tisdag 22 mars 2011

Jag allmänbildar mig och er

Få saker fascinerar mig så mycket som att tänka på när och hur en sak/företeelse uppkom för den allra första gången. Saken är ju den, att alla saker som inte kan antas ha ett evigt ursprung, måste någon gång ha inträffat första gången, och det kan göra en smått sinnes att tänka på. 
Ex, är helt på evolutionen osv, och fastän det hela är mycket komplicerat kan jag någonstans ändå greppa hur en apa blir människa under rätt omständigheter. Vad jag inte kan förstå är hur ingenting blir en cell, liksom livets uppkomst. Att gå från ett till två är väl okej, men att gå från noll till ett, från ingenting till någonting, det är liksom... ja hur går det till? 

Eller, den första gången någon sa något till en annan? När någon, okej hungelabungela jag har den här varma och göttiga pälsen och den duger bra här i grottan men om vi bara skulle piffa till den lite så skulle den ju bli fin också? Sånt typ. Ja jag vet att det inträffar gradvis och sånt men någon gång måste ändå vara den absolut första gången, så är det bara.

Och då tänkte jag iaf på ost.

Ostens uppkomst och ostens historia.

Saob lär att ordet ost kommer ur latinets jus, från yus som på sanskrit betyder soppa, sås, och alltså syftar på själva ostmassan. Redan själva ordet har alltså en lång historia.
Enligt NE:s artikel om ostens historia (som förövrigt är skriven av den charmiga Jan-Öjvind Swahn som var med i Edward Bloms matprogram) finns osttillverkning avbildat redan för 5000 år i Mesopotamien, och även i det gamla Egypten. Även detta superintressant, (tycker jag då) men det ger ju ingen som helst fingervisning om det jag egentligen undrar, när, hur, var och varför åts den första osten?
Fick vända mig till wikipedia (jag har konstigt nog aldrig rört vid ämnet på univärsitätet trots flera års historiestudier, så jag har ingen annanstans att vända mig) där ostens historia sägs vara eventuellt upp till tiotusen år lång! Mindblowing. Att man började hålla sig med tamboskap vid den tiden sägs ha sin del i förklaringen, för osten görs ju genom att man tillsätter ett enzym från djurmagar till mjölken. Okej okej. 
Här vågar de sig på en gissning, som känns ganska logisk. Eftersom inälvor användes som kärl till förvaring kan man alltså ha förvarat mjölk i en djurmage och osten uppkommit mer eller mindre av en slump. Ändå undrar jag, om det nu var så, hur kommer det sig att man vågade smaka? Alltså folk vid denna tid var väl dels relativt vana vid att inte vara kräsmagade och så, men samtidigt måste man också varit väl medvetna om att det kunde vara livsfarligt att äta gammal och rutten mat. Någon måste ändå bara sagt "vi äter det" och någon annan måste sen ha sagt "okej vi silar det, pressar det, lagrar det och äter det!" 
Alltså, är inte det bra konstigt? 

Och också, en sån förbannad tur. Jag vill ej tänka på hur världen hade sett ut annars.

2 kommentarer:

Linda sa...

Haha älskar ostens historia och ost så himla mycket! Tack för det.

hannah sa...

du vet, kunskap är aldrig tungt att bära, och ost är alltid gott!