It could happen to anyone of us

Det blev vår så snabbt i år. Jag gillar egentligen inte vår- och sommarkläder så mycket. Det är svårt att klä sig med värdighet när svetten lackar. Men här är ett sommarlinne/blus jag sytt av ett tyg som jag fick i födelsedagspresent av Johannes (ignorera gärna att spegeln är smutsig)

Ganska lös i passformen, men lite insvängt runt midjan. Det är just detta jag tycker är jobbigt med sommarkläder, det blir lätt lite för ledigt, men samtidigt vill man ju ha det skönt, man vill att det ska fläkta osv.
Det var såhär, några år sen nu men jag kommer ihåg det som igår. Jag är ingen stor tjej (förutom tidvis i käften sas) så jag borde inte tagit åt mig men. Det var otroligt varmt och jag hängde utomhus med en kompis. Vi låg i gräset och åt glass, allt var bra. På mig hade jag ett vitt spetslinne, skuret precis under bysten, därifrån hängde tyget löst, ledigt och luftigt. Väldigt bekvämt och passande för väderleken. Vi skulle gå någonstans och under promenaden stannar han till och tittar på mig. Han frågar leende "Är du?" och nickar mot min mage. Jag stannar upp, rynkar ihop ögonbrynen (Här känns det som om solen gick i moln men det är nog en efterhandskonstruktion). "Alltså" säger han, "är du, har du, ska du" (han säger det aldrig rakt ut men blickarna mot min mage säger allt), fast han ler inte längre. "NEJ" skriker jag, ungefär som han försökt värva mig till hitlerjugend, "absolut inte". Så blir det förstås tyst. Jag mumlar nåt om öl. Jag försöker tänka att det finns tusen anledningar att säga så. Han menar kanske att jag har det där skimret runt mig, det dära lugnet i ögonen. Att han vet att jag haft samma pojkvän ett tag, att jag kanske sagt nåt som fått honom att tro det, att jag verkar lycklig, att ja, vad som helst. Men jag tänker satans linne.
Det kan hända vemsomhelst det vet jag. Och fast jag ändå vill tro att det var passformen på mina kläder just den dagen som föranledde denna hemska konversation så tror jag att det bara finns en sak som kan hjälpa en när man kämpar mot tårarna. Man måste tänka att oavsett hur illa det känns är det alltid, verkligen alltid, värst för stackarn som frågar.
/H