Julen bjöd på mycket skoj men mindre pyssel, var uppe i Boden och en stor del av min energi ägnades åt att inte frysa ihjäl. Jag och min lillebror hann ändå bygga ett pepparkakshus, eller någon slags moské/minaret-byggnad (God jul Schweiz!) Vi är ett bra team då jag är ganska slarvig och han lite mer noggrann. Skulle jag bygga själv skulle det antagligen bara bli hål "man kan täcka med godis sen" men inga egentliga väggar.
Efter att julen firats klart blev det dags att ta sig ner mot västkusten och det är ju alltid ett litet projekt i sig. Att åka tåg är egentligen mitt favoritsätt att färdas men då vill man ju helst att det ska komma fram och att det inte ska kosta en allt man äger och har, så det fick bli flyg denna gång. Sträckan Arlanda-Landvetter tvingades jag välja en mittenplats och hamnade mellan två män. När jag satt där, inklämd och lite lätt livrädd för att vi skulle störta, insåg jag att de djävlarna tagit samtliga armstöd i besittning. Då kom jag att tänka på en artikel av hon Ribbing jag läste om just detta, att män ofta tror att de kan ta all plats/alla armstöd och att man vid sådana tillfällen måste visa att "nej såhär gör man inte, jag har också rätt att finnas". Jag hade fyra tidningar och en bok nedtryckta i väskan, och jag ville egentligen bara rota igenom alla tidningarna efter serierna, men då kom jag på att jag måste spela spelet rätt här va. Så jag bestämde mig för Sportbladet, även fast det vintertid aldrig står nåt om någon sport jag är intresserad av. Iaf så drar jag upp den och vecklar ut den så mycket det bara går och börjar försöka armbåga bort männen. På ena sidan satt en äldre man som rätt snabbt gav upp, han suckade några gånger, gav mig arga blickar och gav mig några lätta knuffar med sin armbåge men då putade jag bara ner honom igen. Yes tänkte jag, vinst redan innan kaffevagnen kommit ut. Värre var det med mr 30-nånting i kostym på andra sidan. Han ville alltså inte ge sig. Då hade jag ändå lusläst allt som stod om hockeymatchen på Ullevi och var inne på den evighetslånga travsektionen (men den var ju också sist så jag var tvungen att låtsasläsa den sakta, annars hade sporten tagit slut och hade jag varit tvungen att böja mig ner och rota fram en ny tidning ur väskan hade han garanterat tagit tillfället i akt och typ lagt upp benet eller nåt). Så äntligen med en kvart kvar av resan gör jag en sista stöt med min armbåge i hans, nästan så att det måste ha gjort ont för det gjorde lite ont på mig, vänder mig mot honom och stirrar samtidigt som jag kniper ihop mina läppar till ett litet litet sammanbitet streck och då ÄNTLIGEN makar han på sig. De sista minuterna delar vi alltså stödet men det känns i mitt hjärta som att det bara är mitt, och det tror jag att han kände med för han gav mig dödsblick efter dödsblick. Och jag läste resultattabellerna från alla travloppen och hoppades att han skulle halka på landningsbanan.
Rätten till det offentliga rummet alltså.
/H
6 kommentarer:
Undrar var du har lärt dig allt? Behöver lite tips av dig.
Hej, jag ville bara säga att jag älskade det här blogginlägget! Fortsätt så. Det är fint med pyssel, men finns det inget pyssel att lägga upp så kan du väl ge oss lite av ditt liv.
C: Jag tror inte det finns något som fungerar alltid, men rent allmänt får man nog bara aldrig ge sig:) och de små sakerna är faktiskt de viktigaste.
L: Tack! Ja ibland är jag nog mer rik på åsikter än på pyssel:)
/H
vilket fint hus! joel har alltså också pysseltalang? det kanske är genetiskt.
vad är det som ligger framför dörren till huset? landgång (ej maträtt)?
Ja det måste vara det. Det var en liten kakbit som blev över, en reservdel till tornen som Joel gjorde för att vara på den säkra sidan ifall nån skulle gå sönder. Så hamnade den där framme:)
/H
safety first
Skicka en kommentar