inte. Det säger inte vad skillnaderna är men säger att skillnaderna är, de existerar, varför skulle vi annars behöva ett ord för dem?
Vidare ryms här också en hierarki, där vissa människor inte definieras som etniska överhuvudtaget, de som utgör normen och inte styrs av någon etnicitet. De andra, de som är etniska, handlar, talar, klär sig, gör musik och tänker på ett sätt som är specifikt för deras etnicitet.

Jag tror att de som gjorde reportaget faktiskt syftade på sjalen, han hade sjal på sig på varenda bild, på någon var den något tydligare, på andra ännu otydligare och på någon ytterligare uppenbarligen inklippt i efterhand. Men jag vet inte vad som gör just de där sjalarna etniska, och vad som gör kavajen oetnisk och klassisk. Jag tror också att de valde modell för att de ansåg att han hade ett etniskt utseende, och att de ansåg att det utseendet var nog etniskt för att helt låta bli att vissa de etniska detaljerna. Sen tycker jag inte just de har gjort nåt större fel. Det är ju så ordet används idag, i svensk lagtext, i media och av mig själv för att ta några exempel. Man säger etnisk och menar inget illa med det. (Personligen känner jag litegrann samma sak som inför kön. Man måste prata om det, men önskar man slapp.) Men det betyder ju inte att det inte för något illa med sig. Så länge det finns ett sådant ord, låt det vara folk, ras, stam, etnicitet, upprätthåller man ju också skillnaden. Här brukar en del invända och säga något i stil med "men vad ska man säga då?" vilket är en ganska relevant fråga. Vad ska man säga? Vad är det man vill ha sagt? Är det nån idé att byta ut ett ord, ras mot etnicitet, om det ändå innehåller och för vidare samma tankegångar, om än på ett mer politiskt korrekt sätt? Varför är det så livsviktigt att ha ett ord som syftar till att upprätthålla skillnader man säger att man ändå inte tror på? Vad är det man vill ha sagt?

Glada dagar

När det kommer till kläder tycker jag det är precis lika viktigt med bekvämlighet som med god smak. När det gäller byxor föredrar jag antingen riktigt lågt nittiotalsskurna eller högt skurna. Allra helst höga men verkligen inte mitt emellan. Det trycker på helt fel ställen och det finns inget utrymme att frossa. Dessa byxor är i en lite gubbig modell, minus rosetten då, och är väldigt bekväma att exempelvis jazza runt i:

Annars är min absoluta favorit alla kategorier att bära morgonrock. Bekvämare blir det inte. Möjligtvis med kaftan, då slipper man ju skärpet i midjan med.

I övrigt är jag på mycket bra humör idag, mamma är, trots vulkanaska, på besök här och solen skiner.
/H

