På låtsas och på riktigt

Om jag förstått det hela rätt är det inte bara utanför mitt fönster det ser ut såhär idag:

Ganska oinspirerande. Men men. Tre tveksamma sätt att närma sig en bok:

Ett: Har idag och igår försökt läsa en bok. På förhand har jag bestämt att den knappast kommer ge mig något men vet att jag måste plöja igenom den inför uppsatsen. När jag sett titeln, omslaget och författaren hade jag redan där en tämligen negativ inställning. Tänkte att den är säkert bra och intressant, gedigen och välskriven, men knappast så progressiv eller nyskapande. Testade att googla den och hittade en text om den på en blogg som intresserade mig mycket mer än boken. Och där tyckte jag mig få bekräftelse på mina fördomar. Så nu sitter jag och läser den (för att jag måste, den är ju ändå viktig) och muttrar, suckar och mumlar "pytt", "sicken gubbe"...

Två: När jag gick på gymnasiet satt jag och läste Elle hemma hos en kille jag hängde med kom hans kompis dit. Han ställde sig och stirrade på mig och frågade sen "Får du läsa den där för Partiet?" (partiet här med stor bokstav för det är så jag minns att han sa det. Fast det låg ett litet missförstånd bakom detta, jag var inte medlem i något parti, än mindre ett feministiskt sådant) och när jag frågade vad exakt han menade med det så svarade han nåt i stil med "ja du som är feminist och allt, får du verkligen läsa sånt där?" Då började jag förstås hånskratta, inte så pedagogiskt eller sympatiskt gjort av mig, men jag kände mig både överlägsen och underlägsen på samma gång. Överlägsen för att han inte fattade vad feminism är, och det var också det jag svarade. Feminism är väl att jag får läsa vad jag vill utan att nån säger åt mig. Ingen ska säga till mig vad jag får, kan eller bör läsa. "Det är feminism" sa jag bestämt.
Men underlägsen, och ifrågasatt, för att där satt jag och gjorde inget bättre med min tid än att götta mig i kvinnoförtryck och sexism. Så jag sa "förresten läser jag inte, jag bara tittar på kläderna, jag är nämligen väldigt intresserad av design". Sen åkte jag hem och läste Bebel eller nåt (som om nu det skulle vara bättre). Är inte fullt lika nervös nuförtiden men nån gång då och då tänker jag nog att ser nån mig göra det här, eller hör mig säga det här, då tror de nog (eller förstår?) att jag inte är en riktig feminist. Eller något annat jag utger mig för att vara.
Väldigt såhär.

Tre: I söndags köpte jag en bok bara för att klippa sönder den (okej ett nothäfte denna gång för att vara exakt men ni fattar) och jag känner alltid en viss skam när jag gör sånt. Är det okej? Att ha sönder det nån annan gjort för man anser att man själv kan göra nåt bättre? Tänk om någon med ett mer respektfullt syfte skulle vilja ha den?


/H