En ensam stackare

Tomatplantan har växt och växt och växt, nu når den nästan till taket. När vi var borta for den ganska illa och tappade en hel del blad men den överlevde ändå. Vilken kämpe. En tomat har kommit. En.

Ska äta den med andakt.

Är mäkta stolt över mig själv

Förresten, blomman i fönstret på gardinbilden är MIN. Alltså mitt ansvar.

Den har fått lite gula fläckar på några blad vilket bekymrar mig. Kanske för att jag la en snus i den som jag lånade av Frida, i tron att det skulle hjälpa mot blomflugor. Men annars mår den prima! Den har tom blommor! Plus att jag planterade om den igår.

 Har haft den flera veckor nu och ännu har den inte dött. Vilket känns rätt overkligt med tanke på min historia av växtdöderi. Den har dessutom växt och blivit tre gånger så stor som när den köptes, amazing!
Min tanke är att jag ska ta med den ut på promenader om den får för lite sol. Lite psykovarning på det kanske, men man kan ju låtsas att man är på väg någonstans, plantan kanske är en present?
Eller så skulle det kunna bli en bra barnbok, "Hannah och tomatplantan", typ som den med gubben och masken i koppel.
Vi gör allt ihop, jag och plantan. Går på tivoli, äter glass, matar duvor, skriver kommentarer under artiklar på Aftonbladet (ta av er foliehattarna, skriver vi, jag och plantan.)

Här camar vi lite i sepia (that's what friends are for):

Fast jag vet inte. Kanske ändå lite sorgligt att ha en tomatplanta som vän. Eller för den delen att ha en vän man med största sannorlikhet kommer mörda innan sommaren är slut.