Enkla svar

För några veckor sedan läste jag i tidningen om ett fall med en manlig förskolepersonal som förgripit sig på barn. Det stod också att föräldrarna inte längre ville tillåta manlig personal på dagis. Och missförstå mig inte här, är det någon jag unnar att inte komma med en genomtänkt analys så är det väl en förälder som varit med om något sådant. Men ändå så gör det mig så less, för det är precis sådana åsikter som alltid kommer fram. Och i och med att jag sen ett år tillbaka ägnar mig åt just det ämnet som, lite olyckligt, benämns sexualbrott, så reagerar jag alltid lite extra på sådant.
Jag tycker det är synd att sådant ofta lämnas oproblematiserat. Det blir knappast bättre av att man stänger ute män från förskolorna, det blir om något värre. Dels för att jag tror att det i grund och botten är samma system av normer och värderingar som säger att kvinnor ska ta hand om barn och män inte som också skapar förutsättningarna för sexuella övergrepp (även om det inte är en helt okomplicerad fråga är jag fräck nog att lämna den för nu, annars blir detta lätt en roman). Dels för att samma system också redan från början misstänkliggör alla män som frivilligt befinner sig på ”kvinnliga” arenor. Redan där börjar varningsklockor ringa för en del. En kvinna som vill jobba med barn är en vettig kvinna, en vanlig kvinna, en god kvinna dvs. en kvinnlig kvinna. En man som vill jobba med barn är en ovanlig man, en onormal man (Här tillkommer förstås den man som liksom uppoffrar sig för barnen, han som visst är en riktig man men tycker det är viktigt att barnen har en manlig förebild. Han som busar, skojar och lekar, bär och kastar barnen. Han som inte är lika tjatig som de kvinnliga fröknarna men inte heller är rädd för att säga ifrån. Han är förstås en man enligt denna logik, t.o.m. en extra god man.) och en kvinnlig man. Ingen riktig man, och det är förstås också dessa män som begår övergrepp. De som, till skillnad från riktiga män, riskerar att begå övergrepp.
Det är samma logik som är i farten när man pratar om övergreppen inom katolska kyrkan. Jag hörde en präst på tv som menade att det var så att dessa män levde med en sexualitet de skämdes för, homosexualitet. De valde då att bli präster och leva i celibat för att ha ett starkare vapen mot sin läggning. När de inte längre stod ut begick de övergrepp på barn som de trodde ingen skulle märka. Problemet med denna logik är att den inte är logisk, för ingenstans förklaras det för oss när/hur/varför sexualitet övergår och förvandlas till övergrepp. Istället för att problematisera det här, istället för att försöka söka något svar så säger man istället att det bästa är att männen inte lämnas ensamma med barnen. Och lämnar det vid det.
Något som däremot inte lämnas oanalyserat och sätts högst upp på dagordningen (här får ni ursäkta Göteborgsvinklingen) är det nya pariserhjulet i hamnen. Sen dag ett har det diskuterats häftigt och livligt, detta hjuls vara eller icke vara. Är det rätt att ha ett hjul i hamnen? Är det maktmissbruk att bestämma detta utan att tillfråga medborgarna? Är det fint eller fult, kommer det förstöra eller förbättra stadsbilden? Och nu när det står på plats, vad ska det heta? Och vem ska bestämma detta? Och då tänker jag, hur är människor funtade? När detta är en fråga som väcker större eftertanke än det ovannämnda. Här menar jag inte att det väcker mera känslor, för finns det något som brukar få folk att skrika efter kastrering och dödstraff så är det ju övergrepp på barn. Men det är just det som är grejen. När det gäller en simpel åkattraktion då ska minsta lilla detalj analyseras sönder. Men när det gäller stora problem då är det enkla svar som gäller. Kastrera, döda, stäng ute. Men tänk för guds skull inte efter.

/H


(Från första början hade jag tänkt visa er ett par byxor jag har sytt, men då så läste jag aftonbladet, igen. Och där stod en artikel om att bara 2 % av svenskarna känner att de just nu prioriterar jämställdheten, detta för att man just nu istället prioriterar välfärden. Och jag tänkte att jo men visst fast man prioriterade ju välfärden i Tyskland på 30- och 40-talet med. För tyskarna. Och det fick mig att mer gå i gång på just prioriteringar än mina byxor, jag prioriterade alltså bort dem. Men jag visar dem en annan dag. För jag tycker man kan ha båda, jag tycker man kan unna sig en uppfattning om både övergreppsproblematik och en om pariserhjulet. Att man kan läsa svåra böcker och se på dålig tv. Bara synd om det ena tar över det andra helt.)

It could happen to anyone of us

Det blev vår så snabbt i år. Jag gillar egentligen inte vår- och sommarkläder så mycket. Det är svårt att klä sig med värdighet när svetten lackar. Men här är ett sommarlinne/blus jag sytt av ett tyg som jag fick i födelsedagspresent av Johannes (ignorera gärna att spegeln är smutsig)

Ganska lös i passformen, men lite insvängt runt midjan. Det är just detta jag tycker är jobbigt med sommarkläder, det blir lätt lite för ledigt, men samtidigt vill man ju ha det skönt, man vill att det ska fläkta osv.
Det var såhär, några år sen nu men jag kommer ihåg det som igår. Jag är ingen stor tjej (förutom tidvis i käften sas) så jag borde inte tagit åt mig men. Det var otroligt varmt och jag hängde utomhus med en kompis. Vi låg i gräset och åt glass, allt var bra. På mig hade jag ett vitt spetslinne, skuret precis under bysten, därifrån hängde tyget löst, ledigt och luftigt. Väldigt bekvämt och passande för väderleken. Vi skulle gå någonstans och under promenaden stannar han till och tittar på mig. Han frågar leende "Är du?" och nickar mot min mage. Jag stannar upp, rynkar ihop ögonbrynen (Här känns det som om solen gick i moln men det är nog en efterhandskonstruktion). "Alltså" säger han, "är du, har du, ska du" (han säger det aldrig rakt ut men blickarna mot min mage säger allt), fast han ler inte längre. "NEJ" skriker jag, ungefär som han försökt värva mig till hitlerjugend, "absolut inte". Så blir det förstås tyst. Jag mumlar nåt om öl. Jag försöker tänka att det finns tusen anledningar att säga så. Han menar kanske att jag har det där skimret runt mig, det dära lugnet i ögonen. Att han vet att jag haft samma pojkvän ett tag, att jag kanske sagt nåt som fått honom att tro det, att jag verkar lycklig, att ja, vad som helst. Men jag tänker satans linne.
Det kan hända vemsomhelst det vet jag. Och fast jag ändå vill tro att det var passformen på mina kläder just den dagen som föranledde denna hemska konversation så tror jag att det bara finns en sak som kan hjälpa en när man kämpar mot tårarna. Man måste tänka att oavsett hur illa det känns är det alltid, verkligen alltid, värst för stackarn som frågar.
/H

En vän utan bil

Igår lovade jag Linda att lägga upp nåt kul på bloggen, men det orkade jag inte. Jag gör det nu istället. Här är en tröja jag sydde för ett tag sen:

Sydde den på vanliga maskinen då jag haft slut på nålar till overlocken. Det gick ganska bra. Lite trixigt blir det ju när man syr i stretch på vanlig maskin men jag använde fuskoverlocken för att sy ihop den och en smal sicksack för att sy fast spetsen. Spetsen är inte stretch så för att få den rynkad sträckte jag bara tyget under tiden jag sydde på spetsen, väldigt smidigt. Allt material är köpt på stoff och stil. Där har jag börjat handla i princip allt pysselrelaterat. De har väldigt bra priser och ett helt okej sortiment. Enda nackdelen med att beställa från internet är att man får betala frakt. Det gör att jag oftast beställer lite mer än vad jag tänkt från första början, för att liksom "tjäna" in frakten. Men jag har aldrig haft nåt sinne för ekonomi.

Hoppas Linda blir nöjd nu. Hon har förresten med en häftig blogg, fast hon luras lite. Den handlar inte alls om katter som man kan tro. Förutom att hon luras (När jag först lärde känna henne gick vi på dagis. Hon lurade mig att man kunde äta kritor genom att låtsas stoppa en krita i munnen, hon vände sig om precis innan och bytte ut den mot en godis, sedan vända hon sig tillbaka och tuggade "kritan" med öppen mun för att visa mig. Jag var mycket imponerad och provade sen själv hemma och kunde inte alls förstå hur hon klarade av det. Jag tyckte det smakade väldigt äckligt med krita.) är hon helt okej. Eller förstås mer än okej, hon är en otrolig person. Det skulle bli en sån fruktansvärt lång lista om jag radade upp allt bra här så det går inte. Ni vet både klok som en uggla och hysteriskt rolig och söt som socker etc. Fast egentligen spelar inte det så stor roll, för framförallt är hon en sån himla fin vän. Jag minns en gång på gymnasiet då jag var fruktansvärt ledsen, helt förstörd och förtvivlad på tonårsvis, kanske var det om nån kille. Då fick jag komma till Linda och sova med henne i hennes säng, på hennes arm, och fast jag vet att hon egentligen tycker att det är besvärligt och jobbigt och trångt att ha mig i sängen så sa hon ingenting. Fast jag snorade och grät på hennes sovtröja (Den var stor och tyget var väldigt tunt med hästtryck och den luktade väldigt gott.) så var det okej, och jag kände mig så himla trygg. Och jag minns förstås inte alls vad det var för kille eller vad som hade hänt men jag minns hur snäll hon var. Och hur många gånger hon varit där efter det. Och nu när vi bor i olika städer saknar jag henne, både när jag är ledsen och glad. Fast vi ibland dricker vin på telefon. Och hon korrekturläser mina skolarbeten när jag kommer i sista sekund och hon egentligen har eget att stå i. Och hon skickar mig mjukisapor på posten (som jag vill sy kläder till men inte gör för jag fattar att det inte är socialt accepterat). Och igår ringde hon och var orolig för att jag äter för mycket socker om dagarna. Så idag när jag skulle äta mellis tänkte jag på henne och valde bort nutellaburken. Vet inte om detta blev så mycket bättre men det är ett försök iaf.
Det här är för dig Linda!

