Jag tänkte ju skriva nåt peppigt och fint förrförra veckan men seriöst kände jag mig mest bitter. Känns rätt talande för samtiden att när fettisdag och internationella kvinnodagen sammanfaller trumfar semleätandet samhällsengagemanget gånger tusen.
Sen idag såg jag (slutet av) en dokumentär med en man som vill bygga världens största älg med ett hotell inuti och ett inglasat spa i rumpan på älgen.
Men från att idén möttes med entusiasm och hejarop blev bygget mer och mer ifrågasatt och motarbetat. Och jag känner att jag relaterar så till denna älgman. Den uppgivenheten man känner när man håller på med världens viktigaste grej och ingen bryr sig (obs att jag vet att det inte bara är jag som bryr mig, så höga hästar sitter jag inte på, men jag tror att ni andra som bryr er mycket väl vet känslan jag pratar om). Och det är nästan så att man bara ger upp. Man blir liksom less och vill bara också vara en muntergök som sväljer allt med hull och hår.
Fast han med älgen gav inte upp, så jag antar att det är det som är förebilden man bör följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar