En promenad i solen

Nej men så att jag går på denna härliga promenad då va och känner mig lite blåst på konfekten. Solen lyste visserligen men det var kallt som satan, kan känna att jag borde anat oråd när det i morse blåste förbi massa skräp utanför fönstret med tanke på att vi bor på åttonde våningen. 
Först tänkte jag gå till KTB men så tänkte jag äh vasastan är som chinatown och valde att traska upp till humanisten. 
När jag gick över fotbollsplanerna, som för tillfället då är bandyplaner, blåste det som värst och jag kände att nu kommer jag frysa fast här och dö, samtidigt öste högtalarna ut California dreamin och det var ju lite bitterljuvt men mest bittert.

Gick förbi antikaffären som säljer kinesiska antikviteter och tänkte på kursen jag läser nu om illegal handel med kulturföremål. Lovade mig själv att jag aldrig, även om jag blir rik, ska handla där, hur gärna jag än skulle vilja ha en antik kinesisk trähäst. Tänkte också att jag nog borde ursäktat mig för att jag använde ordet "indianer" igår på chatten. Det är verkligen inget okej ord men jag är lite så att om alla andra gör något så hakar jag på. Vill ej verka pk. 
Kom fram till att det nog var bra att jag inte drog igång en indiandiskussion, tänker på alla de gånger jag hintat om det problematiska med kategorin kön. I nio fall av tio kontrar nån gubbe med att hänvisa till att "sist jag kollade hade jag iaf kuken (okej gubbar säger inte kuken så ofta) kvar höhö" och tycker sig därmed ha vunnit diskussionen och en gång för alla bevisat att kön är något evigt och inte möjligt att ifrågasätta eller ens omformulera. Instinktivt brukar jag vilja fråga och sista gången du såg din hjärna var närdå? Fast det gör jag inte. Är för artig allt som oftast, iaf när det kommer till gubbar.

Mötte en kille som hade en väldigt fin och färgglad jacka, blev lite glad och tänkte att jag kanske ändå orkar gå hem (plus att jag började svettas lite när jag gick uppför backen så frysandet avtog lite). Men sen tänkte jag att jag knappast gör någon glad med min svarta uppenbarelse och våldtäktsmössan nerdragen över halva ansiktet (alltså våldtäktsmössan, den som är stor, svart och ful och ska dölja mitt hår/feja när jag går hem ensam på natten så att eventuella våldtäktsmän ej fattar att jag är tjej. Vet att sånt ej funkar och att man bara blir mer medveten om sin utsatthet när man försöker sig på olika strategier, men ändå. Gick feministiskt självförsvar med Fritte på gymnasiet och efter det kände jag mig ett tag oövervinnerlig, det var bara att sparka dem på pungen och skrika gå hem och runka gubbjävel så var man safe. Men sen testade vi våra skills på några kompisar och det visade sig att vi var rätt chanslösa.)

Lämnade tillbaka åtta böcker om våld, lånade två om kolera till min kille.

Gick avenyn tillbaka, trots att jag verkligen ogillar avenyn mest av alla ställen i hela stan. Skulle gå över vägen då en bil kom i ilfart och tvärnitade precis innan jag blev överkörd, förarn vinkade över mig med en vink som var så hetsig och arg att det hade varit bra mycket trevligare om han bara fuckat åt mig (alternativt kört ett fuck you, kört över mig och sen ett fuck you till åt mitt lik). Vid vänliga vinkningar brukar jag nicka lite vänligt som tack och bra dagar kan jag till och med drista mig till en hurtig vink men denna människa förtjänande ju varken det ena eller andra. Tyvärr föll det sig så att jag snubblade till lite och liksom gjorde en superdjup bugning. Gud så jag grämde mig, för nu tror denna människa som ville döda mig alltså att jag är så supertacksam att jag bugar inför honom. 
Kunde ej tänka på något annat resten av vägen hem.