/H

April

Idag har jag kört fast med mitt uppsatsarbete. Så jag tänkte att eftersom jag sedan Terese fått heltidsarbete i någon mån fritt dikterar den goda smaken här så bjuder jag på en ny header. Tänker att det redan är april. Äter lite mandelkubb och funderar över livet. Men inte mycket mer.
/H

I fred och frihet

Allt är under kontroll. Pluggar och lyssnar på Lundell. Äter nougat och dricker trocadero. Detta med att man får äta vad man vill när man pluggar inför nåt viktigt går lite till överdrift när man skriver uppsats i ett års tid. Men jag har bestämt att jag ska bil klar oavsett om jag blir fetlagd på kuppen.
Har hängt upp en liten prydnad vid fönstret:

Gammal tapet och notpapper, lim, garn och pärlor. Sen använde jag på tok för tjock kartong, det tog evigheter att klippa ut. Hade nog gått minst lika bra att använda lite styvare papp bara. Men så är det med det, gjort är gjort, lätt att vara efterklok osv.

Tittade lite bort mot fönstret på mina fåglar och lyssnade på "Öppna landskap" och tänkte för ett tag att jag nog också trivs bäst i öppna landskap. Att jag inte borde bo i stan. Men det är nog en såndär grej jag bara får för mig. När jag först hade flyttat till Göteborg fick jag ett infall att jag nog ändå ville bo i Boden, så jag flyttade hem efter knappt ett år. Men det kan vara den sämsta idén jag någonsin fått. Och att flytta tillbaka hit var nog istället en av de bästa.
/H

Varför får Judith Butler arga blickar i matbutiken?

Trots allt mitt hårda slit hinner jag med att knarka aftonbladet.se, jag vet inte varför jag gör det men det är som en drog för mig. Jag går in där mellan tio och tjugo ggr om dagen, läser det mesta och framförallt intresserar jag mig för hur man använder ord på ett felaktigt/otydligt/nyskapande sätt, läsarkommentarerna och omröstningarna som ibland finns på sidan. I måndags var det ju internationella kvinnodagen, en dag jag har blandade känslor inför. Å ena sidan är det förstås en extremt viktig dag att uppmärksamma av tusen olika uppenbara skäl. Men å andra sidan så skulle jag bra gärna vilja att det inom en snar framtid skedde en sådan förändring att vi slapp allt prat om kvinnor och män, att vi slapp denna absurda kategorisering, att detta könstjat förpassades till historien, att vi storstädade vårt språk på isärhållande ord och bara lät folk vara. För även om jag tycker att det är livsviktigt att hundraårsjubileet av kvinnodagen uppmärksammas så dör jag när jag tänker på en 200-årsfest.

Hursomhelst, för att komma tillbaka dit jag började så gick jag förstås in på aftonbladet.se denna kvinnodag som alla andra (mans)dagar. Och där fanns då en omröstning med två olika rutor att klicka i, en för kvinnor och en för män. Frågan löd, tycker du att Sverige är nog jämställt? 60% av männen tyckte visst det, liksom 40% av kvinnorna. Denna stora del av Sveriges befolkning (och den som lagt upp undersökningen med) vet alltså inte vad jämställdhet är. Det är alltså inget relativ begrepp, något man kan vara mer eller mindre. Det är ungefär som död, man är inte mer eller mindre död, man är det eller inte. Antingen är det jämställt eller så är det inte det. Sverige idag är inte jämställt.

Antingen tror dessa människor att det pågår någon slags konspiration, att kvinnor exempelvis tjänar lika mycket som män, men att detta tillsammans med en mängd andra saker hålls hemligt (men då tycker jag de borde ringa skatteverket och be dem kräva in skatt från alla kvinnor som bara uppger att de tjänar 80% av vad männen gör när de i själva verket tjänar precis lika mycket) för att dölja att Sverige i själva verket är jämställt. Eller så tycker dessa människor,60% av männen och 40% av kvinnorna, att det är bra som det är. De tycker på fullaste allvar att vissa människor förtjänar mindre lön än andra. Att vissa har större rätt till makt och inflytande än andra. Att några av oss människor ska våldtas. Att vissa ska tas på allvar och vissa ska förlöjligas. Att ojämställdhet är nog jämställdhet. Kan det vara så illa?
Observera att jag är fullt medveten om, och i detta fallet tacksam för, att det inte behöver betyda att 60% av alla svenska män och 40% av alla svenska kvinnor tycker så, bara de som röstar på aftonbladet. Men det var nog för att jag skulle förstå att det inte är dags att säga tack och hej till internationella kvinnodagen än.

Sen tänkte jag även visa er lite pyssel, hade god lust att skriva att det är en sorgedräkt, på grund av all idioti, men det är det inte. Det är en helt vanlig tröja som jag sydde lite extra sömmar i för att den skulle bli lite roligare.

Hela alltet är sydd i muddväv för att det skulle bli lite mer struktur. Broschen är en av mina favoriter som jag haft jättelänge.

Sist av allt återknyter jag till rubriken "Varför får Judith Butler arga blickar i matbutiken?" och det faktum att jag sen flera år tillbaka bor i Göteborg, humorns hemstad:
Jo, för hon tror inte på kön.
/H

Mitt ljuva tiotal

I tisdags firades födelsedag här hemma. Jag gjorde chokladmousse medan Johannes var på jobbet eftersom jag vet att det är lite av en favorit för honom (glaset med lite i var till mig för jag är inte lika förtjust).

Glasen var för höga för att rymmas på hyllorna i kylen, så jag ställde dom i dörren. Fast det skulle jag inte ha gjort, för när jag sedan öppnade dörren så hände det här:

Jag blev lite ledsen ett tag men så slog det mig att det skulle bli ett bättre blogginlägg om jag även fotade kraschen. Så då blev jag glad. Tiotalet! Plus att jag som man kan se på första bilden hade fyllt två plastmuggar också och de klarade sig så lite mousse blev det ändå till slut.
/H

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig/Om jag hade lite kärlek så var den till dig (bloggen)

Denna bild tog jag för ungefär en månad sedan:

Men sen blev jag trött. Jag hade tänkt visa att det minsann kan vara fint utanför fönstret med även fast jag bor i ett regnhål. Fast jag skulle ljuga om jag sa att det såg ut så idag. Det är väldigt grått, och jag är fortfarande trött. Hinner inte pyssla speciellt mycket, har mest uppsatsångest. Var hemma hos mamma och pappa förra veckan, väldigt skönt. Annars har det varit rätt mycket OS de sista två veckorna. Har sett alla svenska medaljer och därmed en hel del fjärdeplatser också. Roligast med OS är förstås kommentatorerna. De är liksom från en annan värld. Redan på invigningen fyrade de av så många grodor att vem som helst skulle sätta kexchokladen i halsen. Läste att de blivit anmälda till DO för just kommentarerna på invigningen. Det var bl.a. en rätt fånig anmärkning om vilket problem det måste vara att ha slöja när man kör alpint (inget nytt under solen där liksom) och så refererades det till Indien som ett mycket litet land. Men den sjukaste kommentaren tycker jag ändå var när en av kommentatorerna under en tävling kallade Kalla en riktig rashäst, får man ens säga så? Jag trodde att jag hört fel men tyvärr var det inte i mina öron felet satt.
En av de få saker jag hunnit göra utöver ångest och OS är denna (och eftersom jag inte ids städa för att ta en bild eller bry mig om att det är fruktansvärt mörkt i sovrummet och blixten är obarmhärtig får ni en ful bild okej?):

En väldigt lättsydd kofta/tröja som man är väldigt mysig och mjuk. Hade först tänkt skära ut den i en del men bestämde mig för att formsy den lite mer, så man kan ha den både i soffan och på lokal.
/H